Olater

Ola Olofsson: Min inre Ove är på väg ut

Obs! Bilden är ett montage.Bild: Jessica Gow/TT
44 är ingen ålder, möjligtvis på en häst, men jag tror minsann att jag håller på att bli gammal.
Min inre Ove är på att bryta sig loss från sina bojor och han visar sig allt oftare. Den senaste tiden har överraskat mig själv vid flera tillfällen i situationer där jag tidigare aldrig lyft ett finger.
Exempel 1: Vi hade knappt hunnit sätta oss på “snabbtåget” (sexochenhalvtimme) mellan Umeå och Stockholm när ett störigt människobarn, som satt tillsammans med sina paranteser, började spela någon slags spel på en ipad - med volymen på full patte. Hennes två föräldrar hade redan pluggat in hörlurarna och var djupt försjunkna i sina egna mobiler. Det jobbigaste var att hon var så kass på spelet att hon bara tog sig en liten bit på den första banan innan hon fick börja om. Det innebar att alla medresenärer fick höra samma plinkeplonke-ljudterror om och om igen. Jag hade förlorat förståndet om detta fortgått hela vägen till Stockholm. Så jag lutade mig över gången, knackade pappan på axeln och sa till honom att sänka volymen på dotterns ipad.
Exempel 2: Vi åt buffé på en restaurang i somras och musiken de spelade i högtalarna var alldeles för hög för att man skulle kunna göra sig hörd med normal samtalston. Så jag gick fram och bad dem sänka en smula. Inget ont om Tommy Nilsson men “Öppna din dörr” och kycklingspett med jordnötssås är ingen bra kombo.
Exempel 3: Från min förra krönika när jag gick ut klockan 06.43 en vardagsmorgon och sa till en byggjobbare, som förde oväsen i villakvarteret, att han gott kunde vänta till klockan sju innan han väckte grannarna.
Exempel 4: Vi satt på ett tåg för ett par veckor sedan när två kvinnor bakom oss började bråka. Den ena hade synpunker på att den andra hade tagit av sig skorna och satt upp fötterna på sätet mitt emot. Det skulle hon inte gjort. Haft synpunkter alltså. Den andra gick igång på alla cylindrar och eldade upp sig mer och mer efter varje andetag. Efter någon minut började den skolösa om med samma argument som hon hade börjat sitt försvarstal med. Då tyckte jag att nu fick det faktiskt räcka lite och vände mig om och sa: “Okej, nu har du fått sagt det du ville säga, släpp det och gå vidare. Livet är för kort för att jag ska orka höra på ditt malande!” Tystnaden som följde var magisk.
Men, what? Var kom allt detta i från? Fyra exempel som går helt emot min vaniljaktiga barnängennatur. Speciellt det sista falling down-liknande (nåja) beteendet.
Jag har bara en förklaring, jag börjar bli som Ove, en grymtande surgubbe som tror, förlåt vet, att alla andra är idioter. Och vet du vad, det känns befriande.
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen