Olater

Ola Olofsson: Narcissist – javisst

Det är lika bra att slänga upp det på bordet direkt så att ni får veta det. Det här är min sista krönika under överskådlig tid – så läs den noga.
Jag kommer att sakna krönikeskrivandet även om det inte alltid varit lustfyllt. Det har varit som roligast när responsen har varit som störst, med både positiva och negativa reaktioner. När jag har lyckats både beröra och uppröra. “Lite föräldraansvar om jag får be”, “Jag är gift och så men du är skitsnygg” och “Körning i vänsterfilen avgör jag – inte du” är de mest framgångsrika i form av spridning och reaktioner. Jag har fått mycket skit av människor som inte känner mig och som läser in vad som helst i mina krönikor för att det ska passa deras åsikter. Men jag tar sällan åt mig, främst eftersom jag inte tar mig själv på särskilt stort allvar, det finns för mycket allvar i den här världen redan. Det mesta av kritiken har runnit av mig som vatten på en gås i Gore-tex-jacka.
Det är klart att det bor en liten narcissist i mig och jag gillar att få uppmärksamhet, annars hade jag inte vikt ut mig i papperstidningen och på webben vecka efter vecka.
En narcissist är tydligen självupptagen (det är inte för inte som “Ola” och “ego” har lika många bokstäver), självförhärligande (jag är grymt nöjd med både min kropp och själv, ja) och har en överdriven tro på den egna förmågan (not so much). Två av tre är inte illa och enligt en studie gjord av forskare vid Wester Illinios University löper Facebook-användare med många Facebook-vänner (drygt 900 av mina närmaste kompisar) och som regelbundet uppdaterar sin status (you know it) och lyfter upp det egna jaget (det kan väl hända att jag gör det...) större risk att drabbas av narcissism. Tre av tre där, det får jag vara riktigt nöjd med.
Det bökigaste har såklart varit att komma på uppslag, ämnen att skriva om varje vecka. Så roligt är inte mitt liv att jag har ett ymnighetshorn av intressanta och fräcka episoder att filosofera runt. Men det har verkligen gällt att vara på tårna, för minst lilla händelse kan plötsligt slå rot i skallen och växa och broderas ut till en hel krönika
Nu är det slut och jag vill tacka för alla uppmuntrande mejl som jag har fått under de här åren. Det värmer verkligen att komma in på jobbet på måndagsmorgonen, slå upp locket till datorn och hitta mejl från läsare som vill berätta att de känner igen sig i vad jag skriver eller så vill de bara tacka för ett gapskratt.
Det kommer jag att sakna.
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen