Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tiggarlivet knäckte pappan – nu kämpar sonen för hans sista vilja

Vergil Lautaru är en av flera EU-migranter som har avlidit efter det hårda livet som tiggare i Helsingborg. Nu är hans son Alexandro här för att samla pengar till en värdig gravplats.

Alexandro Lautaru förlorade den nära kontakten med pappa Vergil när föräldrarna skildes. Långt senare återförenades de - i Helsingborg. Här bröt livet som tiggare ner pappan, som också drabbades av cancer. Han avled efter hemkomsten till Rumänien.Bild: Sven-Erik Svensson
Alexandro Lautaru ger sig ut på stan med tomma händer.
Vid Rådhustorget kör han rutinmässigt in armen genom hålet i papperskorgen och fiskar upp en tomburk. Det värsta kladdet från öl och matrester torkas av mot byxbenet. Sedan fortsätter vandringen mot Knutpunkten. Dagens första runda ger inte många kronor, andra har hunnit före.
Han har magrat mycket de senaste åren. Ögonen är trötta och kroppen stel efter ännu en natt i skogen. Gråa hår spränger sig fram genom det svarta på tinningarna, trots att han bara är 24. I överkäken finns ett stort hål efter tappade tänder.
Tre kilometer bort öppnar Ica på Ringstorp för dagen. Hustrun Kristina Radu, 22, sätter sig på marken utanför entrén. Framför sig har hon ett fotografi på femåriga dottern Nicoletta, som är kvar i Rumänien. Kristina Radu nickar leende åt de in- och utpasserande kunderna. Någon enstaka böjer sig ner och lägger ett par mynt i pappersmuggen. De flesta tar inte ens notis om henne.
Det unga paret kom hit till Sverige med drömmen om ett bra liv.
Aldrig har det känts mer avlägset än nu.
Alexandro Lautaru växte upp i Buzau, en stad med 180 000 invånare tio mil sydväst om Bukarest. Pappa Vergil sopade stadens gator rena, mamma Genica arbetade som sömmerska. Två rum med kök och utedass, ett medelklassliv med rumänska mått.
När han var tolv, 2004, skilde föräldrarna sig. Alexandro Lautaru, "Nene" kallad, och hans tre systrar flyttade med mamman till hennes barndomshem. I huset på landet med åtta rum bodde också mammans föräldrar och tolv syskon med familjer.
Tre månader efter skilsmässan råkade mamman ut för en allvarlig fallolycka i textilfabriken. Oförmögen att utföra sitt arbete fick hon sparken. Kort därefter upptäcktes en tumör i hennes lungor.
Många dagar hade vi inget att äta.
Det föll nu på Alexandros ansvar att försörja familjen. Han slutade skolan och fick jobb på en farm. Där bevattnade han odlingar av bland annat solrosor, från sju på morgonen till halv åtta på kvällen, sex dagar i veckan.
– Jag gav järnet för att vid dagens slut få hundra kronor i handen som jag kunde ge till min mamma.
Mamman lagade mycket grytor på kyckling, ibland gris om de hade råd. Hans älsklingsrätt var skivad zucchini som friterades och lades på brödskivor.
– Men många dagar hade vi inget att äta. Det blev också en konflikt mellan mamma och hennes bröder, de var avundsjuka på att jag arbetade. Så när mamma vilade öppnade de vårt skåp och tog maten vi lagt undan.
Mammans tillstånd försämrades gradvis. Hon låg mest i sängen. På Internationella kvinnodagen den 8 mars 2005 uppvaktade sonen henne med en blomma som han hade plockat på ängen. Sedan gav han sig ut för att umgås med kompisar.
Efter en stund kom hans ena syster springande.
"Nene, Nene, mamma mår inte bra!" skrek hon.
På sjukhuset bad Alexandro Lautaru om att få bära sin mamma från ambulansen till ett undersökningsrum. Svag och spröd, knappt vid medvetande, vilade hon i hans famn. Tre dagar senare tog cancern hennes liv.
Alexandro Lautaru och systrarna omhändertogs så småningom av sociala myndigheter. Släktingarna ansågs inte kunna försörja dem. Efter ett drygt år på barnhem flyttade de hem till mannen som äldsta systern hade gift sig med.
Det började med en örfil. Sedan dess har Alexandro Lautaru och Kristina Radu varit oskiljaktiga. De gifte sig i unga år och fick dottern Nicoletta, som är kvar i Rumänien. Deras dröm är att återförenas som familj och leva ett bra liv.Bild: Sven-Erik Svensson
Bröllopsklockorna skulle snart ringa igen.
Alexandro Lautaru fick upp ögonen för två år yngre Kristina Radu. Han smygtittade på henne och hon tillbaka. Men det krävdes en smäll för att det skulle bli förhållande på allvar. Under ett parti kortspel med vänner pratade han väl mycket och väl glatt med hennes kvinnliga kusin, tyckte hon.
– Jag blev lite svartsjuk, så jag ville fånga hans uppmärksamhet och tänkte att en lavett hjälper, berättar Kristina Radu med ett leende.
– Då visste jag att henne ville jag vara med resten av livet, säger han.
Så varför vänta... När paret gifte sig var han endast 17 år och hon inte ens fyllda 15. Ett år senare föddes dottern Nicoletta. De flyttade till en tvårummare och fick som startkapital en säng, två tallrikar, två skedar, två glas och en kastrull av hennes mamma. Alexandro Lautaru ordnade ett jobb vid stadens vattenkanal.
– Jag hade alltid velat klara mig själv utan att vara beroende av andra. Det var som att hjärtat fick vingar, säger han.
Tuffa tider följde dock snart. Under 2014 fördjupades den ekonomiska krisen i staden, inte minst inom industrin. I februari det året miste Alexandro Lautaru jobbet sedan arbetsgivaren gått i konkurs.
– Inte ens på soptippen fanns det ett arbete att få.
Mil efter mil vandrade han runt mellan just soptipparna i staden. Med sig därifrån hade han begagnat järn och plast som såldes per kilo för nedsmältning. Pengarna räckte knappt till hyran och elen, än mindre till mat.
– Det var många tysta stunder hemma. Många dagar hade jag och min fru inte något att stoppa i munnen. Men även om det var tomt i magen var hjärtat fyllt av glädje över att vi kunde ge vår dotter mjölk och bröd.
Situationen blev till slut ohållbar. Paret fattade det tuffa men nödvändiga beslutet att resa utomlands. Dottern lämnades kvar hos hans ena syster.
När jag väl kom hit till Helsingborg ville jag lika snabbt tillbaka hem.
I Helsingborg i Sverige, fick de höra, fanns det gott om jobb. Busschauffören som anordnade resor dit lät dem åka på kredit mot att de betalade tillbaka senare.
Det blev inte alls som de hade tänkt sig. "Jag gick i fällan", som Kristina Radu uttrycker det. I stället för att arbeta tvingades hon ner på knä.
– Det var många djupa andetag innan jag satte mig för att tigga.
Maken minns rädslan han kände:
– När jag väl kom hit till Helsingborg ville jag lika snabbt tillbaka hem. Jag plockade burkar i olika ändar av staden, gick vilse många gånger och visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka till min fru.
Trots allt – att återvända till Rumänien var, och är, ett ännu sämre alternativ.
För Alexandro Lautaru betydde resan hit också mycket på ett personligt plan.
Pappa Vergil Lautaru gifte om sig efter skilsmässan och fick sju nya barn. Han kom inte till ex-fruns begravning och hade bara en sporadisk kontakt med deras barn. Med sonen blev det mest korta telefonsamtal i stil med "Hur mår du?" och "Vad gör du nuförtiden?" Ingen av dem kunde då föreställa sig att deras relation skulle svetsas samman igen, i synnerhet inte i ett helt annat land.
Ändå var det precis vad som hände.
Pappan hade i Rumänien gått ett liknande öde till mötes på arbetsmarknaden: född med ett ben kortare än det andra haltade han allt mer. När han till slut inte orkade med nattpassen som gatsopare fick han sparken.
Nu fanns han sedan fyra år tillbaka i Helsingborg. När sonen med fru anlände hit den 15 juli 2014 var det han som tog emot. Han upplät sin tiggarplats utanför Ica på Ringstorp till dem och gav dem även en slant.
– Han var mycket mån om min säkerhet. Ibland ruskade han om mig: "Vakna, var försiktig!" Han gav mig råd som jag alltid bär med mig. Det blev den far-och-son-relation som jag hade saknat, jag kände mig hel, säger Alexandro Lautaru.
Under tio månader tillbringade de nätterna vid GA-kyrkan på Söder. Alexandro Lautaru och Kristina Radu låg på kartonger med ytterkläderna på och svepte in sig med täcken och filtar. När kölden bet igenom alla lager smög de bort till utomhustoaletten och la i en femkrona.
– Min fru tyckte att det var äckligt, så hon torkade golvet med vatten innan vi trängdes ihop mellan toalettstolen och dörren.
I tältlägren i parker och skogar kom EU-migranterna att frukta för sina liv. Lägren utsattes för upprepade brandattentat. Som en tillfällig lösning lät staden dem bo på Stenbrogårdens camping.
Han blev lite av en kändis. Många som kom hit frågade om jag kände honom.
Alexandro och Kristina Radu fick hans pappa som granne. Under en presenning mellan tälten åt de gemensam frukost och tittade på filmer på en liten tv.
– Min pappa vaknade alltid först, klockan sex, och satte på kaffekokaren. Sedan väckte han mig vid halv sju. Vi hade en trevlig stund innan jag skjutsade honom på min pakethållare på cykeln till Ica Borgen.
Vergil Lautaru satt varje dag och tiggde utanför butiken på Tågaborg. Han mötte kunderna med ett leende och öppnade dörren för dem.
– Han blev lite av en kändis. Många som kom hit (till Ica på Ringstorp) frågade om jag kände honom och de berättade fina saker om honom, berättar sonen.
En dag fanns Vergil Lautaru inte där längre.
Alla nätter i regn, blåst och snö, och den ständiga pressen att skaffa pengar, bröt ner honom. Även om han aldrig visade något utåt orkade inte kroppen längre.
– Han hade hög puls och svettades så mycket att han klädde av sig både mössa och jacka i det kalla vädret. Han blev sjukare och sjukare. En dag på campingen fick han kraftigt näsblod. Väl på sjukhuset upptäcktes en tumör. Cancern började i huvudet och spred sig till kroppen, berättar sonen.
"Jag mår bra", envisades Vergil Lautaru. Sonen fick närmast tvinga ombord honom på bussen till Rumänien den 15 december ifjol. Att söka vård i hemlandet kändes tryggare.
Alexandro Lautaru var tillbaka på soptipparna i Buzau för att leta järn och plast. Den här gången för att få ihop pengar till pappans morfinbehandling.
Pappan avled i sitt hem den 18 juni i år, 44 år gammal. Hans sista ord till hustrun var: "Ta hand om barnen. Gör du inte det så ser jag det, för jag vakar över er."
Den siste mars i år tog Helsingborgs stad sina händer från EU-migranterna. Stenbrogårdens camping stängdes och någon ny boendelösning skulle inte erbjudas, gjorde de styrande politikerna klart. Som en sista insats bekostade staden en bussresa tillbaka till Rumänien. 47 personer klev ombord.
Flera av dem har avlidit i hemlandet till följd av det hårda livet som tiggare. I brist på bättre alternativ har detta dock inte avskräckt många andra från att återvända hit. Alexandro Lautaru och Kristina Radu klev av vid Knutpunkten den 5 juli.
Alexandro Lautaru kör in hela högerarmen i den djupa papperskorgen vid Rådhustorget. Burksamlandet från morgon till kväll ger inte många kronor. Även hustrun Kristin Radu, som tigger utanför en Ica-butik, har det tufft.Bild: Sven-Erik Svensson
Vårt första möte med paret blir inställt i sista stund.
– Jag är hemskt ledsen, men vi har fått problem, säger han på telefon.
EU-migranternas illegala tältläger i skogen har återigen blivit upptäckt. Nu har staden, i denna katt-och-råtta-lek, beordrat dem att inom en timme packa ihop sina saker och lämna platsen. De kommande dagarna sover paret på Knutpunkten, innan migranterna hittar ett nytt ställe att slå upp tälten på.
I samma veva, den 18 augusti, går civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi (S) ut med att regeringen överväger ett tiggeriförbud. Att EU-migranterna tigger i Sverige löser inte problemet med fattigdom och utanförskap i deras hemländer, säger han. Ministern hänvisar också till att många kommuner i landet upplever tiggeriet som ett problem. Utspelet möts av både stöd och kritik.
Om, och i så fall när, det blir ett tiggeriförbud är oklart. Men detta lugnar inte Alexandro Lautaru och Kristina Radu. Ska motgångarna aldrig ta slut, frågar de sig.
Han ville inte heller vila på en kyrkogård som inte är välsignad, han ville känna frid.
Medan hon tigger tio-tolv timmar om dagen letar han efter tomburkar. Att kunna betala hyran av lägenheten i Rumänien är prio ett. Mister de den har de ingenting.
Länge lyckades de få ihop tusenlappen till hyran och kunde dessutom skicka hem 500-1000 kronor i månaden till dotterns försörjning. Det gick runt, tack vare att han också fick ströuppdrag i form av måleri- och trädgårdsarbeten hos privatpersoner.
De senaste månaderna har det dock varit tungt. Paret ligger efter med två månadshyror och har bara en gång kunnat skicka pengar, 400 kronor, till dottern.
24-årige Alexandro Lautaru kämpar för att kunna ge sin döde far en värdig gravplats.Bild: Sven-Erik Svensson
Samtidigt vilar en ännu större tyngd på Alexandro Lautarus axlar.
I Buzau finns det två kyrkogårdar i den församling som pappan tillhörde. På den ena, kallad "de glömdas kyrkogård", vilar personer som inte hade råd med en riktig begravning och vars gravar inte är välsignade av en präst.
– Min pappa kände ingen skam över att vara fattig. Men han sa: "jag är inte en man från gatan, jag har en familj". Han tillhörde någon. Han ville inte heller vila på en kyrkogård som inte är välsignad, han ville känna frid, berättar sonen.
Pappans sista vilja var att bli begravd på den andra kyrkogården, den för "bättre folk". Vänskapen med en av prästerna där gjorde detta möjligt. Men kravet från kyrkan är att graven omges av en stenpaviljong med fyra väggar och ett tak. Denna ska vara bekostad och påbörjad senast ett år efter begravningen.
– Annars måste hans kista flyttas till den andra kyrkogården. Det skulle kännas hemskt att göra det, då sviker jag honom, säger Alexandro Lautaru.
Paviljongen kostar hisnande 60 000 kronor. Alexandro Lautaru inser, att om han så letar tomburkar 24 timmar om dygnet kommer han inte i närheten av den summan.
Enda chansen är om han eller hustrun får ett fast jobb. I Rumänien eller Sverige, spelar ingen roll. Då kan de också uppfylla sin dröm: att återförenas med dottern.
Alexandro Lautaru repar mod.
– Livet är inte som jag hade tänkt mig just nu. Men kanske med Guds vilja blir det så. Jag kommer att kämpa tills vi är en familj igen.
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen