Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Hundra år av dekadens

1800-talet slutade med dekadens och undergångsstämning, vilket Jean Lorrain fångade med en precision som i högsta grad känns igen idag. Gabriella Håkansson läser en bortglömd klassiker som äntligen kommit på svenska.

Jean Lorrain, 1855-1906.

Jean Lorrain

Monsieur de Phocas. Övers av Elias Wraak. Alastor Press.
Paul Alexandre Martin Duval föddes 1855 i en liten fransk hamnstad utan karaktär eller glans. Som så många andra som tyckte livet i provinsen var torftigt for han till Paris. Där bytte han namn och blev en annan.
Återfödd som dekadentpoeten Jean Lorrain levde han ett utsvävande liv som öppet homosexuell dandy på kabaréer och caféer i Montmartre tillsammans med andra sekelskiftesförfattare som J-K Huysmans och Jules Barbey d´Aurevilly. I snabb följd publicerade han ett stort antal noveller, romaner och artiklar som inte sällan gjorde skandalsuccé på grund av sitt frispråkiga innehåll. Men det räckte inte. Lorrain ville ha mer.
Han ställde till skandal. Han gick för långt. Han sminkade sig. Han tog droger och duellerade med Marcel Proust. Med sitt vidlyftiga leverne och sin uppseendeväckande stil kom han att inkarnerade den upproriska tidsandan som var typisk för La Belle Epoque. Slutkörd dog han 1906 av en bukhinneinflammation till följd av långvarigt etermissbruk, endast femtioett år gammal. Då var han en legend, idag nämns han knappt. I Sverige är han helt okänd.
När romanen ”Monsieur de Phocas” från 1901 nu första gången kommer på svenska är det alltså en händelse. Ett helt nytt författarskap presenteras för oss, med mer än hundra års fördröjning.
Som hos många andra dekadenter är själva berättelsen rätt simpel. Berättarjaget, en författare, får oväntat besök av en herre som kallar sig monsieur de Phocas, men som i själva verket är en aristokratisk hertig som heter de Fréneuse. Hertigen överlämnar en dagbok som han önskar få granskad för eventuell publicering. Den innehåller anteckningar om en sjukdom som hertigen påstår sig ha drabbats av efter att ha träffat en mystisk engelsman, och som yttrar sig i en besatthet av liderliga ögon samt en tvångstanke att lustmörda kvinnor. I utförliga dagboksanteckningar får vi följa hertigens nattliga irrfärder genom Paris salonger, bordeller och kaféer på jakt efter någon med de rätta ögonen. Men hur långt ner i knark- och sexträsket han än beger sig så blir han inte av med sitt konstiga begär.
Någon egentlig intrig är det alltså inte tal om. Boken består snarare av en rad tableaux vivants – levande bilder – från sekelskiftets Paris, och Lorrains främsta mål tycks vara att teckna det han uppfattar som frenesin och förfallet i den moderna eran. Det är lätt att förstå att dekadensen som estetisk rörelse var framgångsrik när man läser ”Monsieur Phocas”, för det här är en litteratur som verkligen avviker från mittfåran. Hela boken dignar av dekadent överflöd. Det är för mycket av allt – för mycket förfall, för mycket skönhet, för mycket färg, för mycket extravaganza. Ibland känns det som att stirra på en kabaréplansch av Toulouse-Lautrec för länge. Det svindlar och man mår illa. Men samtidigt som texten ångar av osund erotik och febriga stämningar så skrivs det också fram en bild av existensen som känns ärligare och sannare än den som syns i realismen.
Uppenbarligen är det en sanning som stått sig. Med namn som Rilke, Verlaine och Wilde är dekadensen och dess systerfåra symbolismen den modernistiska strömning som kanske klarat sig bäst genom nittonhundratalet. Rimbaud är lika läst idag som då. Jean Lorrains ”Monsieur de Phocas” talar till oss på ett sätt som känns absolut samtida, och min gissning är att det är för att den försöker fånga in och gestalta den allmänna känsla av katastrof och undergång som genomsyrade tiden runt förrförra sekelskiftet.
Samma undergångsstämning råder idag efter ett decennium präglat av finanskriser, miljökatastrofer och terrordåd, och Jean Lorrains andliga pessimism har sin fulla motsvarighet i de chockerade reaktioner som syntes på sociala medier efter det amerikanska presidentvalet. Den radikala uppgift dekadenterna gav sig själva – att utgöra en reaktion mot industrialismens framstegstro och den moderna masskulturen – väcker samma sympati hos läsarna idag som den gången. Genom att skapa en litteratur som var intensivare och mer suggestiv, som erkände fantasin som en realitet, och som lodade de andliga djupen på helt annat sätt än den borgerliga realismen, så gjorde man politiskt motstånd.
Metoden Jean Lorrain tillämpar är i första hand personporträttet, och ska man spekulera vidare i vad som gör dekadenterna så motståndskraftiga mot tidens tand är det kanske just besattheten att fånga människors mörka inre. Artonhundratalsromanen föredrog att sprida ut sina stilistiska gracer på miljö, intrig och karaktärsutveckling, och undvek – möjligen med undantag av Dostojevskij – att gräva för länge i folks psyken. Dekadenterna gjorde tvärtom. Psyket var hela saken, och på många sätt liknar även detta dagens litterära klimat. Den realistiska romanen skildrar fortfarande gärna en uppväxt, en släktkrönika eller en passionshistoria, medan Lorrainska drag framträder hos misantroper som Michel Houellebecq och Jonathan Franzen, vars utläggningar om den andligt utarmade, sex- och konsumtionsfixerade medelklassen är direkt besläktade med dekadenternas människosyn.
Hos Lorrain är det särskilt ansiktet och ögonen som bär undergångens märke. ”Den moderna människan”, skriver han, ”har ingen tro, och därför har hon ingen blick”. Monsieur de Phocas sökande efter de rätta ögonen är fruktlöst. Det han åtrår har för alltid gått förlorat, och i slutet av boken återstår följaktligen bara lustmordet.
Det är en kolsvart civilisationskritik Lorrain skriver fram, och ändå tillhör han, precis som Houellebecq och Franzen, de mest uppsluppna författarskapen i litteraturhistorien. Kanske för att litteraturen hos misantroperna förvandlas till en grotesk?
Sorgliga, heroiska och falska döljer Lorrains karaktärer sina ruttna innanmäten med lager av puder och spelar teater för att verka älskansvärda. Hand i hand dansar strebrar, lögnare och ömkligt uppklädda stackare dödsdans genom Paris undre värld, och särskilt lysande är porträttet av den vackra och dygdiga älskarinnan Willie, som liksom så många andra i boken visar sig vara en annan än den hon utgett sig för.
Huvudpersonen som blivit besatt av henne berättar:
”En gång, när hon trodde att jag var i London, och ett nytt utbrott av min sjukdom fått mig att stryka omkring i förstäderna, överraskade jag henne vid Point-du-Jour där hon i en billig sylta, i sällskap med en tomatröd dansös från Moulin-Rouge, köpte omgång efter omgång med varmt vin åt ett gäng hallickar! Å! Alkoholens blå stumt cyniska flamma i Willies ögon den kvällen, hennes ansikte som plötsligt åldrats med tjugo år, och horans cyniska gatstrykarmask som lika plötsligt som avskyvärt trädde fram ur linjerna kring hennes mun och de bönfallande, depraverade ögonen!”
Willie är ett typiskt exempel på dekadent människosyn. Den moderna tiden har sugit själen ur henne och det enda som återstår är tomma begär och dåligt taskspel.
Men det är inte bara människan som har förlorat sin essens hos Lorrain, även verkligheten har avförtrollats. ”Monsieur de Phocas” myllrar av dubbelgångare, pseudonymer och masker, och i inget i romanens värld verkar äkta eller pålitligt. Wille blir förlägen när Phocas dyker upp på den billiga syltan och försöker dupera honom med kel och flickmanér, men misslyckas brutalt. Han har redan hunnit se hennes sanna jag, den prostituerades förhärdade blick, och konstaterat kallt att ”Förtrollningen var bruten, jag hade avslöjat hemligheten.”
Genom att gestalta föreställningen att människans tillvaro är falsk förebådar dekadensen en av den moderna epokens mest essentiella tankefigurer, nämligen den om den västerländska människans förlorade äkthet. Jean Lorrains värld av teater, imitation och förkonstling pekar rakt mot Walter Benjamins berömda essä ”Konstverket i reproduktionsåldern” från 1936, som ställer frågan om vad som händer när konst massreproduceras i form av film och fotografi. Den tyske filosofen drar slutsatsen att autenticiteten, ”auran”, i konstverket, liksom autonomin, går förlorad och menar att vi befinner oss i en kris. En tanketrop som på många alla plan rimmar väl med dekadenternas världssyn. Världens aura har gått förlorad. Existensen är avförtrollad och människan en blek kopia av sitt verkliga jag. Endast i litteraturen kan vi skåda en glimt av den ursprungliga världens lyster.
Priset för att leva upp till de estetiska krav som dekadenterna ställde på litteraturen var högt. Lorrain proppade i sig en strid ström av droger för att nå fram till den språkliga frenesi genren krävde. Sedan dog han.
Den svenske översättaren Elias Wraak har utfört ett hjältedåd som lyckats återskapa sekelskiftets febriga värld, och jag har aldrig förr sett så många nya ordsammanställningar i en och samma roman. Fosforescerande själar, fasaväckande atavismer, kvasimonastisk djävulskap och embryoniska begär. Det är lysande!
Kristoffer Leandoer, som har skrivit det fina förordet, ringar också in känslan boken ger oss idag.
”Det förrförra sekelskiftet innebar en kris på i stort sett alla plan”, skriver han, ”en andlig, intellektuell, konstnärlig, moralisk och socioekonomisk kris. Lorrain fångade den, ja man kan rent av säga att han personifierade den. Den här boken är år 1900.”
Jag kunde inte ha sagt det bättre.
Det här är så mycket 1900 det går att få.
Gå till toppen