Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När amöborna tar över börshusen

Jonas Gren rör sig mellan grön plakatpoesi och vackra naturbilder till apokalyptiskt frossande. Ann Lingebrandt hänger med på åkturen.

Jonas Gren är poet och sitter i redaktionerna för tid­skrif­ten 10TAL och klimatmagasinet Effekt.Bild: Linda Gren

Jonas Gren: Antropocen. 10tal bok.

Vad händer när mänsklighetens era är över? För också den kommer väl, som alla de andra epokerna i jordens historia, att få sitt slut? Det är en sak som för en människa är i stort sett omöjlig att föreställa sig. Tillräckligt svårt är det att acceptera tanken på det egna upphörandet, att inse, som Jonas Gren formulerar det: ”Så småningom / kommer ingen veta / att jag funnits”.
”Antropocen” är den omdiskuterade benämningen på den nuvarande geologiska epoken, den där människan är den främsta faktorn som påverkar livet på planeten, och också titel på Jonas Grens tredje diktsamling. Undertiteln är av det anspråksfulla slaget: ”Dikt för en ny epok”. Men så lyder ju budskapet också att hela existensen står på spel och att vi har oss själva att skylla. Den som inte hade klimatångest innan får känna smaken av en ”undergångsfixerad räkfrossa”.
Med debuten ”Lantmäteriet” tog Gren genast täten som en av de tydligaste svenska företrädarna för ekopoesin, ett begrepp som så sent som i sommar varit föremål för debatt: är det verkligen en ny genre och inte bara gammal vanlig naturlyrik i återvunnen förpackning? Men det är klart att naturlyriken förändras när giftigt hormoslyr vräks över vitsipporna. Gren vill vara en lyrisk väckarklocka; ett larm som ljuder högt men samtidigt rymmer finare klanger, som målar upp bilder av en värld i brand men också vädjar till oss att bli ”odlare av stillheten”.
I debutboken provade poeten olika former för att angripa den hyperrationalistiska världsåskådningen, som konkretistiska bilddikter och språkmaterialistiska ordanhopningar. I andra diktsamlingen, ”Överallt ska jag vara i centrum” (2015), med tillhörande telefontjänst, samplades fraser ur politiska manifest. Den här gången har Gren klätt sig i en kostym av mer klassiskt modernistiskt snitt; han dansar yurg med Harry Martinson, ser stjärnorna blekna med Dan Andersson, går på Edith Södergrans sol och lånar för den delen också av Allen Ginsbergs visionära svada.
”Du kunde ha varit björk”, skriver Gren och gör ett försök att i människans epok kränga sig ut ur det mänskliga perspektivet, leva som en stekel på klipphällen, betrakta världen med grodans, fästingens, rödingens ögon. När han uppmanar oss att ”Se människan” är det framförallt mikroberna vi ska lägga märke till.
Poeten har en pedagog i sig och när den sidan skiner igenom riskerar dikterna att bli till grön plakatpoesi. Här finns en del klumpiga bilder som gör diktsamlingen till en något svajig historia – ”Luftens grädde över jordtårtan”?
Men Gren skriver även rent vackert, med en blick som omfattar såväl kosmos som daggdroppen, för att prata martinsonska. Lågmält och ömt avger han sitt credo: ”Jag tror på strån / uppträngande ur dödisgropar”. Frustande och fartfyllt, och med en viss skadeglad njutning, frossar han i apokalyptiska scener av hur amöborna tar över börshusen och maskarna äter sig upp till kontoren.
Visst är det väl så att ingen så småningom kommer att veta att Jonas Gren har funnits. Men innan dess har han en god chans att sätta avtryck i den svenska poesin.
Gå till toppen