Kultur

Sista dansen i Domsten

Rut (Gunilla Poppe) och Ragnar (Per Holmberg) firar sin skilsmässa.Bild: Britt-Mari Olsson

Rut och Ragnar: Av Kristina Lugn. Regi: Anders Wällhed. I rollerna Gunilla Poppe och Per Holmberg. Poppegården, Domsten, spelas t o m 31/7.

En lycklig skilsmässa? Jo visst kan det vara bättre att gå skilda vägar än att fortsätta pina varandra år ut och in - sådana äktenskap har vi väl alla sett (skräck-)exempel på. Men sällan är de blivande exmakarna så uppsluppna som Rut och Ragnar, som dansar in på scenen för att fira sin stora högtidsdag, dagen då de äntligen ska slippa varandra för resten av livet.
Ett ska återigen bli tu och det åldrande paret tar tillfället i akt att gräla en sista gång och göra upp räkningen för de 33 år de kastat bort på varandra. Varför inte en avbetalningsplan för uteblivna samlag?
Kristina Lugns enaktare, skriven 1997 för Allan Edwall, driver friskt med våra romantiska föreställningar om tvåsamhet och med tidens gång har den akut ökande livsstilsfixeringen gett stycket ytterligare en dimension: nog kan man numera tänka sig också en perfekt stylad skilsmässa.
I grunden bygger pjäsen på ett ganska enkelt grepp: Lugn samlar klichéer från bröllopets rosenskimrande ritualer och vänder på steken. Applicerade på en separation uppstår en ömsom muntert absurd, ömsom tragiskt svart komik. Paret går, med ålderns rätt något stapplande, ned på knä för att avge sina avskedslöften, planerar svekmånad och för under skilsmässoförhandlingarna sina misslyckanden till protokollet. Dialogen är ett smatterband av vassa vändningar och ordlekar, som ett möte mellan screwballkomedi och Beckett. Eller rätt och slätt en Lugn i högform.
"Rut och Ragnar" är ett strålande val av pjäs för sommarens uppsättning på Poppegården, som har sin premiär under inte riktigt lika strålande väderförhållanden. Per Holmberg ger pondus åt mannen i sina bästa år som ska börja om på nytt med ett cyniskt leende i mungipan. Gunilla Poppe bollar tillbaka replikerna med en skörare känslighet som låter sorgen skymta under elakheterna. På scenen, med den rosprydda korsvirkesfasaden som idyllisk kontrast till temat, står ett strandsatt möblemang och ett antal flyttlådor som packas allt eftersom. Nu ska bohaget delas upp, bokstavligen och med såg om så krävs. Men går det att splitta också på drömmar och minnen?
Snarare än hoppet om sex och rock'n'roll ända in i ålderdomshemmet är det vissheten om att allt slutar med döden som sätter grundtonen. Det är i alla fall något som alla till sist lyckas med.
Stämningarna skiftar och timmen går snabbt, trots att vi i publiken hunnit bli rejält blöta innan spelet ens har börjat. Är det inte till och med så att regnmolnen spelar med i scenografin? Visst passar spridda skurar till en skilsmässa, även när den firas med champagne.
Gå till toppen