Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Folke Schimanski: Kämpar för kvinnors frihet – utvisades

Han gör ett både försynt och ihärdigt intryck, den 47-årige Murad Sharifi. Han kämpar mot förtrycket och våldet som kvinnorna i hans hemland Afghanistan utsätts för. Därmed står han givetvis på talibanernas dödslista.
Ett av Murads sätt att arbeta för kvinnofrigörelsen i Afghanistan, som böljat fram och tillbaka sedan 1900-talet, är att måla. Det började när han sökte asyl i Bulgarien och hans akrylmålningar ställdes ut i Sofia. Förra året kom han till Sverige och här producerade han ytterligare konstverk, nästan hundra, och blev erbjuden att visa dem på Virsbo konsthall, nära sin asylförläggning i Västmanland.
I drastiska motiv skildrar han hur hans hemlands patriarkat misshandlar, stympar och mördar kvinnor och flickor i religionens namn. Det konstnärliga värdet - vad det nu betyder - kan diskuteras, men tavlorna berör starkt och de fyller sitt syfte. Ibland är de brutalt sakliga, ibland symboliska eller allegoriska.
Migrationsverket valde att skicka honom till Ungern. Dit har cirka 140 flyktingar deporterats med motiveringen att Ungern enligt Dublinförordningen är deras första asylland inom EU. Murad hade otur, bara en vecka efter att han skickats iväg hejdade Migrationsdomstolen utvisningarna till Ungern av humanitära skäl. Landet är ökänt för sina flyktingläger, som hör till de mest omänskliga inom EU och har kritiserats av Europarådets ombudsmän för mänskliga rättigheter. Det paradoxala var att vernissagen i Virsbo ägde rum sedan Murad flugits iväg, det var alltså en utvisads verk man såg.
Jag träffade Murad i maj nära hans förläggning i Sámosszabadi, som jag inte får beträda på grund av ungerska migrationsverket OIN:s bestämmelser. Murad gav mig en present, bestående av en allegorisk tavla, som ger uttryck för den tacksamhet han ännu känner gentemot sagolandet Sverige, där han fått vänner bland människorna trots myndigheternas kallsinnighet.
Det är ett öppet läger, det lindrigaste i Ungern, men förhållandena är långt sämre än i Sverige. Maten är knappt ätbar, tillgången till rättshjälp usel, det förekommer att läkare vägrar behandla lägerborna av rädsla för smitta. Visserligen är levnadskostnaderna i Ungern hälften av de i Sverige, men den dagersättning asylsökande får är mindre än en tiondel av den hos oss.
Om något halvår vet man inte vad som sker med Murad. Kanske hamnar han i ett förvaringscenter, där flyktingarna lever under direkt fängelseliknande villkor och får minimala matransoner. Förhållandena där får en att tänka på nazisternas koncentrationsläger. Ett sådant är Kiskunhalas. Där bor pakistaniern Ijaz, en annan flykting som utvisats från Sverige. Han får inte gå utanför lägret och tillåts inte ha mobilkontakt med omvärlden.
Med sitt engagemang för kvinnorna i Afghanistan visar Murad Sharifi att vår uppfattning att afghanska män har en patriarkalisk kvinnosyn ingalunda gäller generellt. Han hade kunnat förmedla sin syn både till oss och till sina egna landsmän i Sverige. Vid beskedet om utvisning till Ungern grät Murad, men i sin nya exil målar han oförtövat vidare. Han släpper aldrig sitt ledmotiv, och han har redan hunnit med en utställning där också.
Efter den svenska utställningen ligger Murad Sharifis tavlor kvar i Virsbo, som en påminnelse om ett öde som är verklighet för så många fler än dess skapare. Och fler flyktingar kan komma att skickas till de ungerska lägren enligt Dublinförordningen. Ärendet ligger hos Migrationsöverdomstolen som kommer att ta slutlig ställning, ovisst när.
Gå till toppen