Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Johan Malmberg: Sex kulturpersonligheters vision om Dunkers

Efter de senaste årens turbulens kring Dunkers kulturhus i Helsingborg tar HD pulsen på debattklimatet. HD:s Johan Malmberg har samlat sex tunga kulturpersonligheter som här får ge sin syn på utvecklingen, chefstillsättningar, kulturpolitiken och finansieringen.

Sören Sommelius: "Vem kommer att vilja ta chefsjobbet?"

Sören SommeliusBild: Niklas Gustavsson
Under sin semester sparkades Dunkers förste kulturchef Niels Righolt lagom till husets femårsjubileum. Hans mandat att ansvara för hela huset slaktades, styckades upp och såldes på rea. Anslagen skars ner.
Under fem år hade Dunkers varit en aktör på den svenska kulturscenen. Det tog slut den dystra sommardagen 2007.2016 går samma melodrama i repris. Nu hette chefen Olof Lindqvist. Bye bye blev det, från ena dagen till den andra, nu liksom då. I båda fallen handlar det om politiker och tjänstemän som vill styra husets verksamhet, utan ödmjukhet eller insikt om egna begränsade kulturkunskaper. Vem kan inte rita som Picasso? Återigen står Dunkers utan chef. Vem kommer att vilja ta chefsjobbet som förutsättningarna ser ut nu?
Från Dunkers kulturhus.Bild: Sven-Erik Svensson
Egentligen finns bara två val: Lägg ner kulturhuset! Det är bättre än att det än mer förvandlas till ett pinsamheternas hus. Eller: Rekrytera en stark chef. Ge hen ökade anslag, ett ansvar för all verksamhet i huset och en garanterad självständighet gentemot klåfingriga politiker och tjänstemän. Kanske vore det allra bästa någon form av kollektivt ledarskap, under samma förutsättningar som ovan.
Sören Sommelius, kulturskribent och författare

Martin Schibli "Behöver en identitet förankrad i sin region"

Martin Schibli.Bild: denvin.ru
Dunkers behöver en genuin omstart. En betydande del av husets interna och externa bekymmer ligger i att det saknas en tydlig profil och identitet. Och här måste man börja. Om Dunkers skall vara mer än ett tomt skal för diverse aktiviteter behövs ett ramverk över vad huset står för. En identitet förankrad i sin region. En logik varför man gör det man gör just nu.
Det betyder inte att huset endast är en lokal angelägenhet. Tvärtom, Helsingborg som hamnstad har en historisk internationell utblick som bör synas i verksamheten som en öppning till Europa. Först efter riktningen är klar kan man ta tag i övriga problem och utveckla en kvalitet i verksamheten i linje med profilen. Eftersom Nordvästskåne har ett betydande konstliv behöver konsten en trovärdig lösning i Helsingborg. Antingen i huset eller ges en egen institution utanför.
Utsikt från Dunkers kulturhus.Bild: Sven-Erik Svensson
Men, problemet finns inte bara på Dunkers. Konformismen breder ut sig. Det behövs en generell vitalisering av det svenska kulturlivet som blivit alltmer ängsligt och där kulturen ofta reduceras till att fungera instrumentellt för andra frågor. Men, kulturen behöver sin självständighet och intellektuella stimulans, där också det inkorrekta får plats. Det är först i en sådan miljö kulturen kan bidra med det syre som en demokrati är i behov av. Som så väl behövs nu i Europa.
Husets chef bör fungera som en konstnärlig ledare med de verktyg som behövs för att forma helheten - inklusive vad som produceras. En chef som tror på skyldigheten att vara en del av sin samtid. Just nu hade jag gärna sett en karaktär som Rainer Werner Fassbinder, men en sådan person är nog helt omöjlig att tänka sig i det tämligen korrekta svenska klimatet idag. Men det skulle vitalisera, inte bara Helsingborgs kulturliv, utan också det svenska. En katalysator för tänkandet.
Martin Schibli, konstnärlig ledare Växjö Konsthall, internationellt verksam curator samt helsingborgare i exil.

Linda Fagerström: "Jag hoppas på en framtida ledarduo"

Linda FagerströmBild: Elin Falkenström
Kulturpolitikerna måste nu lämna minst en armlängds avstånd, gärna två, till Dunkers. Inget kommer att fungera annars. Kulturhuset behöver lugn och stabilitet. Att det löjliga politiska direktivet som endast tillåter familje- och fotoutställningar måste hävas är väl självklart.
Nu, när Turistbyrån äntligen ska flyttas ut behöver den ersättas med ett café värt namnet. Men viktigare: en konstintendent måste anställas, konstutställningarna måste komma tillbaka.
Dunkers kulturhusBild: Sven-Erik Svensson
Och istället för ännu en stjärna, ytterligare en ensam chef som ska frälsa huset och organisationen hoppas jag istället på en framtida ledarduo: två personer som stärker och kompletterar varandra och kan stå stadiga tillsammans.Det värsta är ju, att efter allt som hänt framstår chefsstolen på Dunkers lika lockande som ”the comfy chair” – den bekväma fåtölj som är Monty Python-gängets effektivaste tortyrredskap i den där gamla sketchen om Spanska inkvisitionen.
Men trots detta – tänk om två rutinerade chefer från södra och östra Skåne, Ýrr Jónasdóttir på Ystad konstmuseum och Claudia Schaper på Kristianstad konsthall, kunde lockas till Helsingborg. Det skulle markera en visionär nystart, med tydlig betoning på samtidskonsten dessutom.
Linda Fagerström, konstkritiker

Kerstin Schultz: "En självständig chef utan krav på folklighet”

Kerstin SchultzBild: ANNA WAHLGREN
Helsingborgs Konstförening har en lång tradition av samarbete med Helsingborgs kulturförvaltning som sträcker sig från Vikingsberg till dagens Dunkers Kulturhus. Hösten 2014 producerade vi en stor jurybedömd Nordisk Salong i samarbete med Dunkers. Det är ett samarbete som vi hoppas kunna fortsätta och även utvidga.Jag önskar att man nu rekryterar en chef till Dunkers med fullt mandat att ansvara för all verksamhet i huset. Dunkers behöver en chef med integritet och stark vision om vad hen vill med kulturhuset och med förmåga att leda och entusiasmera sin personal och föra in energi i huset.Bara en självständig chef kan driva igenom nya spännande projekt – utan krav på ”folklighet” och ”familjeföreställningar”.
Dunkers kulturhusBild: Sven-Erik Svensson
När Konstföreningen i våras besökte Kiasma i Helsingfors visade man där tre stora utställningar samtidigt. Två av utställningarna var av internationella konstnärer och ingen av utställningarna var speciellt ”folklig” eller någon familjeutställning. Ändå kryllade huset av farmödrar och mormödrar med små barnbarn, skolklasser och ungdomar som tillsammans med pensionärer och andra tog till sig utställningarna på sitt sätt.Helsingborg behöver inga smala eller folkliga utställningar utan ett levande kulturhus med intressanta och spännande utställningar för alla.
Kerstin Schultz, ordförande i Helsingborgs Konstförening

Jeanette Sollén "Kultur är inte körsbäret på toppen av bakelsen"

[object Object]
Konst och kultur är en väsentlig del av ett samhälles mylla. Här ur springer en hel flora av fundamentala mänskliga uttryck och behov, vilka inte bara ger näring till resten av samhällskroppen utan även har ett absolut egenvärde. Människan är trots allt så mycket mer än konsument och producent. Hen är upptäcktsresande, pionjär, skapare och, kan säkert de flesta hålla med om, likt livet själv ett mysterium.
Att klämma in konst och kultur i en begriplig och funktionell förklaringsmodell är i sig en utmaning, men att dessutom hitta ett sätt att applicera densamma i skapandet av en meningsfull och fungerande kulturpolitik är om möjlig än mer utmanande. Därför förutsätts en stor portion respekt, och tillika ödmjukhet inför uppgiften. De som trots allt känner sig manade har därmed min beundran.
Dunkers kulturhus.Bild: Sven-Erik Svensson
Krav på handlingskraft, på svart och vitt, enstämmiga sanningar och enkla svar kring rätt och fel framträder inte sällan allt tydligare i tider av desperation. Förenklade slagord och opportunism flyter då gärna upp till ytan. De väger nämligen så väldigt lätt.Långsiktig välfärd och genuin utveckling kräver däremot lite mer tyngd. Långsiktig utveckling kräver lite mer tyngd. Lite mer underbyggnad. När saker och ting kärvat till sig, när man om och om igen hamnar fel och utvecklingen inte verkar bli fullt så blomstrande och pulserande som man i sin vision eftersträvat, bör man kanske därför stanna upp och hämta andan ett tag. Kanske får då den underliggande komplexa natur som visionerna pekar mot möjlighet att vecklas ut och uppenbara sig. Därefter är det enklare att fundera över om man har den kunskap, den struktur och den klarhet som behövs för att peka ut rätt riktning och fatta kloka beslut.
Låt mig ge ett exempel. Själv har jag sedan 30 år varit professionellt verksam inom det fält som kallas ”det fria kulturlivet”. I diskussioner kring Dunkers kulturhus hörs ibland tankar om att det fria kulturlivet ska få ökad tillgång till huset. Fundera en stund bara kring begreppet ”fri kultur”. Vad innebär det? En enkel definition är att fri kultur är all kultur som produceras utanför institutionerna. Detta kan då innebära i princip all annan kultur och på alla nivåer; föreningsverksamhet, amatörkultur, barnkultur, professionella kulturverksamheter, med mera.Men det finns en annan aspekt av begreppet som är minst lika tongivande. Fri kultur som genreindikator. Här pekar begreppet istället mot den mer experimentella, utforskande och samtida aspekten av de olika konstformerna. Fri kultur som motpol till traditionell och museal kultur. Samtida modern dans, performance, fysisk teater, nutida musik eller fri formmusik är några etablerade exempel på genrer som driver och utvecklar konstformerna. Vi talar alltså även om ytterst professionella verksamheter och scener.
Dunkers kulturhus.Bild: Sven-Erik Svensson
En till synes enkel och klar vision om att fri kultur ska rymmas på Dunkers blir bara genom denna min korta och begränsande beskrivning plötsligt betydligt mer komplex. Vad exakt tänker man sig? Att amatörteatergruppen på tisdagskvällar ska få låna teatersalen i mån av ledigt utrymme eller att man ska etablera en mycket efterlängtad professionell scen för samtida dans och scenkonst? Två exempel som skulle kunna vara många fler, och som var och en likväl skulle behöva sina egen struktur och sina egna förutsättningar för att lyckas. Min önskan, nu när jag blivit tillfrågad, är därmed att beslutsfattarna i frågan om Helsingborgs kulturliv och Dunkers framtid, med ödmjukhet och respekt för uppgiften, begrundar konstens och kulturens tyngd och komplexitet. Att man inte gör misstaget att tro att kultur är körsbäret på toppen av bakelsen, utan i själva verket just den jord ur vilken körsbärsträdet växer fram. När man inser denna vidd och detta djup, behöver man heller sedan inte rädas att bjuda in den kunskap och de erfarenheter som krävs för att ta ut en vettig riktning och sedan överlåta styret i kompetenta händer. Utan denna förståelse och respekt tror jag det blir mycket svårt att fatta de beslut som gör att Dunkers kan springa ut i sin fulla potential och börja fungera som kulturhus. Oavsett om det är i formen av exempelvis ett drivet samtida konstcentrum eller som en sociokulturell samlingslokal.
Jeanette Sollén, Kompositör och tidigare konstnärlig ledare för Salongen

Per Nyrén: "Musikanslaget har reducerats till praktiskt taget noll"

Per NyrénBild: Patricia Ståhl
I mitt arbete som musikproducent på Dunkers 2002-2006, som konstnärligt ansvarig för Helsingborg Pianofestival och som ordförande i Helsingborgs Kammarmusikförening vill jag lyfta fram att samarbetet med Dunkers personal på alla nivåer varit utomordentligt givande.
Jag beundrar alla hängivna kulturarbetare på Dunkers som nu under många år inte fått arbetsro utan har fått leva med att chefer som kommit och gått – men som ändå lyckats presentera utställningar, teater och konserter av hög klass. Trots att förutsättningarna har försämrats. Musikanslaget som jag hade på 500 000 har reducerats till praktiskt taget noll. Konstintendenten har fått sluta. Politikerna har tvingat Dunkers att internfakturera alla kostnader, till vilken nytta? Allmänt kan man säga att administrationen tenderar att äta upp verksamhetsbidragen.För Dunkers önskar jag en chef med tydliga visioner och möjlighet att driva igenom dem.Gör atriumgården till en fysisk kulturell mötesplats, inte till en shop! Det är inte nog med att Dunkers chefer fått lämna sitt jobb. Även flera kulturchefer har fått sluta. Min reflektion är att rekryteringen av chefer på kulturområdet är katastrofal.
Jag skulle önska att vi hade kulturpolitiker och tjänstemän som brann för kulturen och insåg hur viktig den är. Som kunde hindra att Vikingsberg stängdes och som återinförde konsten på Dunkers. Då kan Vision 2035 bli till verklighet och Helsingborg "en pulserande stad"!
Per Nyrén, ordförande Helsingborgs Kammarmusikförening
Dunkers kulturhus HelsingborgBild: Sven-Erik Svensson
Gå till toppen