Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Malmöflickor fast hos terrornätverk - mamma tog saken i egna händer

"Vi är snart tillbaka”. Mohammed lämnar rummet med sina döttrar och slår igen dörren. Fyra timmar senare ringer han från Syrien: ”Nu ska vi leva för Gud”. Kvar på hotellrummet i Turkiet sitter en chockad tvåbarnsmamma från Malmö. Detta är berättelsen om hur Amina tar strid för sina barn mot en jihadistisk terrororganisation - medan svenska myndigheter vänder henne ryggen.

Samma år som Amina tar studenten gifter hon sig med en man hon varken känner eller är kär i. Året är 2007 och hennes far ordnar det första mötet. För honom är det viktigt att följa irakisk tradition, även om familjen bott i Sverige sedan Amina var ett år, eller kanske just därför. Hon hade kunnat säga nej, det fanns inget tvång, förklarar Amina.
– Han såg trevlig ut, lång och muskulös. Det var absolut inget fel på utseendet, och vi kom bra överens för det mesta, även om det var en del krockar i början. Så blir det ju när man flyttar ihop med någon man inte känner.
Bild: Skärmdump från mannens sociala medier
Sedan går allt fort. Sommaren 2008 inreds lägenheten i södra Malmö med spjälsäng och skötbord. I juli föds Samira. Efter föräldraledigheten läser Amina vidare och får fast jobb inom vården.
Mohammed är palestinsk irakier och kom till Sverige i början av 2000-talet. Han kör taxi. Och vantrivs. Amina peppar honom att studera vidare och till slut bestämmer han sig för att ta sig igenom de sista sfi-kurserna. Sedan utbildar han sig till elektriker.
2012 föds Samiras lillasyster Jamila. Mohammed söker arbete men allt som erbjuds är svartjobb i vännernas restauranger och affärer. Amina föreslår att han ska söka jobb i andra delar av landet. Själv kan hon jobba var som helst. Men hon talar för döva öron.
– Han såg ingen mening med någonting. Han orkade inte ta ut barnen, ville aldrig gå på restaurang eller göra någonting tillsammans. Han hade kämpat så med sin utbildning och sen fanns inga jobb. Han funderade mycket över om det var för att han hette Mohammed, säger Amina.
Det är hon som försörjer familjen.
– Det var jag som lämnade kortet i kassan när vi handlade, som betalade räkningarna och som kunde köpa saker på avbetalning. Om han ville ha något fick han fråga mig. Vi var ju en familj så jag hade inget emot att betala för oss men för honom var det väldigt jobbigt.
– Han var en person som inte ville ta ett steg i taget, utan fyra. Han letade efter status.
2013 åker Mohammed till Qatar för att stötta sin syster som just förlorat sin man. Han återvänder till Malmö med en livsomvälvande plan. Argumenten för att familjen borde flytta till Qatar är många. Där finns släktingar som kan hjälpa till med lägenhet, bil och jobb. Där kan Amina få jobb inom vården.
– Vi reste dit och tittade runt. Jag tyckte mycket om landet, säger Amina.
I januari 2015 flyttar de in i lägenheten som släktingarna ordnat, en trerummare på 170 kvadratmeter i ett nybyggt lägenhetskomplex i Umm Salal, strax norr om Qatars huvudstad.
– Det var varmt och allt var fint och nybyggt. Det passade oss jättebra. Och jag fick en anställningsintervju på ett sjukhus.
Bild: Hussein El-alawi
Men ganska snart känner inte Amina igen sin man längre. När hon ska gå på sin anställningsintervju kritiserar han hennes klädval. Amina protesterar, och vägrar att bära heltäckande nikab så som maken föreslår. Efter hand blir påbuden allt strängare. Samira som bara är sex år ska dölja håret och bära långärmade svarta klänningar. Barnen får inte se favoritfilmen "Frost", eftersom Disneyfilmens osunda värderingar kan smitta av sig.
Nästan varje dag försvinner Mohammed iväg utan att berätta vart han ska. Han säger att han söker jobb, men Amina får inte ihop varför han i så fall kommer hem så sent på kvällarna, eller varför han alltid tar med sig hennes mobil och familjens pass. Och varje gång hennes man försvinner dyker hans syster upp – för att hålla Amina sällskap och hjälpa till med barnen, tror hon först. Efter ett tag känner hon sig övervakad.
Ungefär samtidigt som Mohammed öppnar en butik med elektronik och byggmaterial, förbjuder han sin fru att jobba. Hon ska istället vara hemma och passa barnen.
– När man jobbar på sjukhus i Qatar ingår en massa förmåner, som bostad och internationell skola för barnen. Så jag frågade om han inte ville att det skulle gå bra för oss, säger Amina.
Mohammed svarar att det är dags att glömma tiden i Sverige. ”Där betalade du, nu är det jag som bestämmer.”
Aminas rörelsefrihet begränsas allt mer. Nu nöjer sig Mohammed inte längre med muntliga tillrättavisningar.
– Han slog mig framför barnen. Det var då jag sa till mig själv att jag måste sluta säga emot och istället börja lyda. Jag ville testa om det fungerade.
Så fortsätter det i flera månader, enligt Amina, tills allt plötsligt vänder. Det är när Mohammed berättar för henne att hans affär gått i konkurs.
– Han bad om ursäkt och förklarade att han skämdes och mådde dåligt. Han ville att vi skulle börja om från början igen och att vi inte hade annat val än att återvända till Sverige. Sedan undrade han om vi först kunde åka till Istanbul för att ha semester, samla tankarna och planera inför hemresan.
– Jag blev överlycklig.
Pegasus Airlines serverar ingen mat under flyget till Turkiet och när familjen landar i Istanbul mitt i natten är barnen trötta och hungriga. Amina vill bara checka in på första bästa hotell, köpa något att äta till barnen och få dem i säng. Men hennes man har andra planer. Medan Amina köper baguetter till barnen går Mohammed iväg på flygplatsen. Han kommer tillbaka med nya boardingkort i handen. "Vi ska vidare till Adana."
Men jag litade på honom. Jag var tvungen. Han hade pengarna, passen och min telefon.
– Jag visste inte ens var det låg, och det kändes lite olustigt. Det var ju Istanbul vi hade pratat om hela tiden. Men jag litade på honom. Jag var tvungen. Han hade pengarna, passen och min telefon.
Första morgonen i Adana lämnar Mohammed hotellet utan att säga vart han ska. När han kommer tillbaka några timmar senare ber han Amina att packa väskorna. Hotellet är för dyrt, tycker han, nu ska de försöka hitta en lägenhet istället. En man, som pratar arabiska med turkisk brytning, väntar i lobbyn. Familjen lämnar Adana i hans svarta skåpbil. Där i bilen får Amina tillbaka sin mobil. Med den filmar hon det torra och karga landskapet som passerar utanför fönstret.
När bilen stannar ett par timmar senare har de anlänt till kuststaden Iskenderun i södra Turkiet, nära gränsen till Syrien. Någon lägenhet har Mohammed inte fått tag på. Familjen tar in på tvåstjärniga Hotel Cabir. Men Mohammed vill snart vidare till Harbiye, några mil söderut. Där finns vattenfall och vacker natur, lockar han. Amina packar väskorna och drar ut sina trötta döttrar på ännu en bilfärd, i hopp om att den utlovade semestern snart ska börja. Så blir det inte.
– Efter några dagar skulle jag packa igen. När jag frågade varför sa han bara "fråga inte, du vet ju att vi måste hitta en lägenhet".
Familjen återvänder till hotell Cabir i Iskenderun. Kackerlackor kryper över golvet. Toaletten är smutsig. Barnen har bara ätit snabbmat från gatorna. De spartanska förhållandena gör Amina orolig eftersom döttrarna inte vaccinerats mot hepatit A. Hennes man lovar att kontakta en läkarmottagning.
Den kvällen tar Mohammed med sig familjen på en promenad vid havet. Jamila och Samira busar runt bland palmer och lekplatser.
– Han höll mig i handen och sa att jag hade rätt, vi borde aldrig ha åkt till Qatar. Nu skulle vi stanna i Turkiet en vecka till och vila upp oss och sedan skulle vi hem till Sverige och börja om. Jag trodde honom.
Vid åttatiden på fredagsmorgonen den 5 juni väcker Mohammed familjen och säger att han bokat tid för vaccination på en mottagning i närheten. ”Skynda, skynda, skynda. Det kommer en bil och hämtar oss om en halvtimme”.
Amina stiger yrvaken ur sängen för att göra i ordning Jamila och Samira. När barnen är påklädda och hon ska börja göra sig själv i ordning, hejdar Mohammed henne: "Stanna här på hotellet, det här går jättefort. Vi är snart tillbaka."
Han tar Jamila och Samira i handen och innan Amina hinner säga något slår dörren igen.
Amina tar en dusch, bäddar sängen och sätter sig sedan framför tv:n och väntar. Timmarna går. Vid lunchtid ringer hennes man. Han säger att han tagit med sig barnen till Syrien: ”Nu ska vi leva för Gud.”
– Jag trodde först att han skojade och sa kom tillbaka, barnen måste vara hungriga. Men han sa ”jag menar allvar, jag har passerat gränsen”.
– Han var väldigt aggressiv och hotfull och sa att jag skulle fundera på om jag ville följa med. Själv brydde han sig inte. Jag fick göra som jag ville med mitt liv.
Hotellet är betalt till söndag, fortsätter Mohammed, och passet finns i receptionen. Sedan trycker han bort samtalet.
– Jag satt i sängen och var helt chockad.
Amina inser att semestern i Turkiet bara var ett sätt att lura familjen så nära gränsen som möjligt. Mycket av det som hänt de senaste fem månaderna faller på plats.
Som när Mohammeds syster några veckor tidigare kommenterade ett inslag om IS på nyhetskanalen al-Jazira och utbrast att Gud skulle skydda dem. Sedan berättade hon att hennes man blev mördad i Syrien och att hennes två söner anslutit sig till pappans förband.
– Jag konfronterade min man men han stöttade sin syster. Han sa att kristna beter sig illa mot oss, och att man måste vara sådär stark, och visa sin allra värsta sida för att skrämma dem.
Vid ett tillfälle hade Mohammed frågat om hon kunde tänka sig att bli volontär i Syrien.
Vill du inte att dina barn ska dö som martyrer?". Men hur kan du vara säker på att de dör, tänk om de blir av med ett ben, eller halva ansiktet
– Är du dum i huvudet? sa jag. Vad ska vi göra med barnen om du ska vara jihadist och jag volontär? Han sa ”Vill du inte att dina barn ska dö som martyrer?". Men hur kan du vara säker på att de dör, tänk om de blir av med ett ben, eller halva ansiktet – i ett land utan sjukvård. Efter det tog han aldrig upp det mer.
Amina säger att hon först senare får veta att svägerskans mördade make är Abu Abdul Alaziz al-Qatari, grundare av en av Syriens mest fruktade islamistgrupper, Jund al-Aqsa, och nära vän till Usama bin Ladins mentor Sheikh Abdul Azzam – även kallad den globala jihadismens fader.
Abu Abdul Alaziz al-Qatari stred med al-Qaida i Afghanistan och samarbetade både med Nusrafronten och IS i Syrien, där den tusen man starka gruppen är känd för sina många utländska jihadister.
Bild: Skärmdump från mannens sociala medier
Amina är rädd att hennes man ska skicka någon till hotellet i Iskenderun, för att kidnappa eller döda henne. Hon checkar ut och tar in på ett annat hotell. Sedan ringer hon sin bror i Sverige som säger:
– Lämna inte hotellet, jag är på väg.
När brodern lagt på åker han till Rättscentrum i Malmö och gör en anmälan.
Mohammed hör av sig igen. Nu vill han att Amina ska komma.
– Han var snäll och mild och sa att han saknade mig. Han var väldigt bra på att manipulera, men jag sa att det inte gick.
Klockan fyra på söndagsmorgonen är Aminas bror på plats i Iskenderun. Tillsammans åker de till turkiska polisen för att göra en anmälan och lämna bilder på barnen. Den turkiska säkerhetspolisen kopplas in.
Det finns hopp, förklarar Amina under förhöret.
– Mohammed ringde från ett turkiskt nummer. Vår teori var att de kanske var kvar på turkiska sidan. Gränsen var ju stängd och jag tänkte att han inte kunde ha kommit över så fort.
Efter förhöret åker hon och brodern med de civilklädda poliserna till hotellet där flickorna försvann och går igenom övervakningskamerorna för att se om Mohammad hade någon medhjälpare vid bortförandet. Det verkar han inte ha haft. Poliserna lovar att skicka bilder på barnen till alla gränsstationer och flygplatser i Turkiet. Innan de skiljs åt får Amina en av polisernas privata telefonnummer och ett löfte.
– Han sa att jag kunde ringa när som helst på dygnet och att han då skulle komma. Poliserna var väldigt engagerade, ja vansinniga över att någon kunde ta med sig två små flickor till Syrien.
Ur Aminas desperation föds en idé. Om hon kan få Mohammed att tro att hon insjuknat och är nära döden, kanske hon kan få honom att komma tillbaka med barnen. På måndagen ringer hon polismannen och förklarar hur hon tänker.
– Han kom direkt, trots att det var hans lediga dag. Han hade kontakter på ett privat sjukhus så vi åkte dit, berättar Amina.
På sjukhuset tas en arrangerad bild av Aminas liggande i en sjuksäng med syrgasmask över munnen och dropp i armvecket. Sedan positionsbestämmer hon bilden och skickar den till Mohammed som, om han är så misstänksam som Amina befarar, kommer att kontrollera var bilden är tagen för att se om hon verkligen befinner sig på ett sjukhus. Hon skriver ett kort meddelande om att läkarna sagt att hon kanske inte klarar sig och att hon vill träffa barnen en sista gång.
Vid varje utgång på sjukhuset står civilklädda säkerhetspoliser redo att gripa Mohammed om han dyker upp.
Bluffen ser ut att lyckas. Mohammed verkar ångerfull när han skriver tillbaka att det inte var meningen att det skulle gå så här långt, att han älskar henne och hoppas att hon ska krya på sig.
Men sedan tycks han ana oråd.
– Han gick nog på att jag var sjuk, men han misstänkte att någon mer väntade på honom här. Han skrev att han passerat gränsen och inte kunde komma tillbaka.
Planen har misslyckats. Med den turkiska polisrapporten i handen flyger Amina och hennes bror till Istanbul för att söka hjälp hos det svenska generalkonsulatet.
– Jag ville komma in och känna mig trygg, och jag behövde vägledning. Skulle jag åka tillbaka till Sverige, eller stanna kvar?
Konsulatets vakter vägrar att släppa in dem. Från gatan ringer Amina till konsulatets assistent och förklarar att hennes två döttrar, som är tre och sex år gamla – båda svenska medborgare – blivit bortförda. Det är bråttom. Flickorna kan fortfarande vara kvar i Turkiet.
Enligt Amina säger tjänstemannen:
– Vi kan inte bara släppa in er, ni måste boka en tid.
Vi fick inte ens komma in och ta en kopia på den turkiska polisrapporten som de sa att de ville ha
– Det var ju ingen passansökan, det var en kidnappning. Men vi fick inte ens komma in och ta en kopia på den turkiska polisrapporten som de sa att de ville ha. Istället fick vi springa iväg till en bokhandel, ta en kopia och lämna till vakten, säger Amina.
Hon får en tid dagen efter. Men Amina är stressad och känner att värdefull tid rinner iväg. Hon vill inte lämna Turkiet utan Jamila och Samira, men hennes bror övertalar henne att det är bättre att åka hem till Sverige och få svenska myndigheter att starta ett ordentligt ärende.
– Jag försökte att inte titta på min systers tårar utan tänka logiskt. Det kostade bara tid och pengar att stanna. Det går flera flighter om dagen från Sverige, så vi kunde komma tillbaka när som helst, berättar brodern.
Den 9 juni, fyra dagar efter bortförandet, landar Amina och hennes bror i Sverige.
– Varje timme kändes som en dag. Jag var fortfarande i chock. Jag kunde inte sova utan barnen. Jamila var ju bara tre år och väldigt fäst vid mig. Det var bara jag som kunde natta henne.
Det var så mycket känslor, separationsångest och skuldkänslor. Jag var i säkerhet men inte mina flickor.
– Att bli så lurad av sin närmaste … Det var så mycket känslor, separationsångest och skuldkänslor. Jag var i säkerhet men inte mina flickor.
Aminas fall hamnar hos en deltidsanställd utredare på sektionen för våld i nära relation. Han är den ende inom Malmöpolisen som hanterar bortföranden av barn. Amina ringer flera gånger för att boka tid för förhör så att utredningen kan komma igång. Hon lämnar meddelanden men får inget svar. Först tjugo dagar efter bortförandet – när Aminas advokat trycker på - blir förhöret av.
– Han sa att han inte hade tid att träffa mig så det fick bli över telefon. Han var så oengagerad. Vid ett tillfälle berättade han att han haft ett annat fall från 1999 och att de fortfarande inte hittat barnen. Tack för det, det var ju inte riktigt den uppmuntran jag behövde.
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad har inte lyckats nå polisutredaren, men hans chef, Stina Karlgrund, är nöjd med hans insats:
– Det är bättre att dra ner förväntningarna. Det tycker jag är en mänsklig sak att berätta, säger hon.
Amina förutsätter att polisen ska försöka spåra Mohammed så att de får veta var barnen är. Men några sådana utredningsåtgärder är inte aktuella.
– Jag mejlade över sms och mejl och annat som min man skickat. Jag tänkte att de kunde spåra aktiviteter på hans konto, och ta reda på var han var. Men jag fick aldrig något svar.
Amina tar också kontakt med UD. Inte heller där får hon den hjälp hon hoppas på. Istället handlar samtalet om hennes ursprung i Irak, och vilka familjerättsliga regler som gäller där. Departementsrådet Örjan Landelius har egentligen gått i pension. När Amina ringer är han tillfälligt tillbaka på UD som sommarvikarie.
– Det enda råd vi kan ge är att man försöker få kontakt med den bortförande föräldern. Ibland kan vi, genom ambassaden, hjälpa till med det. Men huvudpunkten är att man måste få ett domstolsbeslut i det aktuella landet som säger att man har rätt att ta barnet tillbaka till Sverige, säger han.
Syrien har inte skrivit under 1980 års Haagkonvention om internationell familjerätt. Och på grund av kriget saknas ett fungerande rättsväsende. Amina får en lista på advokater med erfarenhet av liknande ärenden. Hon väljer en advokat i Stockholm som behärskar turkiska, Ilhan Aydin.
När han engagerar sig i fallet agerar åklagarmyndigheten.
Den 2 juli häktas Mohammed i sin frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för grov egenmäktighet med barn.
Den 7 juli ansöker Amina om ensam vårdnad, vilket hon beviljas fem veckor senare.
Den 15 juli, nästan sex veckor efter bortförandet, undertecknar åklagaren en internationell efterlysning, och en europeisk arresteringsorder.
Vid det här läget har Amina redan fått sina värsta farhågor bekräftade. Barnen är i Syrien.
– Det visste jag inte säkert förrän han började lägga upp bilder på Whatsapp och Facebook, säger hon.
Amina tar skärmdumpar som visar hur hennes man poserar i stridsflyg och militärhelikoptrar. Hur han sitter med Jamila och Samira vid en mur, med en pistol i ett hölster. På den bilden kisar döttrarna skeptiskt mot fotografen. Båda har mörka ringar under ögonen. På en tredje bild är barnen klädda i heltäckande nikab.
När Mohammed lägger upp bilder i sociala medier råder det enligt Amina inte längre några tvivel. Barnen är i Syrien, världens just nu farligaste land.Bild: Skärmdump från mannens sociala medier
När höstlöven faller i Malmö går polisens utredare inte längre att nå. Det visar sig att han är tjänstledig och att hans chef inte tänker sätta in någon ersättare.
Aminas advokat Ilhan Aydin undrar vad polis och åklagare håller på med.
– De gjorde verkligen inte särkilt mycket för att utreda det här. Hon fick i princip lösa allt själv, säger han.
En flagrant miss i utredningsarbetet, enligt Ilhan Aydin, är att polisen inte försöker få upplysningar från makens familj i Malmö, trots att Amina misstänker att de har kontinuerlig kontakt med Mohammed.
Polisen avfärdar också advokaten och Aminas begäran om att följa digitala spår i bilder, sms och sociala medier.
– De tyckte inte att de hade resurser till det och förklarade att det fanns andra våldsbrott som gick före. Det här handlade om två små flickor som blivit bortförda till ett krigsland, men vi fick inget gehör, säger Ilhan Aydin.
Amina stämmer träff med ett säkerhetsföretag i hopp om att de – mot betalning – ska göra det arbete som polisen vägrat. Säkerhetsföretaget kommer med råd, men vill inte ta uppdraget. Fall av den här digniteten måste polisen hantera, förklarar bolagets vd som vill vara anonym:
– Efter att ha lyssnat på henne kom vi fram till att detta inte var något ett privat säkerhetsföretag kunde hjälpa henne med. Den hjälpen måste komma från myndighetshåll, säger han.
Istället vädjar Amina till Mohammeds familj i Malmö. Om de hjälper henne att få hem barnen lovar hon att dra tillbaka sin anmälan och göra vad hon kan för att häva den internationella efterlysningen. Ett avtal ska i så fall utformas av deras respektive advokater och undertecknas när barnen är i säkerhet.
– Först sa de att de inte ville lägga sig i, sedan ville de att jag skulle dra tillbaka min anmälan först och att Mohammed då "säkert skulle komma tillbaka med barnen". Min advokat tyckte inte att jag skulle gå med på det, och Mohammeds advokat fick inte tag på honom. Så vi lade ner det, säger Amina.
I ett sista försök att nå sin klient skickar Mohammeds utsedde gode man en rapport till hans äldste bror i Malmö. Där framgår sådant som Mohammed inte känner till: att han misstänks ha anslutit sig till IS, att han är häktad i sin frånvaro och efterlyst av Interpol.
Det får Mohammed att skicka ett meddelande till Amina:
"Du har gått till ickemuslimer och samarbetat för att de ska gripa en mujahedin som är här i Guds namn för att göra jihad och försvara muslimernas heder. Jag förstår inte hur du tänker, att du kan sätta din tro till ickemuslimer, och tro att de ska komma hit och hämta dina döttrar. Du är så naiv."
Amina skickar allt vidare till Malmöpolisen och Säpo. Bemötandet är bättre från den svenska säkerhetspolisen, säger hon, men de är inte intresserade av barnen. Deras fokus ligger istället på Mohammed som ett potentiellt terrorhot mot Sverige.
Bild: Skärmdump från mannens sociala medier
Under hösten slutar Mohammed att lägga upp bilder i sociala medier, vilket gör att Amina under flera månader inte vet om hennes barn fortfarande är i livet. Det dröjer till januari innan han ringer och sätter på telefonens högtalare. Mottagningen är dålig men långt där borta ekar Samiras röst:
"Varför lämnade du oss, vi behöver dig. Kom till oss. Vi har det jättebra i Syrien."
Amina tycker att det låter inövat. Och även om det tär att barnen tror att allt är hennes fel, så visar hon det inte.
– Jag fick samla mig och lägga känslorna åt sidan. Jag ville inte visa svaghet eller tårar, speciellt inte inför barnen. Jag ville bara att de skulle veta att jag fanns här, att jag älskar dem och hoppades få se dem snart.
– Sedan frågade jag var i Syrien de var? Då blev det tyst.
Amina berättar om samtalet för Malmöpolisen och trycker ännu en gång på för att hennes mans bröder ska förhöras. Ingenting händer. Amina inser att hon inte kommer att få hjälp av svenska myndigheter. Enda chansen att få hem flickorna är att ta saken i egna händer.
– Att vara sjukskriven och sitta hemma och gråta löser ingenting. Jag måste bygga upp mig själv och skapa ett hem åt flickorna. Så jag jobbade dubbla pass för att få ihop pengar så att jag kunde resa tillbaka och hämta hem mina flickor.
Amina startar en falsk Facebookprofil och följer noga sin man och hans vänners aktiviteter. Hon letar efter detaljer i bilder och meddelanden som kan avslöja var han befinner sig. Parallellt börjar hon söka och ta kontakt med personer inne i Syrien i hopp om att någon kan ha sett flickorna eller är villiga att hjälpa till att lokalisera dem.
Samtidigt blir Mohammed allt mer hotfull i de långa monologer han skickar som röstmeddelanden:
Jag har sagt till dig att jag kommer att döda mina döttrar med mina egna händer - sätta den ena framför mig och använda min pistol
"Jag har sagt till dig att jag aldrig kommer att lämna den islamiska staten, om jag inte är död eller erövrare. Om gud ger oss sin styrka kommer vi till er och erövrar Sverige. [...] Tro inte att ni kan förhandla mig med på något sätt. Jag har sagt till dig att jag kommer att döda mina döttrar med mina egna händer - sätta den ena framför mig och använda min pistol och skjuta henne. Jag kommer skjuta Jamila och Samira, hellre än att lämna dem i Sverige."
I april, när flickorna varit bortförda i tio månader, får Amina ett förlösande samtal från en av dem som försöker hjälpa henne inifrån Syrien. Mannen i luren säger att han hittat flickorna. Det var inte lätt. Mohammed har bytt namn både på sig själv och på sina döttrar. Men nu är de i alla fall i Idlib, en provins i nordvästra Syrien som kontrolleras av extremistgrupperna Nusrafronten och Jund al-Aqsa.
När som helst kan nästa samtal komma, säger mannen, och då måste Amina med kort varsel ta sig till gränsen och ta emot sina döttrar.
Hon packar sina väskor och flyger till Turkiet den 10 april för att vara på plats när samtalet kommer. Säkerhetspolisen i Iskenderun har inte glömt henne. De erbjuder sig att hjälpa till när barnen ska överlämnas. "Bara ring, vi kör dig till gränsen och hämtar dem."
– Det gjorde att jag kände mig tryggare.
Varje dag i över två veckor väntar Amina på att mannen ska ringa och säga att de är på väg. Flera gånger tar hon kontakt för att höra vad som händer.
Jag hade så höga förväntningar men det blev inte alls som jag tänkt mig.
– Han sa: "Du stressar mig genom att åka hit, jag kan inte ta barnen nu, jag måste planera det här så att det blir bra och säkert. Vi har bara en chans." Han hade rätt. Det var impulsivt av mig att bara åka iväg så där. Jag hade så höga förväntningar men det blev inte alls som jag tänkt mig.
Den 27 april åker Amina ensam hem till Sverige.
Under hösten och vintern har hon undvikit nyhetsrapporteringen från Syrien. Under våren blir det allt svårare. Enligt Säpo har runt 300 svenskar anslutit sig till olika islamistgrupper i Syrien och Irak. Nu visar det sig att en av dem, Malmöbon Osama Krayem, misstänks ha varit inblandad i attentaten i Paris och Bryssel. De brutala terrordåden i Europa får konsekvenser även för Amina när den västledda alliansen och Ryssland, oberoende av varandra, intensifierar sina flygräder mot IS och andra jihadistgrupper. I kaoset som följer jämnas skolor och sjukhus med marken, bomber faller också över en myllrande marknad och över ett flyktingläger i Idlib, området där Samira och Jamila hålls gömda.
Amina har fått veta att det finns en lucka på trettio minuter då ingen bevakar barnen och att det är då och bara då som barnen kan hämtas i Idlib och föras till gränsen. Planen är riskabel. Inte bara för att barnen befinner sig i en krigszon, kontrollerad av jihadister, hos sin pappa som hotat att skjuta barnen om mamman försöker hämta hem dem. För även om den delen av operationen lyckas, återstår att ta sig över den hårt bevakade gränsen där turkiska gränsvakter de senaste veckorna skjutit skarpt mot flyktingar som försökt passera illegalt.
Den 13 maj kommer samtalet som Amina väntat på.
– "Jag har barnen. Imorgon kväll passerar vi gränsen."
– Hjärtat hoppade. Hela kroppen fylldes av glädjehormoner. Att få träffa mina töser igen var det enda som gjorde att jag överlevt vardagen. Den här gången packade jag kläder till barnen. Jag tänkte inte åka hem utan dem.
När Amina och hennes bror stiger på planet och stänger av sina mobiler vet de att barnen är på väg. Men föraren som kör dem vågar inte ta närmaste vägen mot gränsen eftersom han är rädd att jihadisterna kan ha larmat vakterna vid de egna vägspärrarna. Istället måste han ta en omväg via Aleppo, där våldsamma strider och bombningar dödat hundratals människor de senaste veckorna. Som en avledande manöver har Amina lagt upp en bakgrundsbild på sina barn på Whatsapp. Hon hoppas att Mohammed ska se bilden och tro att det är för sent att dra igång ett sökpådrag.
När planet landar ska de ta sig till en liten restaurang i den lilla byn Reyhanli nära gränsen. Om allt går som det ska är det där barnen ska lämnas över vid midnatt.
När Amina stiger ur planet och sätter på mobilen plingar det till av alla missade samtal och olästa meddelanden.
I ett år har hon trängt undan känslorna, inte tillåtit sig att gråta eller tycka synd om sig själv. Men när hon läser sms:en rämnar allt.
"Vi befinner oss på turkisk mark. Ska vi komma till er, eller kommer ni till oss?"
– Då rann tårarna, säger Amina.
Några timmar senare står Amina och hennes bror vid restaurangen i Reyhanli som överenskommet. På andra sidan gatan stannar en bil. Dörrar öppnas. Ut stiger en man med ett barn i famnen. Det är Jamila. Hon sover. Sedan kliver en liten blek flicka med rufsigt hår ur bilen. Utan att se sig för stiger Amina rakt ut i den trafikerade gatan. Hon hejdas av sin bror samtidigt som bilar svischar förbi på nära håll. Mannen är på väg över på deras sida.
– Jag omfamnar Samira och kramar henne en lång stund. Hon kramade inte tillbaka. Hon kändes svag, säger Amina.
Samira sitter tyst i bilen hela vägen till hotellet. Bredvid på sätet ligger lillasyster och sover.
– Jag var så rädd att hon inte skulle känna igen mig eller vilja komma till mig. Men när hon öppnade ögonen hoppade hon upp i min famn och sa: "Mamma, vi brukar baka bröd."
Samira är fortsatt tyst. Hon säger ingenting förrän de är tillbaka på hotellet och Amina ska duscha henne.
– Hon var i chock men hon protesterade när jag skulle ta av hennes kläder. Hon trodde att jag skulle duscha henne i kallt vatten.
Deras hår kryllar av löss och tandköttet blöder när Amina borstar deras tänder.
Barnen är skitiga "som om någon doppat dem i ett avlopp". Deras hår kryllar av löss och tandköttet blöder när Amina borstar deras tänder.
När barnen är duschade får de pizza. De äter som om de aldrig sett mat.
Jihadisterna har förgreningar inne i Turkiet, även inom rättsväsendet berättade säkerhetspoliserna som förhörde dem efter bortförandet. Amina är orolig över att de letar efter henne och barnen och vill så fort som möjligt lämna landet. Hon har redan haft kontakt med UD och förberett dem på att barnen kommer att behöva provisoriska pass.
Nu ringer hon svenska ambassaden i Ankara för att höra hur de säkrast tar sig dit. Först möts hon av en telefonsvarare, sedan kommer hon fram på journumret.
– Idag är det söndag, ni får vänta till imorgon, säger tjänstemannen i luren.
Amina får ordna resan till Ankara på egen hand. Men ska hon ta bussen, eller en taxi? Vad är säkrast? Hon frågar en taxichaufför och det slutar med att han kör familjen i en turkiskregistrerad hyrbil hela vägen till huvudstaden.
Under den fem timmar långa bilfärden börjar Samira berätta fragment från sitt år i Syrien. Hur de sprang ner i källaren och gömde sig när bomberna föll. Hur hennes trotsiga lillasyster blev slagen av olika barnvakter. Hur de ibland fick följa med pappa till fronten när ingen kunde passa dem. Hur deras pappa hotade att lämna dem till regimens mytomspunna dödspatrull Shabiha om de fortsatte att tjata om sin mamma.
Det är tisdagen den 17 maj. Vid rullbandet på Malmö Airport väntar Aminas syskon och syskonbarn med blombuketter. Aminas syster har svårt att hålla tårarna borta när Jamila vänder bort blicken från hennes utsträckta armar och istället klänger sig fast i mammas ben.
Bild: Hussein El-alawi
– Hon känner inte igen mig, säger hon.
Amina är trött och irriterad. När de landade på Arlanda togs de in på förhör av gränspolisen. Barnen är efterlysta och i två timmar pressas Amina på bevis för att det verkligen är hennes barn.
– Jag hade ju de provisoriska passen. Det är väl bara att söka på mig i systemet och kontrollera om jag har två barn med de namnen. Det var så många dumma frågor, säger hon.
Två dagar senare sitter vi i Aminas kök på hemlig ort. Jamila skriker och gömmer sig under mammas stol, livrädd för harkranken som dansar på köksfönstret.
– Efter allt det varit med om är de rädda för en insekt, säger Amina och skakar på huvudet.
Jamila och Samira har fått nya turkosa klänningar, precis sådana som prinsessystrarna Elsa och Anna har i favoritfilmen "Frost". Det blir mycket tecknad film, godis och presenter de första dagarna.
De första dagarna efter hemkomsten stannar Amina och barnen hemma, äter godis och tittar på den tecknade filmen Frost.Bild: Hussein El-alawi
Amina har bestämt sig för att ta en dag i taget, och inte pressa barnen att berätta vad de varit med om.
– Jag vågar inte riktigt ställa alla frågor nu. Vi ska gå till en barnpsykolog för jag vill ha råd om vilka frågor jag bör ställa och vilka svar jag ska ge. Kanske är det inte bra att väcka minnen.
Jamila gråter varje gång mamma försvinner ur hennes synfält, och hon ryggar instinktivt undan om någon kommer nära för snabbt.
Första gången de ska gå ut utbrister Samira förfärat till sin mamma: "Så kan du inte gå klädd". Och väl ute kan varken hon eller lillasyster slita blicken från himlen. De tittar efter bombplan.
– Samira berättade att de en dag fick utrymma lokalen som hon kallar skolan för att det fanns stridsflyg i närheten. Strax efter att de lämnat området föll bomber på skolan. När deras pappa kom för att hämta dem, och såg förödelsen trodde han att barnen var döda, fortsätter Amina.
– Men nu börjar de inse att flygplanen här i Sverige bara transporterar människor.
Amina reagerar också på att barnen, särskilt Jamila, leker våldsamt, tar stryptag, kniper och slår.
"De brukar slå henne, då gör hon som man säger", säger Samira till sin mamma när lillasystern får ett utbrott.
Jag känner inte igen dem, de slåss och är aggressiva mot varandra
– Jag känner inte igen dem, de slåss och är aggressiva mot varandra. Innan räckte det med att man sa att de inte fick leka med sin Ipad på en hel dag, nu får jag hela tiden upprepa att så gör vi inte här, här kramas vi. Då kommer hon i min famn.
Dagen efter hemkomsten till Sverige åker de till vårdcentralen för att ta prover. Samira berättar att hon var sjuk i Syrien, att hon blev helt gul i hyn och fördes till ett sjukhus. Amina befarar att hon kan ha smittats med allt från multiresistenta bakterier till hepatit och hiv och nu ska döttrarna screenas från topp till tå.
– Jag vet ju inte än om de blivit utsatta för mer än våld.
Några dagar senare kommer de första provsvaren. Samira bär på multiresistenta bakterier, vilket måste anmälas enligt smittskyddslagen.
– Det känns fortfarande som ett mirakel att de är tillbaka hos mig. Men jag är besviken över att jag fick göra allt själv. Det är därför jag berättar det här. Jag vill inte att andra ska bli behandlade på samma sätt.
Polischefen Stina Karlgrund ser däremot inga skäl till självkritik.
– Efter en snabb genomgång av ärendet kan jag säga att jag tycker att vi gjort vad vi kunnat, säger hon.
Amina, Samira och Jamila lever med skyddade personuppgifter och har därför fått fingerade namn i det här reportaget.
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad har förgäves sökt polisutredaren.
Mohammeds bror vill inte uttala sig eller vidarebefordra kontaktinfo till Mohammed så att han kan uttala sig.
Åklagaren i fallet, Johan Nilsson, är tjänstledig för att jobba på en annan myndighet, och säger att han utan tillgång till akten inte minns detaljerna i ärendet.
Jens Odlander, generalkonsul i Istanbul, ger sin bild av fallet i nästa avsnitt.

Så många barn anmäls som bortförda utomlands

Antal ärenden på UD om barn som blivit bortförda till/från länder som inte undertecknat 1980 års Haagkonvention:
2010: 23
2011: 17
2012:16
2013: 23
2014: 26
2015: 20
Flest barn blir bortförda till/från Irak (33), Libyen (12) Iran (9), Jordanien (8), Ryssland (8), Palestina (6), Tunisien (5), Syrien (3), Indonesien (3), Egypten (3).
Av de 20 ärenden som inkom 2015 var 11 fortfarande öppna vid årets slut. Ärenden avskrivs främst av två skäl: Att sökanden återkallar sin ansökan, eller att barnet/barnen återvänt genom medverkan av den bortförande föräldern.
Fall där aktuellt land har undertecknat Haagkonventionen:
2010: 70
2011: 86
2012: 74
2013: 58
2014: 73
Källa: UD.
Syrien klassas som världens farligaste land i rapporten Global Peace Index.
Gå till toppen