Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Thomas Millroth: Minnesord om Jacques Werup

Författaren Jacques Werup, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit, 71 år gammal. Han sörjs närmast av familjen.

Bild: Moa Dahlin
En del författare blir vänner. Jacques Werup och jag stötte på varandra av och till, pratade mest om konst och jazz, det var alltid trevligt. Han var ju inte bara klarinettist med egna sånger han var en gång med i en av landets fränaste frijazzgrupper, Werup-Sjöströmgruppen.
Men det var med böckerna han blev min vän och följeslagare. Han var en av de få som kunde skriva om vad som i brist på bättre kallas livskänsla.
Hur många resor bort i oro har jag inte gjort med en enda bok som sällskap, diktsamlingen ”Om trötta mäns skönhet”. ”Det var det som var livet, tänkte jag / utan att minnas vad jag syftade på”. Hur svårt är det inte att formulera sådana självklarheter så att de går att förstå.
Läs mer: Vännerna och kollegorna minns Jacques Werup
Mörka stråk blev ljusare. Jag tror det hade med tilltalet att göra. Hur generöst han berättade om andra människor han mött. Han ville att just jag skulle veta vad de betytt för honom.
Och när han också berättade om sig själv var det om en ung människa som en gång varit Jacques Werup. Smärtsamt tog han avstånd från det ungdomliga övermodet, skrattade befriande åt löjliga ambitioner.
Och när jag läste kändes det som om han väntade att jag skulle skänka honom en berättelse tillbaka. Ungefär som när jag gick i skolan och på någon lycklig rast hamnade i samtal med en beundrad elev i sista ring, som frågade mig om något. Skulle vi prata om våra föräldrars jobbiga ambitioner och borgerliga livsstil? Visst var det något annat vi ville!?
Och samtidigt fanns en sorg över uppväxtens tomhet i samtalet, som jag tog med mig hem.
Ur varje fras växte nya perspektiv som bröts mot den givna horisonten.
Och det var med den insikten Werup stannade vid människor han mött. Många passar in i en anekdot.
Men det märkliga hände, att han gång på gång stannade innan han kom till poängen. Människor är nämligen inte anekdoter, lika litet som minnen.
Läs mer: ”Han hade en nyfikenhet och ett engagemang som smittade av sig”
Han vågade både vara sentimental och tvätta orden rena från allt bjäfs. Det var som om han upplevde, hur språket levde sitt eget berättarliv. Det ville dra iväg. Och som den gode berättaren älskade han nog det, men han ville också vara klar – och höll emot. Särskilt de sena åren.
Då dröjde han inför det verkligt viktiga i en ström av tvivel, leda, sjukdom, åldrande. Och uppehöll sig vid ämnen som Jean Sibelius trettio overksamma år och pianisten Horace Parlans underbara vänsterhandsspel, då ju högerhanden begränsats av barndomens polio.
Han strävade bortom den glansiga ytan, virtuositeten. Lyssnade på andra krafter. På alla sätt skrev han musikaliskt.
Särskilt under senaste åren var diktionen tillbakalutad i djupt sympatisk trötthet. Ungefär som när Miles Davis stannar upp, just då han nästan nått den där höga tonen. Less på att bevisa något!
Werup blev som den sene Franz Schubert. En melodiker, där de vackraste melodier slits sönder i sorg även i durtonarterna; ändå hänger allt ihop.
Gå till toppen