Kultur

När en hiv-infektion innebar en dödsdom

Hervé Guiberts skildring av aidsepidemin i Paris viker konsekvent undan för all enkel sentimentalitet, skriver Kristofer Folkhammar i sin recension av ”Till vännen som inte ville rädda mitt liv”.

Hervé Guibert intervjuas i litteraturprogrammet "Ex-Libris" 1991, samma år som han dog.Bild: Jean Dieuzaide / TT / NTB Scanpix

Hervé Guibert

BOKEN. Till vännen som inte ville rädda mitt liv. Övers Anders Bodegård. Atlas.
Författaren Hervé Guibert (1955-1991) var även fotograf. Och när jag scrollar bland hans många självporträtt för att försöka hitta en bild som överensstämmer med den självbiografiska roman jag precis läst ut, kammar jag till en början noll. De flesta av Guiberts självporträtt är rena och avskalade, ofta excentriska, exempelvis med en hängd docka i en lampkrok i bakgrunden, eller porträtterande konstnären tillsammans med en bok under en tätt knuten myggnätslik sänghimmel. Det finns en korrelation, en viss ödslighet som går igen i hur Guibert fotograferar uppställda stilleben och sig själv, som skiljer sig från pulsen och tempot i hans prosa.
Men till slut, en passande bild. Ett sent självporträtt från 1990. Guibert är suddig och täcker nästan hela fotot. De mörka lockarna som ringar in ansiktet flyter ut i något hetsigt, suddigt, rökigt, grått, ovisst. Ögonen disiga men tydligt blickande mot åskådaren.
"Till vännen som inte ville rädda mitt liv" är en hundra avsnitt lång skildring av aids i Paris vid en tid då en hiv-infektion innebar en dödsdom. Guibert är rädd och desperat. Texten intensiv och febrig. Sjukdomen intar Guibert och hans vänner fysiskt, psykologiskt och socialt. Den ingående medicinska lingon svajar mellan att fungera som en noggrann redogörelse för sjukdomens komplexa förlopp, och att utgöra en abstrakt störtflod av oöverskådlig ångest.
Forskaren Bill utlovar på falska grunder ett botemedel. Han är titelns "vän" som jag läser det. Men titeln är möjlig att tolka mindre konkret, i denna text om lojalitet gentemot vänner som dör och kanske framför allt: lojalitet med det egna skrivandet som ett sorts värn mot döden. Är "vännen" rent av "texten"?
Det som framstår som klarast är de metafiktiva reflektionerna kring detta skrivande i sig. Frukten av det ska bestå när kroppen tynar bort. Skrivakten ska övervinna utmattningen. Som om tanken på den stundande boken höjer sin författare över den förtvivlan han håller på att skildra. "Litterär exorcism" som Sydsvenskan/HD-medarbetaren Jenny Högström uttrycker det i sitt matiga förord, som kontextualiserar boken i det franska kulturliv den skrevs och publicerades i 1990.
Romanen har blivit ihågkommen för att lämna ut fler än Hervé Guibert själv. Vännen Muzils död i aids skildras med lika delar uppriven sorg och närgånget, förskräckt äckel – Hervé tvättar i panik munnen med tvål efter att ha kysst sin sjuke väns hand på sjukhuset. Och bakom den fiktive Muzil finns en verklig förlaga i filosofen Michel Foucault (1926-1984), den förste i vänkretsen som skulle gå bort i sjukdomen. Något som Foucault själv försökte dölja in i det sista, och detta vållade en del diskussion när romanen kom ut i Frankrike – med vilken rätt lämnade Guibert ut sin berömde kamrat?
Muzil får också stå för ett mer djupsinnigt reflekterande i romanen. Till exempel upplyser han huvudpersonen om att denne tar fel när han tror att aidsepidemin måste ha skrämt bort alla besökare på San Franciscos bastuklubbar – mötesplatser för män som vill ha sex med män. Muzil förklarar: "Det har tvärtom aldrig varit så mycket folk, det är alldeles fantastiskt som det är där nu. Hotet som hänger som ett åskmoln över alltsammans har skapat en ny samhörighetskänsla, en ny sorts ömhet, nya former av solidaritet. Förr brukade man inte säga ett ord, nu talar man med varandra."
Stark gemenskap i en tid av kris alltså. Samtidigt är samfälldheten präglad av ett utpekande av andra. Gång på gång fäller berättaren och hans vänner slängiga kommentarer om "afrikaner" som vill komma över de eftertraktade AZT-doserna (första läkemedlet mot hiv), och "Afrika" som nav för fantasier om virusets uppkomst. Markeringar som skapar en förståelse av sjukdomen som något ickeeuropeiskt och främmande. Det är en sorts meningslösa, rasistiska projektioner som är ganska vanliga i både europeiska och amerikanska berättelser om hiv och aids.
"Till vännen som inte ville rädda mitt liv" har en tyngd och en mani i tonen som kan kännas igen från den uttalade förebilden Thomas Bernhard. Och liksom hos Bernhard slår vreden och (själv)föraktet många gånger över i en märklig humor.
Hervé Guibert tycks ha skrivit för att stå ut med sin egen undergång. Skapa liv när avgrunden närmar sig. "Min bok är viktigare för mig än mitt liv, jag tänker inte offra min bok för att hålla mig vid liv, det blir det allra svåraste att få folk att tro på och begripa", står det mot slutet av denna förtvivlade skrift. Vars hårda, exakta språk konsekvent viker undan för all enkel sentimentalitet.

Kristofer Folkhammar

Författare och kritiker
Gå till toppen