Olater

Ola Olofsson: Födelsedagen kan jag både ha och mista

Jaha, så har jag haft födelsedag igen. Den 44:e i ordningen. I tisdags.
Dagen förlöpte utan några större sensationer. Mamma ringde och sjöng exakt klockan 15 eftersom det var då jag föddes i nådens år 1972. Storebror skickade ett grattis-sms, J uppvaktade med ett löfte om att jag ska få åka och köpa ett nytt padelrack – det är kärlek det, äldsta dottern ska bjuda mig på bio, yngsta dottern gav mig en jättekram och dessutom fick jag, som traditionen kräver, prinsesstårta till kvällsfikat.
En lyckad födelsedag helt enkelt.
Annars har min födelsedag tappat i värde under årens lopp och då menar jag inte hur många presenter jag får eller hur många som grattar mig, utan snarare hur viktig födelsedagen är för mig. Inte alls viktig har det visat sig. Det är inte så att jag reser bort och sätter in “uppvaktning undanbedes”-annonser i tidningen för att slippa bli grattad, men jag ser inte fram mot födelsedagen som förr. Då var den livsviktig. När jag var liten såg jag fram mot den månader i förväg och skrev långa önskelistor till halva släkten med mer eller mindre realistiska önskemål om presenter.
Varje år var en egen milstolpe och en del födelsedagar var viktigare än andra. Sju år och skolstarten, tio år och tvåsiffrigt, 15 år och moped, 18 år och det efterlängtade körkortet, 20 år och Systembolaget. Sen tog det roliga slut.
Mellan 20 och 30 var förvisso födelsedagen en bra anledning att fixa till en fest, det kunde räcka med en burk Bullens varmkorv i en öppen eld, men de senaste tio åren har jag brytt mig mindre och mindre om min födelsedag för varje år. Jag misstänker att det kan hänga ihop med degenereringen av min kropp. Varje födelsedag blir en påminnelse om livets ändlighet och alla skavanker som börjat göra sig till känna – både här och där. Jag inbillar mig dock att jag så småningom kommer till en brytpunkt när jag börjar uppskatta födelsedagarna igen. När jag är så gammal att jag sitter på ålderdomshemmet och blir glatt överraskad varje år när prinsesstårtan bärs fram till mig och jag inser att jag har överlevt ännu ett år.
Just det, jag höll alldeles på att glömma; 197 av mina närmaste (!) vänner gratulerade mig på Facebook på den “stora” dagen trots att jag uttryckligen, på samma sociala nätverk, två dagar tidigare skrev att jag vänligen men bestämt undanbedde mig alla former av uppvaktning på Facebook på min födelsedag.
Eller som en av mina FB-vänner skrev – “Alla karlar gillar uppmärksamhet”.
Touché.
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen