Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kärleken som inte vågar säga sitt namn

Ann Lingebrandt läser Eva Borgströms bok om litterära skildringar av lesbisk kärlek.

Författaren och debattören Frida Stéenhoff, omkring år 1900.Bild: TT

Eva Borgström

Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935. Makadam.
Vid förra sekelskiftet började fler och fler vilja tala om den kärlek som tidigare inte vågat säga sitt namn. Nittonhundratalets första decennier var en brytningstid, med den feministiska pionjären Frida Stéenhoffs ord ”en erotisk kristid”. Samtidigt som sexualvetenskapen flyttade fram sina positioner började också skönlitterära författare rucka på tabut kring homosexualitet. Men det skedde inte utan motstånd.
1899 skrev Stéenhoff ett drama med titeln ”Det moderna Lesbos”. Vännen Ellen Key fick läsa manuset och blev förskräckt – i hennes ögon var ämnet frånstötande, även om hon kunde förstå det litterära intresset för detta psykologiska mysterium, som ledde tankarna till ”jättebläckfisken och andra odjur i naturen.” Slutsatsen blev att Stéenhoff borde släppa in en frisk ung man på scenen.
”Det moderna Lesbos” publicerades aldrig och manuskriptet har gått förlorat, men Stéenhoff stod ändå på sig: ”Inom tio år finns det en hel litteratur i romanens ämne!” Det skulle hon delvis få rätt i och själv kom hon att bidra med en pjäs och ett par noveller.
I ”Berättelser om det förbjudna” tar sig litteraturvetaren Eva Borgström an åtta författare som mellan 1900 och 1935 berättade om det begär som förfärade långt fler än Ellen Key. Boken är en fristående fortsättning på den tidigare studien om 1800-talets litterära skildringar av kärlek mellan kvinnor, ”Kärlekshistoria”, och Borgströms litteraturvetenskapliga närläsningar är stundtals spännande som detektivutredningar.
Det var förstås inte en okomplicerad sak att skriva förstående om något som ända fram till 1944 var straffbart. För att överhuvudtaget kunna skildra lesbiska relationer krävdes inte bara mod utan också strategier och förklaringsmodeller. Författaren kunde till exempel skylla på kvinnoöverskottet och behovet av ett surrogat för de frånvarande karlarna, och tillhandahålla ett ”lyckligt” heterosexuellt slut där den rätte till sist dyker upp. Eller, som Lydia Wahlström gör i den uttalat självbiografiska romanen ”Daniel Malmbrink”, helt enkelt byta kön på huvudpersonen och därmed kunna ge fria tyglar åt en hejdlös kvinnojägare.
Det längsta kapitlet ägnas åt Agnes von Krusenstjerna, som ibland lyfts fram som en queerteoretisk föregångare. Men samtidigt som hennes verk skildrar homosexualitet på ett för tiden frigjort sätt rymmer de hätska homofoba stråk. Att David Sprengel kunde ha skulden för dessa hävdade redan Olof Lagercrantz, och lutande sig mot dennes stilistiska analyser går Borgström hårt åt de sprengelska excesserna. Det är övertygande, även om det förstås knappast går att frikänna Krusenstjerna från ansvar för den starka ambivalensen i hennes romaner.
På 30-talet kom också romaner som gestaltade begäret mellan kvinnor som något naturligt. Inte minst Karin Boyes ”Kris” från 1934, som avvisar alla bortförklaringar och förtryckande ord och mynnar ut i uppmaningen: ”Med rädsla och motstånd finner vi ingenting, inte på någon väg. Med kärlek finner vi allt, på alla vägar.”
Under en tid togs stora kliv framåt på kärlekens vägar, samtidigt som mörka krafter i Europa rustade till kamp för att stänga dem.
Gå till toppen