Kultur

Normkritik blev hårdkokt debatt

På bara några år har begreppet normkritik gjort kometkarriär. Men hösten 2016 har det hamnat mitt i en infekterad debatt. Är normkritik ett effektivt verktyg för att skapa mångfald och inkludering, eller riskerar det bara att befästa rådande ordning?

Bild: Petra Villani
Ett tjugotal skånska journalister förser sig med salta pinnar och äpplemust från Österlen. Under rubriken ”Normkritik i hetluften” har Publicistklubbens södra sektion bjudit in till ett samtal där före detta UR-reportern Per-Axel Janzon intervjuas av Karin Salmson, förläggare på och medgrundare till det normkritiska barnboksförlaget Olika.
– Det är ledningen som bestämmer vilken norm som råder på en arbetsplats. Detta kommer ofta bort när vi pratar om normkritik. Det handlar mest om heteronormen och vithetsnormen, säger Per-Axel Janzon och berättar återigen historien om det uppmärksammade uppbrottet mellan honom och Utbildningsradion.
Per-Axel Janzon, före­ detta journalist på Utbildningsradion i Malmö.
I våras började UR förbereda en programserie om normkritik. Per-Axel Janzon, som var placerad på Malmöredaktionen, hade länge varit en högljudd internkritiker av företagets mångfaldsarbete; bland annat hade han stört sig på en jobbannons där UR sökte en person med "erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk" (och som i somras fälldes av Diskrimineringsombudsmannen).
Han ville därför göra ett program där han med normkritisk blick skulle granska normkritiken på den egna arbetsplatsen. I programmet ville han intervjua UR:s vd eller någon annan ansvarig. Det fick han inte. Normkritiken, menar han, hade blivit norm på företaget och en oantastlig sådan.
Karin Salmson flikar in:
– Det är ungefär som att säga att mänskliga rättigheter har blivit norm.
Per-Axel Janzon skiljdes från sin anställning, och den 21 september intervjuades han i ”Studio ett” i P1. Det gjorde också UR:s produktionschef Elin Andersson. Hon upprepade att ”hjärnan är en empatisk muskel”, och besvarade frågan om en man kan intervjua en kvinna med en motfråga: ”Vad tycker du?”.
En vecka senare publicerade Svenska Dagbladet en artikel av journalisten Ola Wong där han målade upp en bild av Sveriges världskulturmuseer som genomsyrades av "postkolonialt tänkande och en kvävande norm av normkritik". Han drog en parallell till kulturrevolutionen i Kina. Kort därpå skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att normkritiken har blivit "östtysk metod".
Bild: Petra Villani
Varför har normkritiken hamnat i hetluften just nu hösten 2016?
Egentligen är det inte särskilt konstigt. Normkritiken kanske ännu inte har blivit norm, men det går inte att förneka att den har blivit ett dominerande perspektiv inom en rad olika sfärer – i statlig och kommunal verksamhet, i skolan, i Facebookgrupper, ja till och med i näringslivet. Och på ganska kort tid.
I vårt politiska landskap har så kallat postmateriella värderingar börjat konkurrera med fördelningspolitiska frågor. Det är därför den nya skalan GAL/TAN (där grön, alternativ, liberal ställs mot traditionell, auktoritär, nationalistisk) har seglat upp som ett komplement till den traditionella höger-vänsterskalan.
På ena ytterkanten brukar Feministiskt initiativ och Miljöpartiet placeras – båda med normkritik i partiprogrammet. På den andra finns Sverigedemokraterna, ett parti som vill bevara och förstärka normer, i alla fall "svenska" sådana.
I ett sådant läge blir arenor där värderingar kommer till uttryck – som public service och offentligt finansierade kulturinstitutioner – viktiga.
– Kulturpolitiken är kanske, vid sidan av migrationspolitiken, det viktigaste slagfältet just nu. Där positionerar sig olika aktörer i en rad frågor som rör exempelvis nationalism, rasism och vilket samhälle vi ska ha. Så kastar vi in normkritik i det där – och då smäller det, säger normkritikkonsulten Gunilla Edemo.
Gunilla Edemo, normkritikkonsult.Bild: Jenny Jarnestedt
På 1990-talet började några kritiska forskare ifrågasätta varför man inom fält som kvinnohistoria och arbetarhistoria bara fokuserade på den egna förtryckta gruppen. Istället för att fortsätta beskriva den avvikande ville dessa forskare rikta blicken mot mekanismerna som skapade relationen mellan norm och avvikelse.
– De ville ha ett metaperspektiv, en strukturell nivå. Detta var en första sorts normkritik, vilket är intressant då den uppstod som en kritik mot just identitetspolitik. Vad som var viktigt var att rikta fokus bort från den egna gruppen och visa hur både det normativa och det avvikande var beroende av varandra, ja, till och med skapade varandra, säger Sara Edenheim, historiker och lektor i genusvetenskap vid Umeå universitet.
I mitten av 2000-talet var Gunilla Edemo med i en studiecirkel bestående av pedagoger och forskare. Målsättningen var att utforska alternativ till den förhärskande toleranspedagogiken, som gick ut på att majoriteten skulle lära sig att acceptera och inkludera avvikarna. Man åkte ut i klassrummen och berättade hur det var att vara bög eller flata, säger Gunilla Edemo.
– Vi sökte efter ett annat förhållningssätt där man förhåller sig kritisk till det som är normalt och det som privilegieras.
Det var en överraskning att en stor myndighet plockade upp det begrepp som vi hade skapat.
2010 publicerade de antologin ”Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring”. Strax innan hade Skolverket börjat använda begreppet. Idag uppmanas alla skolor att arbeta normkritiskt för att följa lagen mot diskriminering och annan kränkande behandling som började gälla 2006.
– Det var en överraskning att en stor myndighet plockade upp det begrepp som vi hade skapat. Sedan gick det ganska snabbt. Begreppet började sin resa in i organisationer och myndigheter, säger Gunilla Edemo.
***
Karin Jannert Romée läser högt ur "Strategisk utvecklingsplan för arbetet mot diskriminering", ett styrdokument från Malmö stad:
”Att motverka diskriminering kräver ett normkritiskt och intersektionellt perspektiv som ställer frågor och gör det möjligt att analysera hur olika diskriminerande maktstrukturer samverkar.”
Jag träffar henne och kollegan Elisabeth Flórez på Pedagogisk inspiration nära Värnhem, en enhet som har ansvar för forskning och utveckling av kommunens alla skolformer.
Mellan 2011 och 2015 gick drygt femtio gymnasielärare deras utbildning med normkritiska förtecken, ”Det komplexa genuspusslet”. Nu skissar de på en ny utbildning som även ska inkludera förskolepedagoger och lärare i grundskolan. Den ska sättas i verket till våren.
Karin Jannert Romée är lärare i botten, Elisabeth Flórez är förskollärare. Båda är genuspedagoger.
Jag säger till exempel inte ”ni tjejer” eller ”ni killar” i mitt klassrum, som jag har gjort tidigare.
De säger att normkritik i grund och botten handlar om reflektion, att hela tiden fundera över från vilken position man talar, vilka perspektiv man anlägger och vilka privilegier man har.
– Man måste vända blicken mot sig själv, säger Elisabeth Flórez.
Denna introspektion ska sedan leda till ett annat sätt att vara, ett annat sätt att prata.
– Jag säger till exempel inte ”ni tjejer” eller ”ni killar” i mitt klassrum, som jag har gjort tidigare, säger Karin Jannert Romée.
Selma Gusic.Bild: Mohammed Al-Asadi
Selma Gusic arbetar på Malmö mot diskriminering och har tillsammans med kollegan Ana Marega skrivit den nyutkomna boken ”Det andra uppdraget: till försvar för skolans likabehandlingsarbete”. Hon har jobbat med normkritik inom skolan i flera år.
– Det man kräver av någon som ska börja se på sitt arbete eller sin livssituation utifrån ett normkritiskt perspektiv är att vända ut och in på allting, säger hon.
Gunilla Edemo, som idag arbetar med normkritik i kultursektorn (för tillfället på Riksteatern), säger att normkritik är användbart för alla organisationer som vill vara tillgängliga för alla medborgare.
– Normkritiken blir ett sätt att problematisera det där "alla". För om vi inte problematiserar det riskerar ”alla” att bli ”några”.
Det är precis därför Moderna museet i Malmö har väggtexter på tre språk, svenska, engelska och arabiska. Eller, det är inte bara därför.
– Det är på ett sätt en tillgänglighet för arabisktalande besökare, men det är lika mycket en symbolfråga gentemot vår vita publik – att visa att världen är större, säger museets chef John Peter Nilsson.
John Peter Nilsson, chef på Moderna museet i Malmö. Arkivbild.Bild: Stefan Ed
Han visar mig runt på utställningen Konstnären, som görs i samarbete med Konstakademien och Nationalmuseum. Den är, menar museichefen, normkritisk i sig själv. Istället för en slentrianmässig odyssé över alla stilepoker sedan 1500-talet – som det lätt hade kunnat bli – bygger utställningen på olika konstnärsidentiteter, som entreprenören, resenären och, ja, normbrytaren.
En Rubenstavla placerad på en vägg tapetserad med Warholmotiv.
Just nu är normkritiken ”överst på agendan”, berättar John Peter Nilsson.
Det har den egentligen varit sedan sommaren 2015. Då fick museet en hel del skäll för de ”varningsskyltar” som sattes upp bredvid två Nils Dardel-tavlor. Där spekulerades det i att konstnären ”mest troligt inte var rasistisk” men att tavlorna var målade i en tid med ”andra värdegrunder än dem idag”.
John Peter Nilsson, som själv skrev texterna, konstaterar idag att det blev fel.
Jag tyckte att det var väldigt konstigt att Ola Wong jämförde svensk museipolitik med Mao Zedong.
– Vi skrev utifrån vårt perspektiv som institution och tänkte inte på hur svarta eller andra minoriteter skulle reagera.
Några dagar efter mitt besök på Moderna museet ska personalen ha en utbildningsdag där den uppblossande debatten om normkritik ska gås igenom. John Peter Nilsson känner inte riktigt igen sin egen verksamhet i bilden som har tecknats.
– Jag tyckte att det var väldigt konstigt att Ola Wong jämförde svensk museipolitik med Mao Zedong.
Du märker inte av någon politisk styrning från Kulturdepartementet?
– Vi har ett regleringsbrev och där finns en jämställdhets- och mångfaldsplan, men det är helt realistiska saker. Jag tycker att det är viktigt med normkritik. Det är viktigt att se på minoriteter. Vi måste börja diskutera de här frågorna nu när var femte medborgare är Sverigedemokrat.
Bild: Petra Villani
På Publicistklubbens möte förfäras publiken över Per-Axel Janzons historia. Sedan den där intervjun i ”Studio ett”, där produktionschefen Elin Andersson gav ett minst sagt förvirrat intryck, har rollerna varit tydliga: Han som en hederlig yrkesman med den journalistiska instinkten intakt, och UR som ett medieföretag där de publicistiska principerna satts ur spel till förmån för mångfald och normkritik.
När jag skypar med Herbert Neuwirth, chef på UR:s vuxenredaktion, och Ulrika Arlert, som har motsvarande tjänst på barn- och ungdomsredaktionen, känner de inte alls igen sig i Per-Axel Janzons beskrivning.
– Vi jobbar inte med normkritik på det sättet, det är ingen dogm som alla ska underkasta sig, säger Ulrika Arlert och fortsätter:
– Det handlar om vilka perspektiv vi för in när vi gör våra program. Vi har ett speglingsuppdrag i sändningstillståndet. Och där framgår det tydligt att hela verksamheten ska präglas av jämlikhets- och mångfaldsarbete.
Ulrika Arlert, chef för barn- och ungdoms­redaktionen på UR.
En av de saker Per-Axel Janzon kritiserat är de påstådda djupintervjuer där anställda skulle berätta om sina sexuella preferenser och religiösa övertygelser.
En missuppfattning, menar Ulrika Arlert. Det var mer en opersonlig metodövning.
– Vilka normer råder på vår avdelning och hur har det avspeglat sig i våra program? Vi tittade på olika normer och konstaterade exempelvis att här har de flesta familj. Det betyder att folk pratar om sina barn. Är man barnlös kanske man känner sig utanför. Ja, fast det kanske inte är relevant för våra program. Nej, då var inte det en intressant tendens, säger hon.
Varför fick inte Per-Axel Janzon kritisera företaget i sitt program?
– Han fick göra programmet. Men han ville intervjua vår vd och ingen annan från något annat mediebolag. Då tyckte jag att han skulle bredda det. Men det ville han inte, säger Herbert Neuwirth.
Så han skulle ha fått intervjua er vd om han också hade intervjuat andra mediechefer?
– Ja, absolut. Om det handlade om hur medierna i Sverige jobbar med de här frågorna. Så speciellt är inte just vårt mångfaldsarbete.
Per-Axel Janzon säger att han ville intervjua vd eller ”någon annan ansvarig” på UR, men han ville bara ha ”ett case” i sitt program.
Och han reagerade känslomässigt, säger han när vi pratar efter samtalet hos Publicistklubben.
– Det hade känts som ett nederlag att vika mig för detta diktat. De ska inte få sätta sig på mig. Om jag inte får intervjua henne [vd:n] eller någon annan ansvarig så skiter jag i det. Man är lite så, kaxig. Jag är 64 år gammal. Jag var inte längre beroende av jobbet för min försörjning. Jag kunde kosta på mig att bråka.
Han lade ner arbetet med programmet och krävde att få nya arbetsuppgifter.
Under några veckor var han borta från jobbet. Sedan fick han ett mejl från sina chefer där det stod ungefär: Okej, du får jobba kvar. Men då får det vara slut på bråkandet om företagets mångfaldsstrategi.
Per-Axel Janzon bestämde sig för att gå med på de villkoren. Den här gången skulle han inte reagera känslomässigt. Den här gången skulle han inte bli ”skitförbannad”.
Det höll några dagar. På ett mediebolag måste det finnas en fri interndebatt, tänkte han och i ett mejl till sina chefer plockade han upp den nyss begravda stridsyxan: Det är inte alls slutdiskuterat. Och accepterar ni inte det får ni väl säga upp mig.
Man kan inte lägga hur många timmar som helst på någon som har hakat fast i frågan och bestämt sig för vilken tolkning det är som gäller av det vi gör.
Enligt UR-cheferna hade hans internkritik gått överstyr.
– Man kan inte lägga hur många timmar som helst på någon som har hakat fast i frågan och bestämt sig för vilken tolkning det är som gäller av det vi gör, säger Ulrika Arlert.
UR hävdar att uppsägningen trots allt var på hans initiativ. Han menar tvärtom att det var på företagets, men tillägger att det där sista i hans mejl kanske kan tolkas som att ”det var på mitt initiativ”.
Det slutade i alla fall med att Per-Axel Janzon köptes ut från företaget, hur mycket pengar han fick får han enligt avtalet inte berätta.
Nu är han inte särskilt sugen på att fortsätta debattera de här frågorna.
– Det här är inte mitt specialområde, jag har inte så starka åsikter om det här begreppet. Det var bara något jag råkade hamna i.
Men kritik mot normkritik har också kommit från personer som har kunskaper i ämnet.
I det senaste numret av tidskriften Pedagogisk forskning i Sverige finns en artikel med rubriken ”Att vända blicken mot sig själv: en problematisering av den normkritiska pedagogiken” av pedagogikforskarna Elisabet Langmann och Niclas Månsson.
De menar att den normkritiska pedagogiken riskerar att skapa en ”normativ föreställning om vad det innebär att vara och bli 'normkritisk'”. De dikotomier som normkritiken vill utmana och upplösa – som sjukt/friskt, normalt/onormalt – riskerar att ersättas av nya, såsom kunnig/okunnig och nyskapare/traditionalister, och att ”vissa positioner framstår som 'normbrytande' och 'önskvärda' medan andra framställs som 'normbekräftare' och därmed som 'oönskade' och 'dåliga'”.
Ordet feminist alltså, det är laddat. Säger man feminist är man en oresonlig jävla kärring som borde brännas, ungefär,
Anna Windeleff Gustafson är en av de lärare som har genomgått Karin Jannert Romées och Elisabeth Flórez utbildning i normkritik. Hon och de andra lärarna ses fortfarande på nätverksträffar ibland.
– Någon berättade om sina elever som har en självgående grupp som har ordnat en egen festival.
Själv jobbar hon på Värnhemsskolan. Här ligger Chimamanda Ngozi Adichies lilla bok ”Alla borde vara feminister” – som förra året skickades ut till alla Sveriges gymnasielever i årskurs två – och samlar damm i kartonger.
– Ordet feminist alltså, det är laddat. Säger man feminist är man en oresonlig jävla kärring som borde brännas, ungefär, säger Anna Windeleff Gustafson.
Värnhemskolan är ett gymnasium med praktisk inriktning. Jag träffar Anna Windeleff Gustafson strax innan en lektion i digitalt skapande. Den här dagen står normkritik på schemat. Eleverna går i en introduktionsklass. De flesta kommer från länder i Afrika, Mellanöstern eller Balkan. Ingen har varit i Sverige mer än ungefär fyra år. Vissa har inte fått klart med sitt uppehållstillstånd.
– Det är lite svårt språkligt. Man får tänka på att prata lite långsammare. Mina fina ord kan jag bara glömma.
Intersektionalitet?
– Ja, eller hegemoni.
Hur gör man för att vända blicken inåt mot de egna normerna, om man inte är bärare av nästan några normer?
”Förgivettaganden” är rubriken på första sidan i Anna Windeleff Gustafsons powerpointpresentation. Kanske inte det lättaste ordet om man håller på att lära sig svenska.
Men hon förklarar och exemplifierar.
– Jag tar till exempel för givet att ni inte vet vad normkritik är.
Sedan klickar hon fram några påståenden. ”Hissen är sönder, men det är bara bra med en promenad.”
– Men vilka kan inte ta en promenad?
– Gamlingar, säger någon.
– Ja, eller om man har ett funktionshinder, säger Anna Windeleff Gustafson.
Föreläsningen utgår från de sju diskrimineringsgrunderna.
– Vet ni vad man gör när man diskriminerar någon? frågar Anna Windeleff Gustafson.
– Rasism, säger en elev.
***
Selma Gusic stöter på en del motstånd när hon jobbar med normkritik. I boken ”Det andra uppdraget: till försvar för skolans likabehandlingsarbete” har hon och kollegan Ana Marega skrivit ett helt kapitel under rubriken ”motstånd”.
– Vi har blivit kallade ”unga tjejer som vill styra världen och påtvinga oss sin vänstervridna utgångspunkt.”
Men är normkritik vänster, som det ofta påstås?
Författaren Nina Björk önskar i alla fall att det inte var det.
Nina Björk, författare och debattör. Arkivbild.Bild: Emma Larsson
Hon är aktuell med ”Drömmen om det röda”, en essäistisk biografi över socialisten Rosa Luxemburg – och delvis en uppgörelse med dagens unga normkritiska vänster.
– Anledningen till att jag inte vill att vänstern ska prata för mycket om normkritik är att man får ett delvis annat politiskt projekt, säger hon när vi ses på ett kafé i Lund.
– Man tror att makt handlar om normer och bilder och föreställningar och språk. Man befinner sig hela tiden i en diskurs och ser inte, om man pratar klassisk marxistisk teori, vad som händer i basen, i produktionen. Istället pratar man som om makten sitter i att vara heterosexuell eller vit eller man. Det är inte fel, men det är liberalt.
Därför är det inte särskilt förvånande att Per Schlingmann – en av arkitekterna bakom nya Moderaterna – ställde upp i Åhléns ”Bryt klädmaktordningen”-kampanj tidigare i höstas. Med brosch på bröstet sa han:
”Jag anser att det finns normer och strukturer i samhället som gör att vi behandlar män och kvinnor olika. Detta skapar begränsningar och innebär att vi inte tar vara på människors potential fullt ut.”
Sara Edenheim, historiker och genusvetare, är kritisk till normkritiken, som hon menar bidrar till att reproducera den rådande ordningen där ojämlikhet blir en fråga för den enskilda individen.
– Vi kan inte sätta vårt hopp till att det är genom inkludering av avvikande grupper som vi kommer att lösa den strukturella rasismen, sexismen och de ökade samhällsklyftorna på lång sikt, säger hon.
Ja, det finns något kompensatoriskt över normkritiken.
I skolan använder man normkritik för att skapa inkludering, alltmedan det fria skolvalet – enligt en rad studier – skapar segregering. Normkritiken syftar till att det ska bli mindre betungande att tillhöra en underprivilegierad grupp, men rår inte på de mekanismer som skapar ojämlikheten från första början.
Och Per-Axel Janzon har en poäng när han anklagar UR för hyckleri. Samtidigt som företaget säger att de vill ”spegla hela landet”, har de lagt ner nästan alla lokalredaktioner runt om i landet, senast i Sundsvall.
Istället för att bråka med kostnadseffektiviseringsnormen lägger de ut bevakningen på lokala frilansar, centraliserar verksamheten till Stockholms innerstad och idkar normkritik för att inte råka föra ut en homogen, normativ världsbild.
Det kan ju få väldigt konstiga följder om man inte ser hur verkligheten ser ut för att det ser jättefint ut på bilderna. Det blir som hos Jehovas vittnen, där lammen och lejonen är kompisar.
Nina Björk varnar för att vara alltför upptagen med bilder och föreställningar om verkligheten, istället för verkligheten. I en krönika i senaste numret av magasinet Arena skrev hon om nyhetsbyrån TT:s kampanj ”Förändra bilden”. Den gick ut på att man ville göra upp med barns ”fördomar” om vilket kön en chef, en professor och en pilot vanligtvis har. Att de flesta barn förknippar dessa yrken med män berodde enligt TT på att de exponerats för stereotyp reklam. Detta ville TT ändra på genom att lyfta fram andra bilder.
Men, menar Nina Björk, sanningen är ju att det faktiskt är en övervikt av män i dessa yrken.
– Man förstår ju att syftet är gott. Som tjej ska man känna att jag kan också bli pilot. Men jag blir lite rädd när man försöker ändra normbilden genom att ljuga. Det kan ju få väldigt konstiga följder om man inte ser hur verkligheten ser ut för att det ser jättefint ut på bilderna. Det blir som hos Jehovas vittnen, där lammen och lejonen är kompisar.
***
I klassrummet på Värnhemskolan försöker Anna Windeleff Gustafson förklara vad som menas med cis-person.
– Sista personen, säger en elev.
Sedan berättar hon att det finns personer som inte vill definieras som varken man eller kvinna. Vad kan man säga om man inte vill säga ”han” eller ”hon”?
Alla elever svarar samtidigt:
– Hen!

Normkritik

Normkritik handlar om att sträva efter att få syn på normer och värderingar som förutsätts vara neutrala eller normala, som vithet och heterosexualitet.
I Sverige etablerades den normkritiska pedagogiken på 2010-talet. Idag är normkritik det dominerande verktyget för att motverka diskriminering inom skolan.
Normkritisk pedagogik bygger på den amerikanske läraren och forskaren Kevin Kumashiros teorier. Han menar att många metoder för att motverka diskriminering är förtryckande i sig själva.
Den normkritiska pedagogiken var ett svar på den tidigare dominerande toleranspedagogiken, som gick ut på att skapa tolerans och förståelse för avvikarna.
Gå till toppen