Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Helsingborg

Zlatan-effekt bland unga konstnärer

Greta Weibull, "Potentially explosive interior", 2016.
Ung svensk konst har på sistone varit extremt framgångsrik internationellt. Konstnärer som Nathalie Djurberg och Klara Lidén ställer ut i Milano, Berlin och New York. Bägge har fått priser på Venedigbiennalen, samtidskonstens kanske mest prestigefyllda scen – där Moderna Museets specialutställning med Lina Selander också har rönt stor uppmärksamhet förra året.
Ändå är de undantag. De flesta konstnärer ställer aldrig någonsin ut på biennaler och mässor. Många hankar sig fram på extrajobb, stipendier och enstaka uppdrag. För trots att en konstnärsutbildning brukar vara minst fem år, garanterar den varken framgång eller inkomster. Flera ger upp och börjar efter ett tag arbeta med något annat.
Varför söker sig ändå så många unga till konstnärsyrket? Vad är det som lockar? Hur vågar man satsa på något så osäkert?
Greta Weibull är en av dem som vågat. Hon, som växte upp i Vallåkra utanför Helsingborg, tog sin masterexamen på Konsthögskolan i Stockholm nu i juni. På examensutställningen visade hon verk i metall, gips och tyg som går i dialog med legendaren Eva Hesse, förnyare av skulpturkonsten i USA på 1960-talet. Men här finns också blinkningar till en annan Eva: Eva Löfdahl, ett av den svenska postmodernismens viktigaste konstnärskap under 1980-talet. Inte konstigt, kanske, att Dagens Nyheters kritiker Jessica Kempe särskilt nämnde Greta Weibulls skulptur ”Depth in a narrow space” i sin recension av utställningen.
Konsten valde Greta Weibull nästan av en slump: egentligen var det musik och saxofon som hägrade – eller kanske något med design. Att konsthögskolor finns, visste hon inte. Men folkhögskolor – och det blev konstlinjen på Ölands folkhögskola, direkt efter studenten på Kultur och samhälle-programmet vid Olympiaskolan i Helsingborg. Helt gripet ur luften var det inte. Hemma i Vallåkra hade hon alltid tecknat.
"Och jag spenderade mina tonår på RumEtt på Dunkers, vet du!"
Under två år på Öland kom insikten att konstnär var ett möjligt yrke. Greta Weibull sökte sig vidare mot de svenska konsthögskolorna. Antagningsproverna, med bland annat detaljerade blyertsteckningar i realistisk stil, gav stor utdelning. I en värld där nästan ingen antas vid första försöket, kallades hon till intervju på både Malmö konsthögskola, Konsthögskolan Valand i Göteborg, och Konstfack och Mejan, som Konsthögskolan i Stockholm kallas. Där började hon, 20 år gammal, som rekordung elev.
Det låter knappast som en slump. Greta Weibull verkar ju ha varit förutbestämd för konsten.
"Jo, men att över huvud taget söka sig till ett konstnärsliv, det gör ju bara en viss typ av personer. Det krävs kulturellt kapital för att våga betrakta kultur eller konst som ett möjligt yrkesval: att ha föräldrar som hejar på och uppmuntrar när du vill bli konstnär. Men det handlar också om klass, en ekonomisk säkerhet att kunna falla tillbaks på: kanske inte en svinrik familj, men ändå. De flesta av oss, jag och mina kurskamrater på Mejan, har varit av samma sort: trygg, svensk medelklass. På det sättet är jag naturligtvis privilegierad. Men, att konsthögskolorna inte fattar att detta är deras blinda fläck: de måste bredda rekryteringen!"
På teaterhögskolor brukar unga sökande prioriteras, eftersom begränsad erfarenhet gör dig mer formbar, mer mottaglig. Det leder till bättre skådisar, sägs det. På konsthögskolor brukar det vara tvärtom: vid antagningen förväntas du redan ha avancerade kunskaper i måleri, skulptur eller foto– och kanske haft någon utställning. Åtminstone var det länge så. De senaste åren, har allt fler unga antagits på Mejan – Greta Weibull är en av dem.
En parallell trend är att konstnärer redan under sitt sista år på konsthögskolan allt oftare blir upplockade av gallerister – ett sätt att spekulera i ett oetablerat konstnärskap, att kunna lägga vantarna på en presumtiv guldkalv: åtminstone beskrivs det så av dem som är kritiska. Greta Weibull, som själv inte har någon gallerist, säger att hon kan förstå att det är lockande: en viss ekonomisk trygghet i ett fullständigt oförutsägbart yrkesliv.
Samtidigt ser hon hur galleristernas förväntan på ”säljbarhet”, lägger hämsko på den förutsättningslösa experimentlusta som är källan till utveckling i de flesta konstnärskap. Att låta saker värka fram, att inspireras av det slumpmässiga. Själv beskriver hon hur ett loppisfynd från en resa till Addis Abeba helt oväntat erbjöd en konstnärlig vändpunkt: de halvt obegripliga instruktionerna i en gammal bok väckte nyfikenhet inför översättningar mellan bild och bokstäver på ett sätt som blev förlösande.
Men visst måste de senaste årens internationella framgångar bland svenska konstnärer ha eskalerat galleristernas intresse för vad som händer i konsthögskolornas avgångsklasser.
Många av dem som idag har en internationell karriär startade tidigt: flera är födda i skarven mellan 1970- och 1980-tal, som Runo Lagomarsino (1977) och Nathalie Djurberg (1978) eller Klara Lidén och Nina Canell (bägge 1979). Det är ett faktum som ökar på stressen i jakten efter nya namn – och inte bara ur strikt ekonomiskt galleristperspektiv. Det finns även en viss konkurrens om äran i att ha varit den som tidigt ”upptäckte” en konstnär.
Samtidigt sporrar framgångarna också. De ännu yngre konstnärerna, de som utbildar sig nu, förstår att världen kan vara deras scen. Någon från lilla Sverige kan också få biennalens guldlejon i Venedig. En slags Zlatan-effekt, fast i konstvärlden.
Nytt är också, att många unga svenska konstnärer är uttalat politiska på ett sätt som länge var ovanligt. Också flera internationella stjärnor arbetar så: feministiska utgångspunkter är tydliga hos både Pipilotti Rist, Cindy Sherman och Kara Walker. Ännu vanligare är de perspektiv som, genom konsten, riktar en kritisk blick mot den kritvita, västerländska maktordning som samhället och konstvärlden präglas av.
Greta Weibull är, liksom flera i sin generation, kritisk till bristen på undervisning i feministiska och postkoloniala perspektiv på de svenska konsthögskolorna.
"Alla behöver såklart inte arbeta med politisk konst, men du kan inte vistas på en politisk plats – som konsthögskolan eller konstvärlden faktiskt är – utan att låtsas om det! Det sägs att konsten inte har några hierarkier, att konsten bara ÄR – men det är inte sant. Utbildningsinstitutionerna borde förstå att det är en fördel att erbjuda dessa perspektiv, inte betrakta dem som besvärliga."
Det manliga ensamma geniet, maniskt arbetande i ateljén, är nog trots allt ändå passé både som ideal och metod. Flera nyutbildade vill hellre arbeta i kollektiv, och gärna utanför den traditionella yrkesrollen: de driver icke-kommersiella gallerier eller arbetar med scenografi – som Greta Weibull, som förra året var scenograf-assistent i produktionen av Fia-Stina Sandlunds film ”She’s wild again tonight”.
Under en paus i utbildningen skaffade hon sig också deltidsjobb som tunnelbaneförare – ganska vanligt bland kulturarbetare i Stockholm.
Drömmer hon om att ställa ut på Venedigbiennalen inom de närmsta åren?
"Äsch, så kan man inte tänka. Jag tror ingen tänker så! Det är kortsiktiga mål som gäller: att hitta någonstans att bo. Att nästa år kanske ha gästateljé några månader utomlands och se hur det känns – ja, nåt sånt."
Gå till toppen