Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sparkade Dunkerschefen Olof Lindqvist: ”Vill de ens att det ska vara ett kulturhus?”

Olof Lindqvist fick sparken som chef för Dunkers kulturhus i torsdags. Nu talar han ut om konflikten med kulturdirektör Bibi Hidén och om förändringsarbetet som stoppades.

Olof Lindqvist hann inte ens vara chef för Dunkers kulturhus ett år, innan han i torsdags avskedades.Bild: Sven-Erik Svensson
"Överraskande ja, det får man väl säga" säger Olof Lindqvist och rösten dryper av ironi: "Jag hade nog önskat mig ett mer traditionellt drama i fler akter".
Läs också Dunkers chef tvingas avgå
Teatermannen Lindqvist, rekryterad som Dunkers kulturhus nya chef för blott ett år sedan, kommenterar med syrlig elegans hur han fick sparken i förra veckan av kulturdirektör Bibi Hidén. Resten av vårt samtal blir mer desto mer öppenhjärtigt. Olof Lindqvist hymlar inte med vad han anser såväl om stans kulturpolitik och behovet av förändring som om hur en okunnig Hidén satte stopp för Olof Lindqvists planer på just detta.
Så, kan du förklara vad det egentligen var som hände?
– Enligt Bibi Hidén brast det tydligen i ledarskapet. Men är det någon egenskap jag inte saknar är det väl just ledarskap. Jag har varit chef i kultursektorn i tio år och har regisserat teater i knappa tjugo, det här handlar om något helt annat.
Nämligen?
– Jag ville förändra verksamheten på Dunkers kulturhus. Jag tycker att de val som har gjorts i huset inte har varit tillräckligt meningsbärande, alltså det har varit svårt att förstå varför en del utställningar har gjorts. "Varför detta? Varför detta just nu?" är frågor som jag inte kunnat svara på då jag sett det som ställts ut i huset, och det är frågor som jag menar att man måste kunna svara på.
När jag intervjuade dig för ett år sedan sa du att programmet hösten 2016 blir den första som bär ditt signum. Men en långkörande Pettson-utställning var väl knappast ditt förstaval?
– Nej, det sorgliga är att jag aldrig fått eller komma att få lägga fram en egen repertoar för Dunkers. Jag ska försöka förklara varför: redan under min första tid som chef, förra hösten, ville jag skapa en demokratiseringsprocess bland de som bestämde vad som skulle ställas ut i huset. Det handlar om en 10-15 personer som har inflytande över utställningsverksamheten. Min käpphäst är att allt som visas i huset ska vara meningsbärande, att vi kan formulera varför vi vill visa det. Det är ett uppdrag jag anser mig ha fått av kulturdirektören när jag anställdes, nämligen att jag skulle använda mitt kulturkapital för att göra Dunkers bättre. Men i den processen har folk blivit fråntagna makt - och det har skapats konflikter...
Men demokratiseringsprocessen var ett misstag?
– Kanske borde jag ha valt färre rådgivare, ja. Men självklart borde en så pass liten grupp kunna samarbeta.
Så du har befunnit dig i konflikt med medarbetare?
– Det finns alltid missnöjda medarbetare, jag upplevde att fåtalet var negativa och att mina föreslagna förändringar skulle vinna gehör över tid.
Läs också Ann Lingebrandt: "Problemen fortsätter fläcka ner Dunkers vita fasad"
Som nästan alltid när det handlar om Dunkers bekymmer är frågetecknen många. Vari består den konkreta skillnaden i synsätt – och vem vill vad?
Jag ber Olof Lindqvist att rent konkret berätta om vilken typ av programinnehåll gruppen diskuterat. Det visar sig handla om en utställning med en bra, samtida svensk konstnär med Helsingborgsrötter. En lokalt kopplad fotoutställning. En familjeutställning som Lindqvist lyckades styra mot ett mer problematiserande innehåll. Och att han inte vann gruppens öron om en temautställning.
Det låter ju, trots allt, inte som väsensskilda synsätt på konst och utställningsarbete?
– Nej, kanske inte. Men i Dunkers fall har det alldeles för ofta handlat om utställningar som köpts och i bästa fall byggts om. Jag vill att vi själva bygger det vi vill visa. Det är då vi skapar det härifrån. Det är då vi kan göra den meningsbärande.
Man anar att det handlar om organisationen i själva kulturhuset?
– Jag visste att problemen var inbyggda i huset. Att jag bara var chef över halva verksamheten där. Men att det skulle vara så tungrott som det är var svårt att föreställa sig. Jag vill nå ut, öppna upp, jobba snabbare, men när jag ska be någon omsätta det i praktiken så ligger det utanför mitt territorium. Jag har velat renodla kärnverksamheten – utåtriktad konst och kultur – men det har nästintill varit omöjligt. Om man ska få rätsida på Dunkers framöver måste hela uppdraget ses över: nästa chef borde få bli chef över hela huset och få ett tydligt uppdrag. Det har hittills helt saknats.
Kulturdirektör Bibi Hidén har framställt konflikten som orsaken till avskedandet.
– Det gjordes en arbetsmiljöenkät i april. Det var då två-tre medarbetare riktade kritik mot mig – att de var rädda för mig och att jag skapade oro – sedan gick de direkt till HR-chefen. Hidén sidsteppade mig då och sedan dess har jag varit helt död i huset. Det var väldigt osnyggt. I de enkäter som gjorts i huset har exempelvis mycket allvarligare kritik riktats mot Bibi Hidén än mot mig. Hon påstår att jag polariserade gruppen, men jag anser att det är hon som gör det.
Det är svårt att veta om den verkliga orsaken till att du fått kicken är er olika kultursyn. Hennes är höljd i dunkel och din fick vi aldrig se riktigt konkretiserad...
– Hon kan inte kultur. Det är väldigt svårt att förstå vad hon kan och därmed vad hon vill. Det är helt enkelt ett problem att hon har så dåliga kunskaper på området. I bakgrunden är däremot kommundirektör Palle Lundberg desto tydligare med vad han vill. Styrningen av kulturlivet i Helsingborg är så väldigt hierarkisk. Och i den hierarkin har det inte funnits plats för den förändring jag har velat få till.
Det blir en hypotetisk fråga, men vad hade du gjort om du hade fått fortsätta?
– Anställt en chef som hade fått leda arbetet med den samtida konsten; mina kunskaper var inte tillräckliga för att vinna kuratorernas gehör.
Finns det något du kunde ha gjort annorlunda?
– Säkert, men jag vet inget konkret. Jag var kanske för naiv och för orädd. Min vilja överensstämde inte riktigt med vad som var möjligt att få till stånd här i huset.
Och vad tänker du om Helsingborg som kulturstad efter det här året?
– Att staden har fantastiska förutsättningar med Dunkers fondpengar och sina institutioner, tänk vilken kulturstad det kunde ha varit. Men då måste nog stadens ledning vara på det klara med vad man vill med sitt kulturhus, ja, om de nu ens vill att det ska vara ett kulturhus. Kanske ska man låta kulturhuset vara det museum som man en gång i tiden föreställde sig. Arbetsnamnet på huset var ju ”Museion”.
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen