Olater

Ola Olofsson: Tågromantik i liggvagnen

Det bar sig inte bättre än att jag skulle åka nattåget från Stockholm till Umeå i måndags. Jag hade en biljett i sovvagn (max tre personer i en hytt med redan bäddade sängar) på gaffeln men innan jag kom till beslut var såklart alla de biljetterna slut. Så det fick bli en liggvagn då. Sex bäddar i en kupé och egen bäddning som på vilket vandrarhem som helst.
Jag måste erkänna att jag såg fram mot resan. Jag hade en romantiserad bild av hur det var att åka nattåg. Senast det begav sig var jag i runda slängar tolv år och vi åkte på skidsemester till fjällen. Det var såklart superspännande att sova på tåget och kunna springa runt mellan vagnarna. Ljudet av hjulen som rullade över rälsskarvarna sövde oss när vi kommit till ro i våra sängar. Du-dunk, du-dunk, du-dunk.
Resan i måndags var inte romantisk för fem öre. Min kupé var såklart fullsatt. Det var två unga par som skulle upp till Burträskilombolo och fjällvandra, en ung kille och så jag, en snart fyrtiofyraårig man på 209 cm. Snacka om elefanten i rummet. Jag hjälpte till att lassa upp ryggsäckarna på översta hyllan samtidigt som jag drog ett skämt om att det är dumt att släpa med sig gjutjärnsgrytan upp på fjället, en kul passning om att vandringsryggorna vägde bly. Det gick inte hem alls så jag släppte alla försök att socialisera med mina medpassagerare och sökte mig upp under taket. Jag hade fått överslafen – såklart.
Eftersom det av någon outgrundlig anledning saknades en stege i just vår kupé fick jag ta till alla mina kunskaper från redskapsgymnastiken i skolan för att komma upp till min obäddade säng. Det var första, och förhoppningsvis sista gången, som jag bäddade min säng samtidigt som jag låg i den. Det var enda alternativet eftersom jag inte planerade att klättra ner igen förrän till morgonen och eftersom avståndet från bädd till tak var cirka 45 centimeter. När underlakanet väl var på plats var jag helt slut och jag struntade helt rebelliskt i att putta in filten i påslakanet.
Natten förlöpte utan incidenter även om jag vaknade en gång i timmen och inte kunde avgöra om vi rörde på oss eller stod stilla. Det var en märklig känsla. Självklart var det bara jag som skulle kliva av i Umeå och när jag stod böjd framåt på golvet i kupén, för att ta på mig mina skor, var mitt huvud i samma höjd som tjejen i den nedersta sängen. När tåget krängde till tappade jag balansen samtidigt som jag gav ifrån mig något slags gutturalt ljud och tjejen vaknade. Hon slog upp ögonen och fick se mitt ansikte 30 centimeter från sitt eget.
Jag lämnade snabbt kupén med ett tyst “ursäkta”, men hon sov garanterat inte en blund till den resan.
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen