Sport

Fotboll blev brobyggarnas verktyg

Victor Bärring och Admir Cato tyckte det fick räcka med att det tycktes en massa om integration och inkludering. De bestämde sig för att bli aktiva brobyggare och gjorde den lokala fotbollen till en mötesplats för världen.

En för alla, alla för en. Gemenskapen är hela tiden i centrum för Stattenas juniorlag som är en del av ett integrationsprojekt under ledning av Victor Bärring.Bild: Mats Roslund
Mohamed Jebbi och kompisarna i Stattenas juniorlag släntrar in i klubbhuset. Om en timme väntar match mot Jonstorp på Olympiafältets plan 7. Lagledaren Victor Bärring startar genomgången och avslutar med:
– Och sedan försöker vi spela som vi brukar – som ett lag. Okej?!
17-årige Mohamed Jebbi – han de kallar Mido efter den egyptiska storstjärnan – kom hit ensam för ett år sen. Nu bor Mohamed hos sin bror. Bröderna kan bara be en stilla bön om att de en dag får återförenas med resten av familjen som fastnat i krigets helvete i Syrien.
I hans hemstad Idlib spelade Mohamed Jebbi fotboll varje ledig stund. Glädjen till spelet kan våldet och krigskaoset aldrig ta ifrån honom.
Mohamed Jebbi och Ali Reza Hossaini under matchen mot Jonstorp. Stattena tar ledningen, men när slutsignalen gått har laget förlorat med 3–4.Bild: MATS ROSLUND
– Att träffa andra människor, få nya kompisar och vara med i ett lag... jag måste ha annat att tänka på.
Mohamed talar i lågmäld ton. Den ändras när ett namn kommer på tal. Han spricker upp i ett leende.
– Victor är som en storebror för mig.
Orden värmer förstås. I övrigt är Victor Bärring ointresserad av att framhäva sin idrottsledargärning. Insatsen är självklar. Belöningen ligger i att se ungdomar från Syrien, Turkiet, Eritrea, Sverige, Bosnien, Irak, Iran och Somalia under blåvit Stattenaflagg göra något vettigt, och kämpa på träningar och matcher. Tillsammans. Som ett lag.
Victor Bärrings och Admir Catos projekt har uppmärksammats av nationella organisationen Sverige United. Den stöttar verksamheter och eldsjälar som verkar för integration genom fotbollen.
Visar vägen för en brokig samling spelare. Victor Bärrings projekt har fått nationell uppmärksamhet.Bild: MATS ROSLUND
– I augusti förra året lärde jag känna en i personalen på ett boende för ensamkommande. Han undrade om jag ville börja jobba där. Eftersom jag pluggar i Lund var det ett bra extrajobb. Jag lärde känna flera killar, och då blev det att vi började spela fotboll, säger Victor.
Det kom arton hugade till träningen i november. Så Victor bokade upp träningstider även i december. Dessutom bjöd han in ett korplag.
– Vi ville fortsätta se till att killarna kom ut från boendet. Och hela tiden har ambitionen varit att få till möten mellan killarna och svenskar. För bland annat språkets skull.
Budskapet spreds om vad som pågick på Olympiafältets konstgräsplan i skenet av strålkastarljuset.
– Första gången i december var vi som vanligt runt tjugo på träningen. Till andra kom fyrtio, och tredje sextio.
”Flera av killarna är mina vänner”, berättar Victor Bärring.Bild: MATS ROSLUND
Känslan av att vara på rätt väg växte, och till slut togs beslutet att anmäla ett juniorlag till seriespel.
– Egentligen är jag väl inte superintresserad av fotboll, utan det viktiga för mig är den sociala biten. Fotbollen är ingången, ett verktyg.
– Det har varit slitigt, och jag har periodvis knappt hunnit träffat flickvännen eller mina vänner, men målet är att dessa killar ska ha något meningsfullt att syssla med.
Varför är det värt slitet?
– Solidaritetstanken är en stark drivkraft. För mig har det aldrig känts jobbigt att göra saker för andra människor så länge det känns meningsfullt. Och här får jag massor av energi tillbaka. I dag är flera av killarna mina vänner, berättar Victor Bärring.
En varm dag i somras spelade Victors lag vänskapsmatch mot Admir Catos. Den senare har samlat sitt gäng under Bosnas klubbmärke, där han själv varit spelare och numera är styrelseledamot.
Mohamed Ibrahim och Ali Reza Hossaini på väg till omklädningsrummet inför kvällens uppgift.Bild: MATS ROSLUND
Även Bosnas juniorlag består av flera olika nationaliteter. Skillnaden är att laget får vänta med tävlingsdebuten.
– Jag ville först få organisation, struktur och material på plats. Nästa år siktar vi på att vara med i serie. Drömmen är att ta med laget till Gothia cup. Men för det behöver jag få ihop fler ledare och sponsorer. Annars blir det bra med Eskilscupen, säger Admir.
Civilt arbetar han som konsultchef inom rekryterings- och bemanningsbranschen. Hans tidigare anställning – att för Arbetsförmedlingens räkning se till att få nyanlända i utbildning och arbete – gav honom erfarenheter han drar nytta av nu.
Blickar framåt. Admir Cato har en dröm om att ta med sitt lag till Gothia cupBild: MATS ROSLUND
– Språket är viktigt för att komma in samhället. Vi har svenskar i laget, och jag uppmuntrar att alla pratar med varandra på svenska. Den biten blir bättre och bättre.
– Sedan vi började i februari märks det hur killarna utvecklats. Självförtroendet ökar, de spänner upp bröstet på ett annat sätt när det är dags att ta lagbilder. Och det finns ett annat lugn hos dem, tycker Admir Cato.
Oktoberkväll på Ättekulla idrottsplats. Nyligen visade termometern plus tjugo grader. Det känns i skinnet att temperaturen hastigt droppat tio grader.
15-årige Alireza Hoseinkhani anlände från Afghanistan för nio månader sedan. Föräldrarna befinner sig i Iran medan Alireza bor på ett hem för ensamkommande unga.
”Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig”, säger 15-årige Alireza Hoseinkhani, som på egen hand tog sig till Helsingborg för nio månader sedan.Bild: Mats Roslund
– Jag går i skolan varje dag, och har inte missat en enda timme. Och jag älskar fotboll. Att spela här är jätteviktigt för mig. Jag kommer hit och träffar kompisarna. Det är bättre än att sitta på rummet.
Vilka drömmar har du?
– Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig, säger Alireza.
Liksom Victor har Admir Cato upptäckt hur energikrävande uppdraget är ibland. Att bland annat egna hushållet mer påminner om ett tvätteri – Admir och sambon ser till att hålla utrustning för ett 20-tal spelare ren – följer liksom med på köpet.
– Det här är killar som kommer från utsatta områden och tuffa förhållanden. Stoltheten och glädjen killarna visar varje gång vi träffas ger även mig väldigt mycket. Jag vill inte bara sitta i soffan och tänka att jag kanske borde göra något.
– Folk i min omgivning ser hur jag lyser när jag pratar om laget. Det blir en speciell relation när man är i varandras vardag hela tiden. Vi skrattar, fäller tårar och kramas ihop.
Bosnas Alireza Hoseinkhani i dribblingstagen.Bild: MATS ROSLUND
Genom att kommentera på HD.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på HD.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på HD.se och HD papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen