Vi kallade det för ”infotainment” – den speciella lundensiska variant av tv-sänd populärvetenskap som är Fråga Lund. Vår tid var från mitten på 1980-talet och tio år framåt, en gyllene tid, tyckte vi, då akademisk lärdom ännu var en respekterad tillgång, men akademisk högfärd var ett döende fossil, saknat av ingen. Det var också en tid när en vuxen publik antogs kunna lyssna till en panel i en hel timme utan avbrott, och då en programledare förvisso förväntades leda ett program, men inte vara den ledande i programmet.

Arne älskade Fråga Lund. Han trivdes förstås som fisken i vattnet med själva programformen – det lättsamma allvaret, den snärtiga dialogen, möjligheterna att fånga en fråga på volley och improvisera ett svar. Vi vill gärna påminna om att den omgång av programmet där vi medverkade dels var helt orepeterad – vi gick bokstavligen direkt från middagsbordet in i Stora salen på Grand och körde igång – dels sändes utan klipp eller andra redigeringar. Det var alltså en hög grad av improvisation i panelen, vilket passade Arne utmärkt, gammal spexare och ordekvilibrist som han var.

Men lika viktigt för Arne var innehållet. Han tog verkligen läkaretikens ledstjärna på blodigt allvar - detta att medicinska bedömningar och behandlingar ska ha sin grund i vetenskap och beprövad erfarenhet – även i sina insatser i Fråga Lund. Svaren skulle vara vetenskapligt korrekta och pseudovetenskapliga propåer avfärdade han med både hetta och intellektuell skärpa. Långt efter att vårt umgänge genom tv-programmet hade upphört, fortsatte vi att ha diskussioner med Arne kring dessa alltid lika aktuella frågor.