Kultur

Kent Werne: Vinst till varje pris

Ilmar Reepalu.Bild: Lars Brundin
Läckan från Ilmar Reepalus vinstutredning hann knappt bli en nyhet innan skitstormen träffade det tidigare kommunalråd rakt i plytet.
”Ett angrepp mot äganderätten”, dundrade Svenskt Näringsliv vd Carola Lemne. Ren ”marxism”, enligt en av hennes kollegor. Centerledaren Annie Lööf tyckte att det luktade ”fondsocialism”. Och Dagens Industri såg det som en ”rysk modell”.
Anledningen var att SVT fått nys om en underlagsrapport till Reepalus utredning, där det talades om ett vinsttak i skattefinansierade välfärdsföretag på omkring åtta procent av investerat rörelsekapital. Något som utredningen sades ha bejakat.
Sedan dess har Reepalu haft det hett om öronen. Välfärdsbranschens intresseorganisationer Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund har eldat på. Valfriheten kommer strypas och välfärden gå under!
Det är ”väldigt många som vill påverka samhällsdebatten och positionera sig”, konstaterade Reepalu nyligen i denna tidning. ”Det pågår en kampanj.”
Och visst pågår det en kampanj. Vinstintressets.
Att Svenskt Näringsliv skriker högst är inte förvånande. Det var nämligen SAF, som de hette då, som beredde marken för vinstjakten för drygt 35 år sedan.
SAF-ekonomen Danne Norlings artikel på DN Debatt 1980 var ett startskott. Under rubriken ”Så kan Sverige privatiseras” föreslog han ”en privatisering av så mycket som möjligt av den offentliga sektorn” genom upphandling och kundval.
Bakom den nya given fanns starka affärsintressen. ”Miljarder i omsorgsbranschen lockande byte”, var rubriken på en marknadsanalys i Veckans Affärer. Den skattefinansierade välfärden sågs som en outnyttjad kassako i en tid när industrin knakade och kapitalet sökte nya avkastningsmöjligheter.
Men hur skulle man komma åt bytet?
Opinionsbildning förstås. SAF hällde in pengar i nyliberala tankesmedjor, där det nakna vinstintresset genomgick en retorisk metamorfos. Snart pratade man om valfrihet istället för marknad, mångfald istället för privatisering.
Det gällde förstås att få med sig borgerligheten. Och först att kliva på tåget blev Moderaterna. 1983 förklarade Ulf Adelsohn att det nu var ”privatisering, marknadsanpassning, ökad konkurrens och avgiftsfinansiering av offentlig verksamhet” som stod på agendan. ”När vi får välja bil och tandkräm i Sverige bör vi också få välja sjukvård.” Snart följde Folkpartiet och Centern efter. I december 1983 skickade två SAF-anställda folkpartister upp en testballong: det vinstdrivna daghemsbolaget Pysslingen. Men den sköts ner av sossarna. Olof Palme hänvisade till USA: ”Där finns företag som Kindergarten Incorporated och man talar om Kentucky fried children. Vinsterna är enorma och man sparar på personalkostnaderna.” Han varnade för en framtid där ”elever och föräldrar hela tiden vägs på en lönsamhetsvåg”. Och sossarna drev igenom Lex Pysslingen – som stoppade skattefinansierade vinstdrivna daghem.
Marknadsanpassning var ändå tidens melodi, och i slutet av 80-talet började den offentliga sektorns verksamhet läggas ut på entreprenad. Sossarna vek successivt ner sig, och i början av 90-talet genomförde den moderatledda regeringen en ”valfrihetsrevolution” där dörrarna till välfärden öppnades för affärsidkare.
Vården skulle konkurrensutsättas, och tillsammans med Chile blev Sverige ensamt i världen om att tillåta vinstdrift av skattefinansierade skolor.
I början var företagen små. Men de växte, köptes upp och slogs ihop. Välfärdsbranschen frodades. Under 00-talet kom de skattesmitande riskkapitalbolagen, på jakt efter säker avkastning. Parallellt byggde branschen upp effektiva opinionsbildnings- och lobbyorganisationer i form av Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund. Och så fort vinstintresset ansågs hotat mobiliserade man till försvar. Som när regeringen Persson ville sätta stopp för utförsäljningen av akutsjukhus vid millennieskiftet. Samtidigt såg man till att säkra lojalitet från såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker genom att erbjuda dem karriärmöjligheter.
Man kan också urskilja en trend: ju fler brister och problem som uppdagades i den vinstdrivna välfärden, desto mer intensiv blev lobbyismen. Sedan Caremaskandalen 2011, när det ohejdade vinstintresset tycktes vara nere för opinionsmässig räkning, har man mobiliserat som aldrig förr. Istället för att ta till sig av kritiken har man slagit ifrån sig och försökt skyla över bristerna i branschen med propaganda. Och kanske är det förståeligt. För det som står på spel är ju inte bara ett enskilt företags rykte, utan en marknad som det tagit decennier att skapa.
Det är också i det ljuset man bör betrakta reaktionerna mot försöken att sätta stopp för vinstjakten. Och stormen mot Reepalus vinstbegränsning. För Svenskt Näringsliv och välfärdsbranschens lobbyister handlar det om ett trettioårigt krig som man länge var säker på att vinna. På senare tid har de stött på oväntat hårt motstånd, från Vänsterpartiet, LO, en socialdemokrati som vänt under galgen.
Och man har bestämt sig för att anfall är bästa försvar.
Exakt vad Reepalus utredning kommer fram till är då oviktigt. Man är inte intresserad av kompromisser, för man ser reträtter som vägen till undergång. Reaktionens strategi är därför bestämd på förhand: minsta inskränkning i den mödosamt tillkämpade rätten att göra obegränsad vinst på skattemedel ska nedkämpas. Till varje pris.
Gå till toppen