Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kenny Lindquist: Kaviar var vardagsmat

En del människor längtar tillbaka till Samarkand, andra till Venedig och Paris…
Jag längtar tillbaka till Monchegorsk.
Nu undrar ni förstås var denna plats ligger...
För tio år sen gick jag, tillsammans med 16 andra skandinaviska journalister, en utbildning i danska Århus.
Under två månader reste vi runt i Europa för att lära oss förstå omvärlden. Första anhalt blev Kolahalvön – långt uppe i Putins land.
Efter att ha landat i norska Kirkenes nära ryska gränsen hämtades vi med buss. Sen bar det av på tvättbrädslika vägar över tundran.
Alla överlevde den skumpiga bussfärden och vi intog Murmansk. Det var mer än vad Hitler lyckades med under Operation Barbarossa 1941. Der Führer hade bestämt att segermiddagen skulle intas på stans mest luxuösa hotell. Men Sovjetarmén stoppade tyskarna i ett blodigt slag åtta mil från stan.
Hur som helst. Det blev flera studiebesök i den forna stora flottbasen. Vodkan flödade och kaviar var vardagsmat.
Efter Murmansk var det dags för just Monchegorsk, 14 mil söderöver. Här skulle vi besöka en stor fabrik som förädlade nicklet från Nikel och hade 15 000 anställda.
Som de VIP-gäster vi var blev vi inviterade av fabrikens miljödirektör till en bankett på kvällen. Det blev en makalös uppvisning från hans sida... i konsten att dricka vodka. Något liknande har jag inte ens upplevt på Söders värsta krogar i Helsingborg.
Innan vi ens satt gaffeln i förrätten hade grabben dragit i sig tre dricksglas vodka på raken, varpå han började hålla ett tal om kärlek.
Under huvudrätten kom ytterligare två tal – även de om kärlek.
Vid desserten nådde han klimax och deklarerade sin nationalromantiska kärlek till fosterlandet. Samtidigt förklarade han på starkt svajande ben att han var beredd att skära halsen av de som baktalade hans land – även om de så var skandinaviska journalister. Sen sjönk han ihop i en soffa och somnade.
Vi satt förstummade.
Det har talats mycket om våldet i Ryssland. Jag märkte inget av det problemet – förutom vid ett tillfälle.
På Hotel Metallurg i Monchegorsk sitter dassrullehållarna högt upp på väggen. Jag lyckades slå skallen i en sådan och blodet forsade. Resten av vistelsen på Kolahalvön fick jag gå omkring med ett djupt jack i pannan.
Så visst kan Ryssland vara blodigt...
... men jag längtar, trots det, tillbaka till Monchegorsk.
Gå till toppen