Vill man döda en anrik tidning, ska man anställa en hamburgerdirektör.

Det är en slutsats när mediebolaget Stampen, som bland annat äger Göteborgs-Posten, på måndagen ansökte om rekonstruktion, eftersom man har inte råd att betala sina skulder.

Risken finns därmed att den tidningskris som redan lett till att över tusen journalister fått gå och var tredje lokalredaktion lagts ner på tio år nu fäller en av landets största koncerner. Och att den fina gamla tidning jag är uppväxt med, där jag lärde mig avsky musikrecensenterna, beundra de mest svårbegripliga litteraturkritikerna och garva åt den urtråkiga Kvast-Hilda, inte finns om några månader.

Tidningskrisen, det ska sägas, är inte en kris för vare sig läsandet eller journalistiken. Det produceras bättre journalistik i dag än för tjugo år sedan, och läsarna har aldrig varit fler. Problemen är att för många läser gratis på nätet och, framförallt, att annonspengarna flyttat till internetföretag som Facebook och Google.

Men i fallet Stampen stavas problemet inte bara annons-tapp. Det bär också den förre koncernchefens ansikte: Tomas Brunegård, en gång Burger King-direktör. För tiotalet år sedan bestämde sig Stampens ägare och chefer – med Brunegård i spetsen – för att bygga ett medieimperium som kunde konkurrera med Bonnier och Schibsted. Därför köpte man, för lånade pengar, dussintals tryckerier, tidningar, IT-bolag och annat.

Det var ett svårartat fall av hybris. Man växte och växte.Och sprack.

När annonsflykten satte in på allvar kring 2011 var Stampen ovanligt hårt belånat och situationen blev akut.

Till det kommer den märkliga historien om tryckerimomsen, som i korthet går ut på att det uppdagades att trycke-rierna, bland annat Stampens, i flera år oavsiktligt tagit ut för mycket moms av sina kunder. De pengarna fick man sedan tillbaka av Skatteverket. Men i en dom från i vintras fastslog sedan Högsta domstolen att de så klart skulle skickas vidare till kunderna.

Då hade Stampen redan satt sprätt på en del av pengarna. Detta är ungefär den historia Stampens företrädare nu berättar. Den är sann.

Men det finns ett tillägg som måste göras: plundringen.

SVT:s ”Uppdrag granskning” berättade för ett år sedan hur miljonerna rasslat iväg till samma ägare och chefer som fattat de fatala expansionsbesluten. Mellan 2005 och 2013 kostade chefer och styrelsemedlemmar totalt 800 miljoner kronor i bonusar och annat. Detta alltså ut-över lönerna.

Under samma period betalade koncernen ut 265 miljoner i utdelning. Det var en tredjedel av vinsten, vilket är mycket högt. Storägaren Peter Hjörne kammade bara 2009–2103 hem 78 miljoner.

Hade man under dessa år struntat i utdelningar och bonusbetalningar, hade man med andra ord haft pengar att täcka den skuld som i dag uppgår till 1,2 miljarder.

Pengakarusellen till toppen drabbade inte minst de mindre tidningar man köpte. Åren 2007–2013 gjorde Hallandsposten och Hallands Nyheter 195 miljoner i vinst. Samtidigt betalade man totalt 260 miljoner i utdelning och i koncernbidrag till Stampen.

Så mjölkade ägarmakten sina kassakor.

Bakom sig lämnar de nu ett medieimperium i ruiner och tusentals anställda som inte vet om de har jobbet kvar om ett halvår.