Helsingborgsbördiga Francisca Skoogh har kommit en lång väg sedan hon debuterade med Helsingborgs symfoniorkester för 30 år sedan. Även om det bara var med en pianokonsert av Joseph Haydn så märktes det att hon skulle låta tala om sig längre fram. Under årens lopp har hon infriat de förväntningar som i början ställdes på henne.

Hennes framträdanden i Helsingborg har under de senaste åren varit glesa, men det ska det väl bli ändring på efter det triumfartade framträdandet i torsdags. Tillsammans med HSO och Stefan Solyom spelade hon solostämman i Sergej Rachmaninovs Pianokonsert nr 3 och rev ned stormande applåder från en entusiastisk publik.

Och det med all rätta. "Rach 3" är en av allra mäktigaste pianokonserterna som ställer oerhörda krav på styrka och uthållighet, såväl som finkänsligt anslag och mjuk frasering. Jag blev full av beundran över hur hon till exempel kunde hitta tillbaka till stillsamt lyriska efter den stora solokadensen i första satsen. Måste inte fingrarna vara helt stumma efter den "holmgången" med pianot? Sist men inte minst viktigt, Francisca Skoogh spelade med ett stort hjärta. Rachmaninovs brett sjungande melodier ska svepa med sig publiken och det skedde verkligen denna kväll.

När dirigenten Stefan Solyom presenterade Igor Stravinskijs balett "Petrusjka" gjorde han det med orden "den är svår och den är rolig". Det sistnämnda var det lätt att stämma in i, det första märktes faktiskt inte. Det var med uppenbar glädje som han och HSO tog sig an "Petrusjka". Alla de många små fina och humoristiska detaljer som partituret flödar över av tog han fram med en smittande lust.

Det groteska lika väl som det lätt banala gestaltades med lika varm hand. Solyom förmådde också balansera det sorgliga inslaget i balettmusiken, så att intrycket inte bara blev av upptåg och lek med klangliga effekter. När det nedtonade slutet kom var det helt följdriktigt i Solyoms tolkning.