Kultur

Sex, droger & slakt

Blodtörst. CL(P) Works.

Johannes Nilsson.Bild: Oscar Norling
Första intrycket av Johannes Nilssons nya roman är intensivt. På framsidan en bloddrypande halvöppen mun, på baksidan en beskrivning av verket som en ”narkotisk-pornografisk-urban-fantasy-deckare”. Förväntningarna är därmed höga, och med hoppet om en så där på riktigt rå deckarversion av "Femtio nyanser av honom" konstaterar jag förtjust att första sidan är pepprad av våldsfantasier, skälls- och könsord. Vilket - förutom att provocera - sätter en rasande och gränslös ton som är svår att motstå. Man märker att Nilsson sedan länge jobbat med podd och hippa kulturtidskrifter: det är raljant, smart och komiskt.
Romanen utspelar sig i Stockholm och utgår från stadens klyschigaste mediekaraktärer: den kämpande kriminalreportern Karzan och genusstudenten/kulturjournalisten Nina. Lyckligtvis är omständigheterna desto mer intressanta, då de möts i samma veva som vita, heterosexuella män börjar slaktas i city. Båda dras in i härvan som - utan att jag vill avslöja för mycket - involverar ett krig mellan könen, mytiska varelser, superdroger och en hel del sex.
Ändå infrias mina maxade förväntningar inte helt, eftersom stora delar av bokens första hälft vigs åt att gestalta medievärlden istället för den brutala sexfantasyvärld som är så mycket mer intressant. Mail och möten, frilansstress, näthat och journalistikens maktstrukturer ska beskrivas och problematiseras och … det funkar mindre bra. Resultatet blir torra beskrivande meningar som ”det hotande patriarkatet hade ockuperat hennes känsloliv”.
Tempot sackar, men så småningom blir det bättre. Efter hundra sidor återhämtar sig boken med besked och medieängsligheten byts mot ett uppfinningsrikt, våldsamt more is more-grepp som jag tänker att Tarantino hade gillat. Och den djärvheten känns underbart uppfriskande i deckargenren där det tystnas, muttras, körs bil och hittas bleka vackra kvinnolik alldeles för ofta.
Gå till toppen