Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hjältinna eller kätterska?

Hjältinna eller kätterska? Årets Augustprisvinnare Lina Wolff ger i sin julnovell liv till Skånes enda helgon: Magnhild av Fulltofta.

– De här människorna, sa Magnhild innan hon lämnade gården, är intrigmakare av sällan skådad rang. Du måste vara beredd på allt, och du måste ha tålamod.
– Men om de försöker ta över gården? sa han osäkert.
Magnhild såg hastigt bort mot Imber. Så sa hon, med ena handen på hästen:
– Då får du be om hjälp. Till Gud, och alla hans änglar.
Och iväg red hon, med budbäraren. I full galopp över snön, ner mot sjön, solnedgången och vidare mot Lund.
Det var fyra dagar sedan nu. Han står på förstutrappen och spanar ner mot vägen. Ett svagt decemberljus ligger över sjön och när snöflingorna nuddar barren på enen vid huset så hörs ett helt kort fräsande. Han tänker att det måste vara mycket tyst för att man ska kunna höra en snöflinga smälta så mot ett enebarr. Nästan som om det vore något fel med hans öron och han blev varse tecken som i själva verket borde ligga dolda för människan. De fattiga har samlats på gårdsplanen. Tysta, men ändå rastlösa, för så är det alltid när Magnhild lämnar huset – man vet inte längre vem som bestämmer och då lägger sig något oroligt i luften, som en doft av annalkande snöoväder eller hårt regn. Han söker efter Imber med blicken. Han ser henne stå vid stalldörren, med magen framför sig som en båtstäv. Han vet vad Magnhilds fattiga säger om honom och Imber. De säger att får Imber makten över gården, då är det slut på godhet i Fulltofta. Får Imber makten körs de fattiga på porten, och så får de klara sig bäst de kan därute i kylan. Honom är det ingen som räknar med. Han är mannen på gården, men han har aldrig lyckats lägga under sig något.
– Hon borde vara här snart, hör han sin morbror Leif säga.
– Om de inte har hängt henne, svarar Imber dovt. Eller låtit henne brinna.
Han kan inte låta bli att tänka att hans fru är en sådan kvinna som kan fånga en ål ur en brunn med bara händerna, och sedan strypa den mellan tummen och pekfingret. Hjälp mig Gud och alla dina änglar, tänker han och sväljer.
Imber. Han ser på henne, känner hennes förväntan genom luften. Han borde värja sig mot den, men han har aldrig lyckats värja sig mot något när det gäller Imber. Trots alla år som gått och trots att hettan borde ha svalnat nu, så är det alltid som den där första gången för femton år sedan när han såg henne på stigen från Hungern. När Leif som gick i täten höll ut handen, och hela följet stannade upp. Han kunde först inte tro sina ögon. En flicka. Så långt in i den mörka skogen, och alldeles ensam. För en kort stund undrade han om hon var verklig. Snön föll stilla på hennes mörka, flätade hår och en lång, grå kappa var åtdragen med ett brett skinnskärp i den smala midjan. Men det som förvånade honom mest var pilbågen hon höll i och som nästan såg ut att vara större än hon. Också då var det mycket tyst, så tyst att han tyckte han kunde höra pilens vinande när hon släppte greppet och lät den fara mot sitt mål. Sedan hängde hon bågen över ryggen, och gick bort mot rådjuret. Hon drog pilen ur dess bröst, lät den falla ner i ett koger av näver som hängde över axeln och lösgjorde sedan ett rep från midjan och band det kring djurets ena fot. Med repet fäst i skärpet började hon gå med kroppen släpande efter sig genom snön. Hon gick förbi dem utan ett ord och de stod kvar på stigen, rådvilla framför blodspåret som nu korsade deras väg.
Och nu står hon där, med honom, Leif och fattiglapparna. Med hans barn i magen och spanande ner mot vägen. Och i hennes blick finns en enda önskan: att hennes svärmor inte ska komma tillbaka.
– Du kan väl ändå inte hoppas att de hängt henne? viskar Leif.
– Du anar inte vad Magnhild kostar mig, svarar hon då utan att sänka rösten. Mig, dig, oss alla. Varje dag betalar vi ett pris för hennes godhet.
– Det är hennes mark och hennes ägor, svarar Leif. Och dessutom är hon en helig kvinna som kan göra vad hon vill.
– Hon är berusad av helighet, svarar Imber, och det är en helt annan sak. Får Magnhild från Fulltofta inte vara god, så tar hon livet av sig.
Hon ser upp på honom, som om hon vetat att han lyssnat hela tiden. Det finns något stenhårt i hennes blick, och han undrar om det alltid funnits där, eller om det kommit med åren. Han kan inte låta bli att tänka att hans fru är en sådan kvinna som kan fånga en ål ur en brunn med bara händerna, och sedan strypa den mellan tummen och pekfingret. Hjälp mig Gud och alla dina änglar, tänker han och sväljer.
Så ser han vagnen. Sakta rör den sig genom snöfallet uppför backen, och trots kylan bryter en upphetsningens svett ut i handflatorna. Han vet att antingen sitter Magnhild där som en segrare, eller så är det ett sorgebud. Hjältinna eller kätterska – kvinnor som kan tolka vädrets makter och därtill utger sig för att ha helande krafter leker med elden, det vet alla. Magnhild har blivit varnad flera gånger. Men så blev dekanen i Lund dödssjuk just före jul, och tappad på livskrafter och med iglarna fästa över kroppen hade han viskat i feberyran:
– Hämta Magnhild från Fulltofta.
Vagnen rullar in på gården och ett upprymt mummel stiger ur de fattigas strupar. Magnhild sitter som en drottning mellan kusken och medföljaren. Magnhild, som läker genom att leta efter det friska i människan. Magnhild, som säger att man aldrig ska leta efter det sjuka, för letar man efter sjukdomen talar man också sjukdomens språk.
De båda männen hjälper henne ner, och efter en hastig bugning lyfter de sedan en stor säck ur vagnen. Magnhild ser sig omkring med ett illmarigt skimmer i blicken.
– Nu ni, säger hon.
Sedan gör hon tecken åt några av männen att ta säcken och följa henne. Ivriga och förväntansfulla händer lyfter tyngden och går efter hennes lilla gestalt. Alla anar vad som nu ska hända, och mycket riktigt. Väl inne i stallet går Magnhild uppför trappan mot höskullen, och bakom henne kämpar den lilla folkmassan med den enorma säcken. Däruppe hjälps de åt att duka upp på golvet. Korv, bröd, vin, inlagda äpplen – den nu lika levande som tacksamme dekanens personliga överflöd.
– Ät nu! ropar Magnhild. Sedan ska vi dansa! Det är julafton, och i självaste Lund har de fattat att jag kanske är en häxa – men i så fall en nyttig och användbar häxa!
Några ur hopen börjar klappa händerna, någon annan ropar att hon inte alls är en häxa utan ett helgon, ytterligare någon börjar rytmiskt röra sig över golvet som om det spelades musik någonstans ifrån. Men de flesta samlas kring maten och börjar gripa efter den med vita, beniga händer. Han ser ögon glimra i mörkret och han hör käkar mala snabbt och hårt som om det låg en fruktan i luften att hela härligheten plötsligt skulle kunna ryckas bort. Han får lust att ansluta sig till följet, dansa lite han också, dansa lite och äta lite – för bövelen, det är ju trots allt jul!
– Jag hade aldrig gift mig med dig om jag vetat vilken vekling du är.
Då känner han Imbers hand på sin arm.
– Den maten hade kunnat räcka för oss i månader, säger hon.
– Imber, vädjar han.
– Gör något, viskar hon sammanbitet.
– Det är jul, säger han. Ljusets högtid.
Imber för då sitt huvud nära hans, och viskar:
– När mörkret lägger sig över ljuset, vinner alltid mörkret.
– Var har du hört det? säger han.
Hon rycker på axlarna:
– Det är nattens enkla sanning.
Det är som att meningen får något att rycka till inom honom. Han ser upp och ut genom en av loftets gluggar, och där tycker han att det ser ut som om ett underligt mönster börjat bildas över decemberhimlen. Det ser ljust och mörkt ut samtidigt. Han vill gå bort till Magnhild och be henne tyda färgerna, för Magnhild säger att skapelsen hela tiden talar sitt eget språk och att det bara gäller att lyssna så kan man förstå en myriad saker innan de inträffar. Men just som han ska gå över golvet känner han Imbers kropp mot sin, och återigen hör han hennes röst:
– Jag hade aldrig gift mig med dig om jag vetat vilken vekling du är.
Och då är det som att allt stannar upp. Som om ljudet från den upphetsade folkmassan försvann och en svår hetta föll över hans kinder, som ett slag med glödgat järn.
– Va? säger han och skakar på huvudet. Vad menar du?
– Att du inte är en riktig man! skriker hon då mot honom, och han måste rygga för raseriet i hennes blick. Att det är mer stake i mig med den här magen, än vad det någonsin kommer att vara i dig!
Han tycker sig känna hur hjärtat försöker bulta sig ut genom halsen. Och han måste göra något av hettan, hjärtat som löpt amok, hela denna julafton som verkar vara på väg mot något obönhörligt som inte går att stanna inför.
– Magnhild! ropar han mot människohopen. Nu får det vara nog!
Magnhild ser förvånat upp på honom, med munnen full av bröd. Alla de smutsiga, svettiga ansiktena runt henne ser också de frågande på honom, och tystnaden sänker sig över logen. Han möter deras blickar, och vet att han inte får ge vika nu.
– Jag förbjuder dig att ta hand om de här människorna.
– Hur sa?
Han upprepar, med tyngdpunkt på varje ord:
– Jag förbjuder dig att förskingra allt vi äger och har på okända.
Munnarna har helt slutat tugga, och händerna sjunker mot golvet. Blodstormen i honom lugnar sig. Äntligen, tänker han. Äntligen reste jag mig, äntligen talade jag. Mycket bra. De lyssnar allesammans nu. Han trevar med handen bakom sig efter Imber, väntar sig om än inte tacksamhet, så i alla fall en stöttande handtryckning. Men Imber har dragit sig bakåt, in i mörkret. Och då börjar Magnhild skratta. Först tveksamt, sedan allt starkare, med brödsmulorna som far i små moln ur munnen på henne. Och människorna runt henne börjar skratta de med, alltmedan deras blickar flackar från mor till son, upp och ner längs takstolarna och höet, vidare mot svärdottern bland skuggorna och så tillbaka till Magnhild. Sedan tilltar skrattet i styrka och de skrattar som om de höll på att kikna. De skrattar som människor som glömt att de alls kan skratta och plötsligt märker att någonstans under allt armod och all förtvivlan ligger det kvar – skrattet – och det är lika kraftfullt och hänsynslöst som ett oväder. Så tar Magnhild till orda, och då tystnar alla tvärt.
– Käre son och svärdotter, börjar hon med lugn och varm röst medan hon kisar mot mörkret. Jag kan faktiskt inte minnas när någon senast hade makt att förbjuda mig något.
Först blir det återigen tyst på höskullen. Sedan hörs ett svagt, föraktfullt fniss från de fattigas strupar. Han ser någon greppa efter ytterligare en bit korv, någon annan spotta ut en kärna på golvet. Han står som fallen från skyarna och önskar att Imber ska gå fram över golvet, med magen i vädret och stadig röst ta kommandot över situationen, för han har trots allt gjort sitt nu. Men det gör hon inte. Imber vänder om och går nerför trapporna för att sadla sitt svarta sto nere i stallet. Sedan svingar hon sig upp på hästen, och med bågen över axeln slår hon hälarna i sidorna på djuret som tar ett språng framåt innan det sätter av i galopp. Han står kvar och ser efter henne. Han hör någon av de fattiga i trappan bakom honom säga att barnet kanske kan ploppa ut när hon sitter uppspärrad sådär.
Så plötsligt vaknar han. Det finns ett omen i luften. I halvsömnen har han sett mörkt vatten, blodfläckad snö och Imbers svarta sto. Han går upp och klär sig.
– Fasen, mumlar någon annan. Att någon som Magnhild kunde få en svärdotter som var som hin onde själv, det var det ingen som hade kunnat gissa.
– Då så, säger Magnhild och reser sig. Då samlar vi ihop det som är kvar och går upp till Hungern.
Hungern. Det var bara det som fattades. Fattignästet vid Hanakällan, armodets högborg. Dit ska de gå, varje jul i samlad tropp, med gåvor och mat. Magnhild eller Leif i täten, och sedan hela följet bakom, som en slokörad men pliktmedveten procession genom skogen. En gång hade de med sig får, men när de sedan kom upp på vårkanten igen så fanns det inga får kvar, för folket i Hungern hade ätit upp dem. Vägen upp är lång, och träden längs stigen sträcker sig nakna upp mot skyn, utom björken vars grenar hänger som ett tovigt häxhår längs den fläckiga stammen. Idag orkar han inte. Orkar inte öppna dörren till den sjuka gården och känna stanken av svår smuts och människa, och så sådan rök som blir när man eldar surt virke. Han har aldrig känt någon glädje efter att de lämnat maten. Aldrig den givmildhetens värme som Magnhild säger ska fylla en när man gör något för sin nästa. Istället är det som att de inte alls ger något, snarare som att människorna med sitt armod hela tiden tar något ifrån dem, byter deras goda avsikter mot ren skräck. De är varken tacksamma eller ångerfulla. Ingen säger något snällt till hans mor, och ingen ser gladare ut när de går än när de kommer. Så nej, denna jul blir det ingen Hungern för honom. Han lägger sig på sin bädd. Han hör Magnhild och Leif på gårdsplanen. Mat packas in, en häst lastas, och så ger sig följet av. Han somnar snart. Han drömmer att det går en naturens skälvning genom sjön och genom skogen – en skälvning som av misstag fortsätter in också i honom.
Så plötsligt vaknar han. Det finns ett omen i luften. I halvsömnen har han sett mörkt vatten, blodfläckad snö och Imbers svarta sto. Han går upp och klär sig. Samtidigt öppnar Imber dörren till rummet och står där, med snöfuktigt hår och leriga stövlar.
– De har skjutit henne, säger hon och torkar snor från näsan med ovansidan av handen.
– Vem? säger han.
– Din mor. Hon ligger död uppe i skogen. En av fattiglapparna. En av fattiglapparna sköt henne med min båge.
– Men hur fick någon tag på din båge? ropar han bestört.
– Frågar du hur de här människorna får tag på saker? skrattar hon rått tillbaka.
Och så pekar hon på honom, hånfullt med ett smutsigt pekfinger.
– Din lilla duvunge, säger hon sedan. Stanna här för jag ska skipa lite rättvisa på gårdsplanen nu.
Han rusar efter henne när hon går ut. På gårdsplanen står Leif och hans män, och en av de fattiga hålls ner på knä i leran. Imber nickar kort mot Leif, och denne bakbinder mannens händer och sätter huggkubben framför. Imber själv går fram och med det smutsiga pekfingret tvingar hon hårt och bestämt ner mannens huvud.
Och det är då han plötsligt ser det. Mönstret på himlen, de svarta förgreningarna som sträcker sig över den mörkt röda ytan. Och han förstår att det måste vara hatet som Magnhild brukade prata om. Han förstår att det är de här förgreningarna som letar sig in i människorna medan de sover, medan de äter, medan de älskar, medan de rider sina hästar och medan de från skogsbrynet iakttar sin like. Och han vet också att han aldrig kan komma åt det, för det är visserligen kallt och hårt som järn, men det är också ljuvt och oemotståndligt. Det bränner hett i magen och klöser skönt i halsen. Han vill sjunka ner i dess svarta värme, omslutas av den, och stänga ögonen inför naturens alla små ryckningar, mönster och skakningar.
Leif höjer yxan. Imber möter hans blick, och ett underligt ljus strålar ut från henne. Skymningen är nästan helt över nu, och han tycker sig höra tusentals snöflingor i en galen dans landa på enarnas barr invid huset.

Lina Wolff

Född: 1973 i Lund, uppvuxen i Stångby och i Hörby.
Gör: Författare och översättare (från spanska). Hon har bland annat översatt Roberto Bolaños kortroman ”Isrinken” som kommer på svenska nästa år.
Bor: I Hörby med sin son och en irländsk setter.
Bakgrund: Gick en skrivarkurs i Madrid när hon var runt trettio och har skrivit sedan dess. Debuterade med novellsamlingen ”Många människor dör som du" 2009. Hennes första roman, "Bret Easton Ellis och de andra hundarna", kom 2012 och belönades med tidningen Vi:s litteraturpris och har nyligen blivit uppmärksammad också i sin engelska översättning.

Fakta / Magnhild av Fulltofta

Sankta Magnhild är det enda skånska helgon som man med säkerhet kan säga har existerat. Hon levde på 1200-talet och var känd för sina allmosor till fattiga och för sin omsorg om sjuka. Enligt legenden ska hon ha dödats med pil och pilbåge av sin svärdotter. I skogen i Fulltofta norr om Hörby sägs det ha sprungit fram en källa efter att hennes kropp förflyttats till Fulltofta kyrka för begravning. Källan är än idag ett utflyktsmål för skolbarn i området. Magnhild blev aldrig officiellt kanoniserad av påven i Rom, men uppnådde ändå helgonstatus efter sin död. På 1300-talet vallfärdade pilgrimer till Fulltofta. I slutet av 1300-talet flyttades hennes kvarlevor under ceremoniella former till Lunds domkyrka.
Gå till toppen