Kultur

Provkarta på personliga röster

Tvättade ögon, nya miljöer, välklädda påståenden, trasiga sidoblickar och personliga röster - det hittar Stig Hansén i skrivarlinjernas nyutkomna antologier.

Bild: Stefan Nilsson

I alla rum/Här är ditt horoskop. Skrivarlinjen på Albins folkhögskola. Den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig. Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola.

Alla ser vi då och då någon som är ensam. Någon som vi undrar över. Som den där kvinnan på andra sidan gatan. Har hon tio katter? Varför pratar hon så högt? Visst ångar det från hennes lägenhet?
Hur ska vi kunna veta att den enda katt hon har är en porslinskatt?
Det är Fredrik Eriksson som i berättelsen ”Där ryker solen” ger oss flera nya perspektiv och ser till att de elegant förskjuts i den så kallade vardagen. Där man gör vad som förväntas tills inte ens horisonten stoppar en.
Det är ett berättande som andas in och ut på en och samma gång.
Så är det också när Hedvig Holgersson i ”Persephone” berättar om mannens metoder. Hur hans lukt expanderar och han börjar förklara och när hon inte lyssnar så sänker han hennes hand nedåt ”och jag förstår”. En stund senare ”finns det ett sus som överröstar orden och då försvinner spegelbilderna”.
Eriksson och Holgersson, som har alla väderstreck nära till hands, vet att rörelsen framåt bottnar i det som först ser ut att stå stilla.
En annan ton, något mer vibratolikt, hörs när David Zimmerman ger en dallrande bild av pilträdet och vi ser att något faller ned i vattnet ”och får en ny betydelse”.
Just denna underbara brist på megafonskrivande gör att jag verkligen inte förstår de kritiker som med jämna mellanrum påstår att skrivarutbildningar gör skrivandet likartat och utslätat och att det saknas starka och personliga skrivarröster. De två antologier jag nu läser – från Skurups skrivarlinje och Albins skrivarlinje – är nämligen rena rama provkartan på motsatsen. Här finns tvättade ögon, nya miljöer, välklädda påståenden, trasiga sidoblickar, djupborrande ”tunnlar som skulle gått förlorade utan drömmen” (Filip Råvik), öppnande utdrag ur en nattlig chatt med levande felstavningar och slarv (Alice Hedström), nyskapande skapelseberättelser (Karin Paul) och byten från öken till havet (Sanne Jönsson). Dessutom lär vi oss att verkligen ingenting gott kommer från pratande stenar (Astrid Dock).
Det är som om skrivarlärarna framför alla dessa elever ser till att just det särskilda får plats och ställer frågor med mycket rymd i:
Jaha, grannarna har höga häckar kring sitt boende och en gång i tiden tyckte du om att besöka dem – men hur ser du på det nu?
Jaha, du är hemma i vardagsrummet och förstår inte vad som hänt – vad gör du åt det?
Jaha, hennes kompis har dagen till ära satt upp sitt mörka hårsvall i en knut i nacken – betyder det något, eller?
Och de flesta av eleverna säger att det finns många svar, det här är ju för Guds skull ingen vetenskap, och ser till att notera vad andra säger, men mest lyssnar de på sin egen förmåga och uppenbarligen har de hur många ögon som helst att se med, och därtill fantasi så att det räcker. De tar mig i handen när de går vidare och säger med sitt starka skrivande att kritiker som inte ser lyskraften i detta, de har väl gått på någon kritikerutbildning där allt blir likartat och utslätat.
Mer påtagligt än i de många andra skrivarantologier jag läst ser jag dessutom en uttalad och skimrande önskan om att fånga en stor berättelse på litet utrymme, och det gäller både prosan och poesin. Det behövs oftast inte många meningar innan känslan av att vara utvald läsare infinner sig. Som när Petter Sundkvist sätter oss på ett hotell och någon bjuder på champagne och vi hänger på, också när det blir dags att gå en halvtrappa upp och det kanske blir dags att ringa polisen och inse att alla gåvor har något slags eftersmak.
De här antologierna borde skickas till förläggare som letar efter det nya och de nya. Jag kan skriva följebrevet med rekommendationer.
Men innan dess ska jag göra precis som Alma Edvall Bon gör när hon avslutar samlingen från Skurups skrivarlinje, nämligen än en gång nynna på denna ”repertoar/och när den tar slut/börjar jag om igen”.
Gå till toppen