Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Släpper inte taget

Hela härligheten. Övers Pia Lundgren. Contempo förlag.

Margaret Mazzantini är född 1961 i Dublin och bosatt i Rom. Tre av hennes romaner finns tidigare översatta till svenska.Bild: Luis Rubio
Två killar. Två världar. Ändå växer de upp i samma hus, ett hyreshus beläget mycket nära Vatikanen i Rom. En avgrund av värderingar och förutsättningar skiljer dem åt. De leker aldrig med varandra. De försöker till och med medvetet undvika att stöta på den andre. Guido tillhör en rik och framgångsrik familj, en släkt med anor och traditioner. Constantino är son till portvakten och hans familj bor nere i den mörka och fuktiga lilla lägenheten på bottenvåningen.
Fattig och rik. Burgen borgarklass och arbetarklass. Svag och stark. Beläst och okunnig. Klassklyftorna är ett hinder som ingen av dem förmår ta sig förbi eller ens inser att de måste ta sig över. Men de möts i gymnasiet när de hamnar i samma skolklass.
Guido förblir länge en liten och spenslig pojke. Han har intellektuella intressen och är tillbakadragen, nästan skygg. Fysiskt mognar han ovanligt sent, puberteten dröjer. Med Constantino är det tvärtom. Han är stark som forna tiders gladiatorer och backar aldrig för någon, dessutom är han något av en stjärna i skolans vattenpololag.
Men i italienska Margaret Mazzantinis brutalt åskådliga roman ”Hela härligheten” dras de till varandra. Till en början ordlöst, oförstående. De inser inte vad som händer. Under ett skolläger har de i mörkret, i total tystnad och utan att ligga i samma säng, en sexuell kontakt. Constantinos hand kommer trevande från våningssängen under. Guido gör ingenting för att stoppa handen. Han blir, tyst och utan egna reaktioner, avrunkad där i natten.
Inte med ett ord berör de vad som hänt nästa morgon. De kommer inte varandra närmare. Snarare motsatsen. Nattens sexuella ejakulation blir till en ännu högre barriär dem emellan.
Tio år går. De lever långt ifrån varandra. De träffas inte. Guido läser konst i London. De är var och en på sitt håll involverade i heterosexuella förhållanden. Constantino är till och med gift och har barn. Men urladdningen kommer. Den är omvälvande. Den är på ett sätt även högst oväntad, och drabbar många.
Mazzantini ifrågasätter i grunden samhällets värderingar. Hon försöker utforska vad det egentligen är som skiljer människor åt, vad som bildar barriärer och hinder, vad som håller somliga tillbaka i sin utveckling där andra i stället hastar framåt i en väldig fart. Psykologiska och materiella orsaker? Sexualitet och känslighet? Begåvning och fysisk styrka?
”Hela härligheten” är – som klyschan lyder, men här i sanning äger sin riktighet – svår att lägga ifrån sig. Mazzantinis språk släpper inte taget. Det är som försett med hullingar. Mening hakar fast i nästa mening. Språket är rått, rakt och rappt; det saknar varje ansats till tvekan inför vad som skildras. Från det vackraste som kan ske mellan människor till den största förnedring. Hat eller kärlek, smekningar eller smockor, älskog eller skogspromenader – språket förblir lika pockande och påträngande, lika levande och medryckande. Mazzantini förmår förena en klar klassisk stil med några få uns hämtade från vad som är av värde i underhållningslitteraturen.
Det är skickligt skrivet. Det blåser en hård vind av sanningar och brutalitet, kärlek och motsättningar genom hela romanen. Och jag tvekar inte, jag bjuder på en klyscha till: Missa den inte!
Gå till toppen