Min mening

Läsartext: Försäkringskassan driver ”Laget Sverige” men är själv ingen lagspelare

Insändarskribenten är kritisk till att Försäkringskassans beslut om sjukpenning går emot läkares, sjukgymnasters och andra experters bedömningar av en patient. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Bild: PONTUS LUNDAHL / TT
I Försäkringskassans pågående kampanj är slogan ”Alla behövs i laget Sverige”. Försäkringskassan behöver själv lära sig bli en lagspelare om det ska finnas en chans att lyckas med lagbygget. Försäkringskassan avfärdar nämligen ofta de andra i laget som kan mer än de själva. Vad är samhällsnyttan med det och vad händer med rättssäkerheten?
Lars-Åke Brattlund på Försäkringskassan har i flera medier skrivit: ”I ett lag måste alla deltagare utföra sina uppgifter för att det ska fungera. ”
Ett utmärkande drag för väl fungerande lag är att man tar till vara på varandras styrkor för att nå ett gemensamt mål. Med den grundbulten i åtanke hade det varit värdefullt om Försäkringskassan valt att lyssna på och lära från de deltagare i laget som har bättre kunskaper och insikter än Försäkringskassan själva inom sina respektive områden.
Den sjukskrivande läkaren har träffat och undersökt patienten, och har ofta en god helhetsbild av patientens tillstånd, särskilt om arbetsförmågan har varit nedsatt under lång tid. Specialistläkare har ofta en djup fackkunskap och erfarenheter från en stor mängd likartade fall. Sjukgymnaster och arbetsterapeuter är specialister på att utföra praktiska tester för att bedöma funktionsnedsättningar. Arbetsförmedlingen är den som bäst känner till vad arbetsmarknaden kräver och är därmed duktig på att avgöra om en människa med kraftigt nedsatt arbetsförmåga ens är anställningsbar.
För att sammanfatta, så har alltså Försäkringskassan tillgång till en guldgruva av kunskap, både generellt och i det aktuella sjukfallet, som underlag för att fatta beslut - men kanske är det ändå en utmaning att väga samman alla fakta?
För att ta ett väldigt enkelt typexempel, kan vi utgå från de fall där allas intyg är samstämmiga: Sjukskrivande läkare, specialistläkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och arbetsförmedlare har efter många år av nedåtgående hälsa, trots behandlingar och anpassning av arbetsplats, kommit fram till att det för tillfället och troligen ganska lång tid framåt inte finns någon möjlighet till att arbeta över huvud taget, hur mycket patienten än vill.
Som medborgare, skattebetalare och kund hos Försäkringskassan förväntar i alla fall jag mig, och troligen de flesta andra, att man då är berättigad till full sjukpenning, och kanske till och med sjukersättning.
Det är då det oförklarliga händer: Försäkringskassan väljer att ställa sig utanför laget. Det hävdas att patienten inte har rätt till sjukpenning över huvud taget! Som lekman hade man kunnat förstå om Försäkringskassan tvekade mellan 75 procents och 100 procents sjukpenning, men gapet mellan 0 och 100 är allt för stort för att vara rimligt.
Det som är ännu konstigare är att Försäkringskassan inte kan förklara så att patienten, vårdpersonal eller arbetsförmedlare förstår varför sjukpenning nekas, man säger ofta bara att intygen inte tillräckligt väl beskriver ens aktivitetsbegränsningar och funktionsnedsättningar.
Av någon outgrundlig anledning vill Försäkringskassans handläggare inte heller själv ta kontakt med de som har skrivit intygen för att få de förtydliganden man borde vara ute efter - trots att man som myndighet har utredningsskyldighet, och trots att Försäkringskassans officiella linje samt interna arbetsinstruktioner säger att man bör ta den kontakten.
När patienten på egen hand har försökt förklara för sina läkare och andra specialister vad Försäkringskassan saknar, nya undersökningar görs, intyg skickas in som svarar på det som man i alla fall tror att Försäkringskassan saknat, så väljer Försäkringskassan att inte ens kommentera dem utan sitter nöjd med sitt avslag. Statistiken talar också sitt tydliga språk: Försäkringskassan ändrar så sällan sina egna beslut under egen omprövning så att det nästan är försumbart.
Denna beskrivning har sitt ursprung i ett autentiskt fall, men tyvärr går mönstret igen för väldigt många.
Försäkringskassan brukar påskina sin generositet genom sin statistik och säga att 97 procent av alla ansökningar går igenom - ska man tolka det som att ”lite svinn får man räkna med”? Kvantitet kan aldrig ersätta kvalitet och rättssäkerhet.
Är detta ett lagspel? Alla ville spela lagspelet, utom Försäkringskassan själva - de gick över till maktspel.

Anders Jansson

Anders Jansson är 41 år, har själv aldrig varit sjukskriven, men har på nära håll sett en anhörig stjälpas istället för att hjälpas av Försäkringskassan. Anders Jansson är civilingenjör med studier i psykologi.
Läs mer:Skriv på Min mening
Gå till toppen