Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Folke Schimanski: Det stod ju i tidningen!

I år firar HD och NST 150 år. Jan Berggren har tecknat Helsingborgs tidningshistoria. Folke Schimanski läser ett lödigt standardverk om ett stormigt offentligt samtal.

Socialdemokratisk valaffisch från valet 1934. Ove Sommelius fäktar med en tysk penna, notera att "HD" har flankerats av hakkors på hans huvudbonad.

Jan Berggren

BOKEN. Helsingborgs nyheter – Från lägerelden till Facebook, Personer som formade opinioner vid Sundet Anjall
I tidernas begynnelse var det djärvt att starta en tidning i Helsingborg. Staden var inte akademisk, det fanns inga stora ämbetsverk, så tidningen måste stå på egna ben. Den unge företagaren Jöns Torell från Lund tog risken. Födelseåret var 1824, tidningens namn blev Helsingborgs-Posten. Det berättar lokalhistorikern Jan Berggren i sin nyutkomna exposé över Helsingborgs tidningshistoria.
Det var som ett organ för meningsutbyten, för att inte säga dispyter, som tidningen sålde. Den drogs in av statsmakten redan efter två år och åtalades 1830. Men den överlevde. 1847 uppstod en ny tidning, Öresunds-Posten, som även den vållade stormar. Dess stora namn var Oscar Patrick Sturzen-Becker. Radikalism, liberalism och skandinavism var honnörsorden. Där var läget av betydelse, Helsingborg ligger ju nära Danmark. Som god liberal avskydde Öresunds-Posten den tsarryska despotin.
Efterträdaren Fredrik Teodor Borg tog ett kliv till vänster. 1850 bildade han Sveriges första arbetarförening, blev åtalad för hädelse men friades. I Öresunds-Posten pläderade han för att husagan skulle avskaffas, kvinnan skulle förklaras myndig och att en förordning som riktade sig mot det gryende frikyrkliga livet skulle upphävas.
Långt senare utkom en politisk motvikt. Helsingborgs Tidning grundades 1867 (därför firas 150-årsjubileet i år) och blev 1884 till Helsingborgs Dagblad. Tidningen skapades av kända företagare i staden, däribland konsul Persson och ingenjör Trapp, med som Jan Berggren skriver, ”en vilja att förändra och modernisera staden, men politiskt konservativa”. Ungefär som stadens moderater idag.
1924 inleddes epoken ”Ove Dagblad”. Det var det epitet som Ove Sommelius fick. Hans far, en framträdande profil i stadens näringsliv, gjorde tidningen till ett familjeföretag. Ove Sommelius kom att leda tidningen i hela femtio år.
HD var inte stadens enda tidning. 1945 existerade inte mindre än fyra tidningar i Helsingborg, med olika partipolitisk touch: konservativ, liberal och socialdemokratisk. En stor del av förra seklets lokala presshistoria präglades av politisk mångfald, och ledarskribenterna fäktade idogt mot varandra.
Mycken forskarmöda har ägnats åt frågan om HD under de mörka 30- och 40-talen var nazistisk, tyskvänlig eller ”mörkblå”. Den frågan bekymrade inte Sommelius motpol Karl Bergström på Skånska Socialdemokraten. Han kallade Sommelius genomgående för ”Führern”. Denne var inte bara chefredaktör för HD utan också ledamot i stadsfullmäktige, där han från mars 1933 (sic) anförde Medborgareförbundet, en utbrytning till höger ur högerpartiet.
Hösten 1939 var Sommelius tvungen att lägga in sig på sanatorium för TBC. Det gav redaktionssekreteraren Roland Rasmusson fria tyglar. I sin spalt Reflexer vädrade han hela arsenalen av nazistiskt språkbruk. Sommelius tyckte till slut att Rasmusson gick för långt, och våren 1941 gick denne till det högernazistiska organet Dagsposten i Stockholm.
Sedan kom Hitlers angrepp på Sovjetunionen, som Sommelius oförbehållsamt stödde. Därmed uppenbarades kärnan i Sommelius position. Det var ingen direkt ideologisk bekännelse till nazismen utan följde den kända formeln: Låt oss bussa kamphunden Hitler på den röda ryska björnen! ”Ove Dagblad ” intog en starkt antisocialistisk hållning och såg socialdemokrater och kommunister som samma andas barn. Jan Berggren kan därutöver skönja ett uttalat förakt för det parlamentariska systemet.
Idag är HD stadens enarådande tidning och en av bolaget HD-Sydsvenskans fyra editioner. Den forna floran av tidningar, däribland HD:s kvällstidningsförsök, är sedan länge svunnen. Den åsikts- och intressemässiga mångfalden måste återerövras inom den ”liberala oberoende” tidningens gränser. Det har måhända lyckats, frånsett russofobiska markeringar på ledarsidan, där tsaren och Stalin ersatts av Putin och Nazityskland av Nato. Där kan man se en kontinuitet i Helsingborgs presshistoria alltsedan 1800-talets mitt.
Berggrens historik fokuserar Helsingborgspressen som politisk opinionsbildare. Där kommer den att stå sig som ett lödigt standardverk. En miss är att Danskeren, en tidning för danska flyktingar, inte nämns. Den trycktes på HD:s tryckeri och innehöll bland annat Gestapos dödslistor över motståndsmän.
Det borde ha varit en manande läsning för Ove Sommelius.
Gå till toppen