Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Martin Severinson: Våldets kritiska massa

Martin Severinson.
Fotboll, vad är det, eller närmare bestämt – fotboll, vad handlar det om? Frågan aktualiseras återkommande och nu ännu en gång apropå händelser som utspelat sig på Olympia. Våldsyttringar kantar fotbollen och en del menar att våldet ligger latent under ytan som ett resultat av centrala delar i idén om spelaren och fotbollen. Andra menar att våldet som omger fotbollen får en överexponerad roll i massmedia och att fotboll i huvudsak är glädje och samvaro. Hur hänger det ihop egentligen? Tydligt är att de allra flesta arrangemang inom såväl idrott som andra kulturyttringar inte har samma problem. Så, vad är unikt med fotbollen?
Våldet, oavsett var det dyker upp i samhället, skys och vi vill helst förtränga och diskvalificera dess uttryck. Våldet påstås ofta följa på irrationella individers handlingar framför en logisk och förnuftsmässig följd av ett socialt sammanhang. Eller uttryckt på annat sätt; allt tokigt som sker har sitt ursprung i irrationalitet eller grundläggande felaktiga antaganden, medan allt gott som sker vilar på rationella och riktiga antaganden. Historien och allsköns forskning visar en annan bild.
Jag såg min sista match på Olympia för snart nog tio år sedan. Det huvudsakliga skälet till att jag inte uppsökt en fotbollsmatch sedan dess var att jag tröttnade på de omfattande glåporden, hetsen mot spelarna oavsett om det var hemma- eller bortalag och det återkommande smutskastandet vid en spelarmiss. Dessa erfarenheter inhämtades på mer ”folkliga” delar av läktaren en bra bit från klacken där detta är en normaliserad företeelse, ofta tonsatt. Istället för att tillrättavisa mina publika kamrater, lämnade jag mitt publika engagemang i sporten.
Jag tycker om fotboll. Jag har spelat en hel del fotboll om än som de flesta uppväxande pojkar i skolåldern i pojklagsserier, sedan i en låg division södra någonting och slutligen i korplaget några säsonger. Jag hade glädjen och turen att vara av samma årgång som Henrik Larsson och förlorade därför årligen stort mot Högaborg med mitt Stattena under pojkåren. Jag trivdes i lagandan, när den fungerade, och såg en glädje i att slå en bra passning och kanske göra något mål. Men vad handlade det om?
Alla som spelat pojkfotboll är nog tämligen bekanta med handdukssnärtar i duschen, slagen och sparkarna, glåporden inom och mellan lag – ”kärring” och ”bög” – viktiga markörer som drog gränsen för vad som var en duglig spelar- och laginsats. Centralt var att hantera smärta, kanske rent utav att lära sig att gilla smärta, att inte backa och att använda kroppen. Det som växte fram var en tydlig form för maskulinitet, en vägledande och normbildande hegemonisk projektion som vi alla inom laget mätte oss mot och förhöll oss till. Vi lät oss definieras av spelets regler. Hur de uppstod eller var de kom ifrån reflekterade jag aldrig över. Vi var ingalunda passiva, utan sökte aktivt bekräftelse av såväl ledare som medspelare i laget. Året jag som liten grabb fick klubbens hederspris var jag i total synkronisering med rådande idéer om vad som gällde som spelare – fullständigt orädd…om mig själv och andra. Intresserat följde jag de spelare som hyllades – en blödande Terry Butcher, en karatesparkande Cantona och mer nyligen på någon satellitkanal en hotfull Zlatan.
För några år sedan bedrev HIF en särskilt aggressiv marknadsföring inför sina matcher, som gick i en mörk färgskala och med höga kontraster. Möjligen minns någon av er. Jag minns särskilt affischen inför mötet med AIK. I bildrummet förekom en gnagare i en råttfälla. För alla någorlunda införstådda med symboliken var det svårt att tolka anslaget som något annat än djupt kränkande, på gränsen till en krigsförklaring.
Den fostran som sker inom sporten är av tradition institutionaliserad. Historiskt sett en verksamhet för män utformad av män. Antonio Gramsci utvecklade i början på förra århundradet ett tankespår som beskriver hur en större grupps samtycke kan ta form i och uttryckas i en mindre grupps handlingar. Dessa handlingar behöver förstås inte vara våldshandlingar, men då våldshandlingar uppstår finns en fara i att se dessa som isolerade fenomen skilda från en större grupps sammanhang. Den franske sociologen Michel Foucault skriver i sina studier om våld fram att maktens effektivitet ökar i grad med att de individer som ingår i en särskild massa internaliserar de beteenden makten önskar. Det perspektiv som anger det ”bästa” sättet att vara på är det som har tolkningsföreträde och sålunda utgör en maktfaktor och rådande norm om vad som krävs för att bli särskilt uppskattad och bekräftad.
Stephan Mendel-Enk problematiserar i sin bok ”Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet” mäns självbilder i relation till fotbollen i intervjuer med medlemmar i AIK-relaterade Firman. Att ”städade” supportrar, välartade till ytan och noga med stil, så väl fungerar ihop med våldsbejakande beteenden gör bilden av vad det kan tänkas handla om än mer komplex. Dessa företrädare låter sig inte kännas igen utifrån gängse förenklade bilder av ”den våldsamme”.
Är det som skedde, och sker, ett uttryck för massans logik? Det vill säga något som uppstod till följd av fotbollens interna mekanismer, i dess egen idealiserade idé om sig själv? Eller är det frågan om några få ”desinformerade bråkstakar”? Det är klart att det varken enkelt eller tydligt går att dra slutsatser som skulle göra anspråk på ”den större bilden”. Frågorna kvarstår på klassiskt manér.
En okvädeskastande man på läktaren, en handdukssnärt i duschen, ett dammigt hederspris, en affisch på stan eller en blödande Terry Butcher på tv kan inte enskilt förklara eller rättfärdiga ett överfall på en fotbollsspelare eller supporter. Men förklaringen till uttryck inom eller i relation till ett fenomen och i det här fallet fotboll, måste sökas i den stora bildens struktur och inneboende logik. Och den vilar på och byggs upp av varje liten del av strukturen. Varje instruktion, varje ordval, varje tackling, varje idealiserad tanke.
Kan då våld, glädje och samvaro gå hand i hand? Det är den påtagligt obehagliga frågan som riskerar att ge ett jakande svar. Det som explicit uttrycks i enskilda våldsuttryck har bäring, om än i mindre koncentration, i den större massans närvaro samt i fotbollens innersta rum. Samtidigt finns en livaktighet i leken och glädjen som fotbollen erbjuder både för spelare och publik. Frågans särskilda brännpunkt ligger i det sätt som härskar- och dominansförhållanden uttrycks, ibland bakom en kuliss av konsensus om spelets uppfriskande och förbrödrande karaktär. Möjligen ligger själva utmaningen i att bena upp den symbios som växt fram under sportens historia mellan kampens och lekens yttersta konsekvenser, det vill säga mellan handgripligt våld och det glädjefulla i att spela boll. En kan önska att den senare sidan får en mer framskjuten roll i framtiden. Inte minst på läktarplats, i pojkfotbollens plantskolor och hela vägen hem i vardagsrummets soffa.
Fotbollen har inget fast och bestämt innehåll, den är i potentiellt ständig förändring. Vad fotbollen kommer att handla om i framtiden lokalt såväl som globalt beror på vad vi fyller den med för idéer – som i sin tur vägleder och normerar de handlingsmönster och möjligheter som tar form på och utanför planen. Där har vi alla ett ansvar. Du och jag. Kanske måste jag tillbaka till läktaren?

Martin Severinson

lärare i filosofi och konstnär, bor i Lerberget, leder filosofiska samtal på Dunkers.
Gå till toppen