Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tor Lindstrand: Tor Lindstrand: Helsingborgs stad säger en sak – och gör det motsatta

Tor Lindstrand är arkitekt och lärare på KTH Arkitekturskolan i Stockholm. Han kommer från Helsingborg.
Helsingborg står inför en intensiv period av byggande där staden har ambitioner att växa kraftigt. Samtidigt ökar polariseringen mellan stadsdelar, där rika områden blir allt rikare och fattiga allt fattigare. I konkurrensen om att bli ett framtida tillväxtområde används en allt större del av den kommunala budgeten till kommunikation och marknadsföring. Stadsförnyelseprojekt och utbyggnad i attraktiva lägen är delar i kampanjer för att dra till sig investeringar. Men hur påverkas stadsplanering och arkitektur av en allt mer aggressiv anpassning till marknadsföring och varumärkesbyggande? Vilken typ av stad kommer att växa fram när arkitekter och samhällsplanerares arbete bygger på mäklarvisioner?
Historiskt har arkitekter och stadsplanerare engagerat sig i diskussionen om hur samhället borde organiseras, men nu är det förvånansvärt tyst. En tystnad som är talande – när samhället planeras utifrån beställarnas snarare än medborgarnas behov finns det inte längre något att vinna på att hävda arkitekturens och planeringens betydelse i relation till social rättvisa.
Den 14 mars lyftes Folke Zettervalls ångfärjestation upp i luften. Till tonerna av The Doors "Break on through (to the other side)" rullades den 75 meter söderut. Här skall den snart 120 år gamla träbyggnaden nu förvandlas till en “attraktiv och pulserande mötesplats för helsingborgare, näringsliv och besökare”. Flytten utgör en del i Helsingborgs pågående förvandling från järnväg- och hamnstad till regional mötesplats.
Precis som alla andra städer i Sverige försöker Helsingborg tävla om att dra till sig företag och framtidens välutbildade arbetskraft. Tankarna går ungefär så här: om inte staden anstränger sig för att locka dessa genom satsningar på stadsliv, förtätning och kultur kanske de istället väljer Malmö, Göteborg eller Köpenhamn. Kvar blir en allt äldre befolkning som skall försörjas av allt färre, en utveckling liknande den mellan stad och landsbygd som skett i Sverige de senaste hundra åren. I städernas kamp om framtidens skattebetalare gäller det att satsa proaktivt: vad är platsens potential, hur kan vi utveckla den och hur kommunicerar vi detta till omvärlden? Detta ensidiga fokus på tillväxt kan få oanade konsekvenser: hur förändras synen på medborgare som inte anses vara en del av utvecklingen, hur förändras staden för de som inte tillhör den skattebetalande målgruppen?
Ett grundläggande problem man blir medveten om när man läser översiktsplaner för Sveriges kommuner är att alla verkar ha gjort samma omvärldsanalys och i praktiken föreslår samma lösningar. För några år sedan var trenden multiarenor. Ingen stad var värd namnet om man inte kunde erbjuda sina medborgare rock of the 80’s, livsstilsdagar och världsmästerskap i drillstav. I alla städer förankras stadens utveckling genom medborgardialoger, workshops och fokusgrupper. Hur kommer det då sig att medborgare i nästan alla Sveriges kommuner brinner så för arenabyggen, konferensanläggningar och kongresser? För inte kan det väl vara så att evenemangsindustrins effektiva lobbying mot Sveriges kommuner ligger bakom att det nu växer upp hotell och kongresscentrum som svampar ur jorden? I Helsingborg satsar man stort och staden upplåter sitt kanske finaste rum till ett i raden av dessa hotell och kongresscentrum. "Väldigt bra för destinationen", som turism- och destinationsutvecklingschefen på Helsingborgs stad uttrycker det.
Stadsplanering och arkitektur är nära kopplat till tidsandan, det är ofta genom platser och byggnader som vi ges möjlighet att förstå andra kulturer och andra tidsperioder. Det vi bygger säger helt enkelt något om vår kultur och vår syn på oss själva. Vad vi uppfattar som viktigt och vad vi försöker gömma undan. Sverige genomgår sedan trettio år tillbaka ett paradigmskifte, där makten har förskjutits från politik till ekonomi. I en tid präglad av globalisering har nationalstaten alltmer spelat ut sin roll som bärare av såväl ekonomi som identitet för att istället ersättas av multinationella företag och städer. I Sverige har detta varit särskilt tydligt. Från mitten av trettiotalet till mitten av sjuttiotalet gick Sverige från att ha Europas lägsta boendestandard till världens högsta inom loppet av några decennier. Hela samhället stöptes om och tilltron till arkitektur och ingenjörskonst var stor, våra städer utformades för att producera demokratiska invånare. Målet var det jämlika, rättvisa och klasslösa samhället. Sverige var på många sätt efterkrigstidens mest progressiva land och det humanistiskt präglade stads- och bostadsbyggandet en internationell förebild.
Allt tog en ände i miljonprogrammet, på den tiden världens största bostadsprojekt. Den individualistiska tidsåldern stod för dörren, socialdemokratin förlorade mark till Thatcher och Reagan. I Sverige försökte arkitekter och politiker snabbt distansera sig från funktionalismens kollektivistiska samhällssyn. Om modernismen i mycket handlade om att förskjuta den traditionella staden, återvände denna nu med full kraft. Det urbana blev norm och liktydigt med tillväxt och framgång. Med den revanschistiska urbaniteten följde också trettio år av avregleringar, där marknadsekonomin har kommit att få en allt mer styrande roll i samhällsbyggandet.
Det är med det här som bakgrund vi kan förstå stadsförnyelseprojekt som H+ och de marknadsföringskampanjer som Helsingborgs stad har lanserat för att skapa intresse för projektet. Utbyggnaden av Oceanhamnen är inte bara stadens största stadsbyggnadsprojekt, utan enligt kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M), också en “… väldigt viktig del i hur vi tror vi kan konkurrera om människor, företag och investeringar till vår stad i framtiden.”
Projekt av den här storleken tar lång tid och det är därför intressant att följa hur retoriken kring arbetet förändras över tid. I projektets linda var stadsförnyelsearbetet Söder i Förändring viktigt. Med början kring årsskiftet 2000/01 startade en medborgardialog med uttalade mål att genom förändringar i den fysiska miljön skapa ett mer integrerat Helsingborg, bättre folkhälsa, ökad sysselsättning och tryggare miljöer. H+ skulle kännetecknas av mångfald, vara utformad efter människan och med stadsdelar planerade efter sociala, ekonomiska och miljömässiga dimensioner.
Under samma tid som diskussionen och planeringen av hamnutbyggnaden pågått har inte bara Helsingborg vuxit kraftigt i befolkning, utan en redan hårt segregerad stad har blivit än mer polariserad. Lönenivåerna har exploderat i redan rika områden, samtidigt som nästan vart femte barn i kommunen lever under Rädda barnens fattigdomsindex. Sådana här paradoxer, mellan vad man säger sig vilja åstadkomma och vad som faktiskt sker, är inte exklusivt för Helsingborg utan snarare typiskt för vår tid.
För arkitekter och planerare markerar denna typ av stadsförnyelseprojekt en kraftig tillbakagång i inflytande över våra fysiska miljöer. För även om det finns ett överflöd av kreativa infall och upptåg i H+, är det i slutändan en arkitektur som underkastar sig marknadsföringens och varumärkesbyggandets logik. Att vara framgångsrik är vår tids ideologi. Hur kan vi annars förklara avsaknaden av arkitekter och planerare villiga att engagera sig i offentliga diskussioner om storskaliga och samhällsförändrande stadsbyggnadsprojekt? Kanske det är viktigare att projektera attraktiva och pulserande mötesplatser än att diskutera rättvisa, demokrati och arkitektur?
Tor Lindstrand är arkitekt och lärare på KTH Arkitekturskolan i Stockholm. Han kommer från Helsingborg.
Gå till toppen