Sverige har hört honom sjunga globaliseringens lov förr. Nu gör han det igen, debattören och författaren Johan Norberg, i Entreprenörskapsforums nya rapport En värld i rörelse 1990–2015: Utveckling och ojämlikhet i globaliseringens tidevarv.

Norberg får mer än gärna höja sin röst. Det är viktigt att den hörs. Inte minst grundstämman, som låter så här:

"Aldrig förr har människan upplevt så stora sociala och ekonomiska förbättringar, främst i världens låg- och medelinkomstländer.”

Globaliseringen och frihandeln har öppnat för en enorm välståndsökning. Den andel av världens befolkning som lever i extrem fattigdom minskade åren 1990–2015 från 37 till knappt 10 procent. De kroniskt undernärda har minskat med mer än 40 procent.

Norberg har alltid varit som bäst i denna siffertäta skönsång till världshandelns ära. Han vet att berätta hur en öppen och fri värld är en rikare och friskare värld.

Det är svårare att pedagogiskt förklara varför denna välståndsalstrande globala värld har så många fiender. Förklara brexit. Förklara varför Donald Trump och andra isolationister vinner mark genom att vilja bygga murar och mucka till handelskrig.

Det räcker inte att säga att folk inte begriper sitt eget bästa. Eller att människor inte fattar att världshandeln inte är ett nollsummespel.

Det finns förlorare på globalisering. Det går inte att komma ifrån.

I en artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Norberg själv att frihandeln är jobbig för att den ställer krav på omställning. Så är det. En fabrik läggs ner i Sverige. Tillverkning flyttar till Asien. Människor i Väst känner oron och stressen in på bara skinnet, särskilt lågavlönade som lever med konkurrens från låglöneländer. Samtidigt sprids frihandelns vinster i hela samhället under längre tid. Det sker i form av nya företag, nya jobb, billigare produkter.

Även för den som intellektuellt förstår att öppenhet och global konkurrens i längden gynnar alla länder, så svider det. För livet sker på kort sikt. På lång sikt är vi, som ekonomen John Maynard Keynes noterade, alla döda.

Under decennier har svenskarna fått det klart bättre. Köpkraften har ökat rejält, genomsnittligt sett. Tacka världshandeln för det.

På DN Debatt nyligen skrev Sandro Scocco, chefekonom på Arena Idé, och ekonomihistorikern Lars-Fredrik Andersson att dagens ökade klyftor inte främst beror på teknisk utveckling och frihandel – de vill tvärtom ha mer av internationell handel och specialisering. Nej, deras bov i dramat är en medveten politik, inkomster har – med öppna ögon – omfördelats till de mest förmögna.

Frihandel behövs. Globaliseringen är av godo. Så byggs välstånd. Lösningen kan för Sverige och andra länder aldrig vara att sluta sig, att isolera sig.

Däremot behöver debatten i högre grad handla om hur globaliseringens stora vinster fördelas. Det kan inte vara tabu att – kreativt och modigt – diskutera hur trygghetssystem och beskattning av rika personer och internationella storföretag kan och bör utformas. Vart tog begrepp vägen som fördelningspolitik och inkomstbortfallsprincipen, välkända i den svenska modellen?

Värna öppenheten. Men fler måste bli vinnare i denna fria och sköna värld.