Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hannes Grönberg: Timbuktu fortsätter förvåna

Hannes Grönberg såg Timbuktu och Damn! på Hx-festivalens första dag 4 augusti. Så här tyckte han om konserten:

Den äldsta sanningen om trender är att de rör sig i cykler. När Timbuktu och Damn! började spela ihop 2002 var den amerikanska hiphopgruppen The Roots inne i sin kreativa storhetstid och skapade moderna klassiker som visade världen att rap kunde låta lika bra med ett tajt liveband som med samplingar och trummaskiner.
Timbuktu på Hx-festivalen i Helsingborg 4 augusti.Bild: Sven-Erik Svensson
Fjorton år senare, efter en period då ny hiphop blivit mer och mer digital för varje dag, känns den idén återigen högaktuell. I USA ha några av den senaste tidens mest uppmärksammade skivor gjorts av artister som Chance The Rapper och Kendrick Lamar, rappare som fyller sina låtar med funk, jazz och gospel – och med musiker av kött och blod.
Så kan en festivalspelning med Timbuktu och Damn!, en upplevelse många av oss tagit del av ett otal gånger vid det här laget, plötsligt ligga märkligt rätt i tiden sommaren 2016.
Läs också Bildspel: Timbuktu spelade på Hx
På Hx-festivalen låter de också snäppet piggare och mer äventyrslystna än de senaste gångerna jag har sett dem. De hanterar ett Prince-maraton bättre än något svenskt band jag kan komma på, möblerar om ett gammal D'Angelo-groove till samtida svensk politik och navigerar genom en handfull genrer i en hastighet som hade fått de flesta att styra av vägen innan de passerat andra låten.
Att Timbuktu numera kan kalla sig landet mest folkkära rappare genom tiderna verkar inte skrämma honom det minsta. Att bara dra igenom sina kändaste sånger och gå hem verkar inte falla honom in. Tvärtom blir han och Damn! bättre ju mer de väljer att tappa bort sig, ju mer de glömmer hur de här låtarna brukade gå och återuppfinner dem i funkversioner som kränger hit och dit efter behag.
I kväll hoppar de över det greatest hits-set som brukar avsluta alla konserter med självbevarelsedrift och lämnar oss istället med en serie gungande blåsriff som får publiken att dansa hårdare än någon av rapparens kändaste låtar.
På så sätt styr de också undan från den känsla av smågubbig duktighet som ibland jagar deras inspelningar. Och märkligt nog lyckas de göra mig en smula förvånad. Ännu en gång.
Gå till toppen