Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Så jäkla fin och levande!

Francesca Woodman. Om att vara en ängel Moderna Museet i Malmö Pågår till och med 19/3, 2017

Francesca Woodman, utan titel, New York 1979–80.
Två damer på Moderna Museet betraktar några fotografier i Francesca Woodmans serie "Charlie the Model". ”Konstiga”, säger en av dem – en inte ovanlig åsikt i förhållande till konst men låt oss inte dröja vid det utan vid ålder och tid. Bilderna togs, som de flesta av Woodmans verk, då hon var kring tjugo i slutet av 1970-talet. Damerna uppskattar jag till cirka 70 år, nästan så gammal skulle Woodman – den eviga flickan sedan hon tog sitt liv vid 22 – ha varit idag. Nästan, Woodman föddes 1958.
Det är jobbigt att inse att 1970 är så längesedan, att tiden ett liv rymmer inte är mycket att vinka på och det är svårt att föreställa sig Woodman som något annat än ett explosivt och lekfullt underbarn. Hennes konstnärliga temperament syns särskilt i Charliebilderna, Charlie var modell på Rhode Island School of Design där Woodman var elev just då. Han är en typisk medelålders gubbe, en gubb-arketyp; serien innehåller en naken Charlie, ibland kombinerad med dito Woodman – och de tramsar sig.
Ni vet hur man grupperar konst i tidsepoker, geografiska områden eller estetisk likhet? Andra sätt är också roliga, som klassifikation utifrån lynne. Woodmans arbete påminner om tysk-schweiziske konstnären Paul Klees: grovt men ändå sofistikerat, erfaret men ändå naivt, tungt men ändå lätt. Klee sa: ”Konst reproducerar inte det vi ser; den får oss att se”. Precis, och gatufotograf Garry Winogrand (1928-1984) har samma läggning som Woodman och Klee. Varför, frågade någon Winogrand, fotograferar du? Jag vill se hur det ser ut på bild, svarade han och Woodmans strävan är densamma. I ett videoverk täcker hon sig själv och golvet med vit färg, när hon får se den mörka skuggestalt som bildats där hennes kropp legat utbrister hon ”I'm really pleased!”
Finns det inte en ursprunglig charm i de där orden, en känsla som går ända tillbaka till grottan i Altamira där någon under paleolitisk tid tänkte: ”det blev bra” när hen målat en bison på väggen? Konsten är nära hantverket och pysslet, andra däggdjur håller inte på med sånt – det är människans essens.
Woodman såg aldrig motiven avbildade medan hon fotograferade. Före digitaliseringen arbetade en fotograf mera i blindo: exponering, utsnitt, rörelseoskärpa – numera kan du omedelbart kolla och anpassa. Går något förlorat i den ökade styrningen? Möjligen är det inbillning men det förekommer något oförutsägbart i Woodmans teknik som ger verken äkthet.
På Moderna finns flera små fotografier – publiken måste gå nära pyttebilderna och det är bra – och några stora. Woodmans nakna kropp är verktyget, hon gör sig till en del av omgivningen; oaktat att hon är naketnaken och sårbar (har inte den där nakenkostymen som reklammodeller har) så är bilderna feministiska – det finns inget kokett eller underordnat i dem. Så irriterande då att en myt om henne som svag och borttynande konst-kvinna existerar. Det har väl med självmordet, som var några sekunder av hennes liv, att göra? Depression dödade henne, men kanske även hennes styrka? Att kasta sig ut ur en vindsvåning mitt i New York kräver sådan.
Annat som irriterar mig är fokuset på Woodmans ungdom. Det är rimligt att hennes mognad i förhållande till hennes ålder diskuteras men, som med Mozart, uppstod hon inte som underbarn i ett vakuum. Francesca och hennes bror skickades in på museer med anteckningsblock – de fostrades att se av sina konstnärsföräldrar. Woodman är ovanligt begåvad men kanske är det vi kallar underbarn rätt vanligt, under vissa omständigheter? Unga kan ha människans hela bråddjup, men vi tror inte det.
Få som går till Moderna och ser Woodman kommer att bli missnöjda, kvaliteten är uppenbar och hennes konst är så jäkla fin och levande! Min kritik är mot bristen på självmedvetenhet, konstvärlden har delvis skapat henne. Man måste ursäkta dem, Woodman är en för fet fisk för att inte transformeras till vördat geni. Nå, inte en fisk utan en ängel. Titeln: ”Att vara en ängel”, vilket hon varit under sin karriär, förklarar varför hon blivit så enkel att haussa: en ängel kan konstvärlden projicera sina högtravande ideal på. Flickan, konstskoleleven som roade sig och experimenterade – henne kan man sakna på Moderna.
Damerna vandrar bort till serien ”Självbedrägeri”, fotografier tagna i Rom – familjen bodde tidvis i Italien, och jag fortsätter att tjuvlyssna. ”Jag gillar när det är konstigt”, resonerar damen vidare. Egensinne, här finns en massa av den varan och man kan undra över hur det hade meandrat i olika faser av Woodmans liv, hur en snart 60-årig Francesca Woodmans verk hade sett ut?
Gå till toppen