Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En rockbiografi med Yngwie-skandaler, u-båtskränkningar och dödsångest

”Trumslagarpojken” heter årets mest uppmärksammade rockbiografi.
Trummisen Anders Johansson är son till jazzlegendaren Jan Johansson (”Jazz på svenska”). Men han har också en egen framgångsrik musikkarriär och har spelat med bland andra Yngwie Malmsteen’s Rising Force (tillsammans med brorsan och keyboardisten Jens Johansson) och Hammerfall. Han skivdebuterade med Malmöbandet Silver Mountain.
Nu har han samlat sina erfarenheter i självbiografin ”Trumslagarpojken” (Bokfabriken). Fylld med sanslösa historier från tiden ”on the road” med Yngwie Malmsteen, men också personliga reflektioner om fobier och dödsångest.
Boken har fått mycket uppmärksamhet, har det överraskat dig?
– Ja, det har det. Jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare. Och jag har bara skrivit om mig själv och mitt liv. Men Yngwie Malmsteen är med på ett hörn och han är ju alltid intressant. Jag har till och med fått vara med i SVT:s morgonprogram. Det är nästan obegripligt. Förlaget har aldrig tidigare haft någon av sina 40 författare i SVT:s morgonsoffa. Det blev lite stiff förstås, det är inte direkt rock’n’roll. Men programmet har väl nån miljon tittare.
Du har skrivit en annorlunda rockbiografi. Var det tanken från början?
– Jag har kanske läst 50 rockbiografier. En sak som slagit mig är att barndomen alltid är intressantast. Sen börjar de flesta skryta om hur många brudar de haft. Om man då känner dom tänker man ”så här var det väl inte?”. Jag har inte förskönat mig själv. Jag har skrivit som det var.
Nej, du förskönar verkligen dig inte själv, hur tänker du om att dina egna barn kommer att läsa det här?
– Jag har fyra barn. Från 0 till 22 år. De äldsta är så pass gamla att de inte influeras av vad jag sysslade med för 30 år sedan. De vill väl inte vara som sina föräldrar. Det är inte coolt. Har du sett trilogin ”De kallar oss mods”? Där kom en motreaktion. Barnen till huvudpersonerna i filmerna blev ju börsmäklare och sånt.
– I boken försöker jag förklara varför vi svinade. Det fanns anledningar. När vi svinade och vandaliserade under tiden med Yngwie berodde det på att vi inte fick några pengar. Då tyckte vi att om vi inte får några pengar ska ingen annan ha det. Sen hade man det i sig som barn från 60-talet. Men jag och Jens var ju i grunden mesar. När vi var med i Yngwies band och plötsligt började spela på stora arenor kände jag mig som en gymnasieingenjörsmes. Inte som en rockstjärna.
Du berättar också om din tid som värnpliktig på Berga örlogsbas och avslöjar att USA stod bakom 80-talets u-båtskränkningar?
– Det finns tv-program och andra böcker som går in mer djupgående på detta. Men det är inga som reagerar. Typiskt svenskar. Det är bara ”öööh, när börjar Diggiloo?”. Det är kanske för mycket att ta in. Jag minns en intervju med USA:s försvarsminister Caspar Weinberg. Den gjordes när han hade gått och blivit senil och då berättade han helt öppet om att det var USA som stod bakom. Då trodde man att det skulle bli en världssensation. Åtminstone i Sverige. Men så blev det inte.
Det är en enorm detaljrikedom i boken. Hur har du kunnat komma ihåg allting? Skrev du dagbok?
– I barndomen flyttade vi mycket. Då har man olika ställen att hänga upp saker och ting på. Hade vi bara bott på ett ställe tror jag allting hade flutit ihop. Nu blev minnena istället uppdelade. Sen är det alla de här rövarhistorierna, de har jag stått och dragit så många gånger under årens lopp. Sen tror jag att jag överlag har rätt bra minne.
Apropå rövarhistorierna, när ni var mitt uppe i cirkusen och det hände en massa sjuka saker, kändes det då bara som en vanlig dag på jobbet?
– Inte alltid. Men den gången Yngwie fyllde 22 och han ballade ur helt, då jämförde jag mina minnesbilder med Jens dagboksanteckningar och då stod det bara ”Yngwie 22, full, bråk”. Och inget mer. Det var verkligen en dag på jobbet.
Du beskriver Yngwie i både positiva och negativa ordalag. Hur ser du på honom i dag med distans till allting?
– På den tiden dunkade alla honom i ryggen och ingen vågade säga till honom. Han var huvudpersonen. Det var han som drog in pengarna. Han är egentligen en ganska blyg och tillbakadragen person. Men när söp kom det fram andra sidor. Han är ju också en väldigt aggressiv person. Det hör man när han spelar.
– Men jag och Yngwie hade aldrig några direkta bråk, det var lite tjafs nån gång. Sen tog han vårt parti också. Under en period ville managern och skivbolaget inte ha svenskar i bandet. Speciellt inte en sån som jag, som var utåtagerande och irriterande. Men Yngwie valde oss. Jag vill inte alls svartmåla honom i boken. Det jag skriver är mest lite roliga historier. Fast för helt normala och balanserade människor framstår förstås en del av de här sakerna som helt vansinniga.
(Den ökända ”you’ve releashed the fucking fury”-incidenten ombord ett plan till Japan finns förstås med i boken, en del av det som hände på planet fångades för övrigt av Anders Johanssons bandspelare.)
Är det möjligt med en återförening av Rising Force?
– Nej, jag tror inte det. Ett tag tänkte jag på möjligheterna till några återföreningsgig i Japan där Yngwie var och är väldigt stor. Men hans manager, som är hans fru, svarar inte på mejl och Yngwie själv går det inte att få tag på. Vad jag vet har han ingen e-mejl. Hans fru är väldigt kontrollerande. På gott och ont. Hon har fått honom att sluta dricka och det är bra.
Bara ett sidospår, du skriver att den absolut roligaste videoinspelningen du varit med på var Svullos ”Öllåten”?
– Svullo var en rolig snubbe. Lite störd på nåt sätt.
Du har en dragning till de udda individerna?
– Ja, så är det. Och det har varit så hela livet. I skolan undvek jag ofta mesarna och drogs till värstingarna. De var intressantare. Folk med liknande uppväxt känner sånt på sig när de träffas.
Du blir allvarlig i slutet av boken och skriver om fobier och din dödångest. Tvekade du att ta med det?
– Nej, det är nånting som varit med mig hela livet. Det känns som om det på nåt sätt förklarar alla konstigheter som jag varit med om. Jag menar, ibland när man satt där på ett 40-årigt plan och det började blixtra om motorerna, då skrek och gapade jag som en neandertalare. Dödsångest krånglar till livet. Ibland hade det varit coolt om man bara varit en lugn typ. Jag har försökt slappna av på senare år när jag flyger. Fokusera på annat. Koncentrera mig på att till exempel se en film. Det funkar rätt bra. Konstigt att jag fattat det först nu.
Hur ser din egen musikkarriär ut just för tillfället?
– Jens och jag gör lite gig då och då. Men han är ju väldigt upptagen. Han har ju dels Stratovarius. Men är också med i Rainbows återförening och det är ju så stort att man inte fattar det. Sen har jag spelat in lite med sångaren och gitarristen från Raubtier. Jag har också spelat en del med Gus G (gitarrist i Ozzy Osbournes band). Och så lirar jag med ett gäng från Dalarna som spelar boogierock.
Gå till toppen