Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Imorgon är det jag som går upp 07:00 och säger högt: ”Idag är det min tur”

Jag som går upp klockan 07:00 varje vardag, fast besluten att inte hamna i det där ”jag kan sova hur länge jag vill för jag behöver inte gå till jobbet träsket".Bild: MIKAEL ANDERSSON / TT
Andas. Ett djupt andetag. Andas in, och andas ut. Jag sträcker på mig, och säger högt: ”Idag! Idag är det min tur!”
Enligt min aktivitetsrapport har jag förra månaden sökt 43 lediga tjänster. Varje bifogat personligt brev är noga riktat till den specifika arbetsgivaren. Jag har lyft fram egenskaper, tidigare arbeten och meriter som kan tänkas vara intressanta och ofta efterfrågas. Trendande nu, är tydligen att inte bifoga ett sådant brev utan att istället utveckla sitt CV. Så jag försöker det också.
Jag är på Linked In, har laddat ner alla appar för jobbsök, och läser frekvent ”så här gör du”-artiklar gällande CV, intervjufrågor och noterar noggrant fällorna att undvika.
Men, tänk utanför lådan då?
Javisst! Jag har sökt arbete via spontana ansökningar, breddat mitt sökområde, frågat runt i alla möjliga olika miljöer jag råkat befinna mig i för tillfället. Jag har skakat alla vänner och bekanta på potentiella arbetsmöjligheter, utannonserat på sociala medier och behandlat varje social tillställning som om det vore en rekryteringsmässa.
Jag tog själv initiativet till att få delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Och då var jag inte längre en prioriterad arbetssökande utan en mindre i Arbetsförmedlingens statistik. Arbetsmarknadsprogrammet fick pengar för att jag deltog, och A-kassan behövde inte betala ut. Alla vinner?
”Vad gör du här?” frågade handledaren min första dag, ”du har ju bara varit arbetslös i sex veckor?”
Att sitta i en lokal och söka arbete, är i min mening fortfarande arbetslöshet. Ingen coachning, eller inspirerande tal. Ta din dator, koppla upp dig, sitt här i fem timmar och sök arbete aktivt. Sedan får du gå hem, och fortsätta vara arbetslös hemma.
Jag har aldrig känt mig så långt ifrån arbetsmarknaden som när jag gick det programmet. Efter tre veckor på det arbetsmarknadspolitiska programmet hade jag fått nog.
Jag sökte in på en ny utbildning. Ett mål, äntligen något produktivt att se fram emot varje dag. Det var en kommunal vuxenutbildning, som enligt alla mätningar och prognoser skulle ge utdelning.
Examen kom, och tiden gick. De personliga breven personifierades, och de oändliga ”tack för din ansökan men…”-mejlen började dimpa in. Det var nog först då en gnutta uppgivenhet började komma över mig.
Vad gör jag nu då? Jag som går upp klockan 07:00 varje vardag, fast besluten att inte hamna i det där ”jag kan sova hur länge jag vill för jag behöver inte gå till jobbet träsket". Jag njuter inte av ”ledigheten” för jag har inte gjort mig förtjänt av den.
Men så äntligen, telefonen ringer och det är MIN tur att gå på intervju. Men, det är ingen riktig intervju. Det är en förberedande intervju, inför en kanske riktig intervju. Nämligen för ett bemanningsföretag.
Väl på plats gör jag ett gott intryck, och bemanningsföretaget lovar att rekommendera mig vidare till arbetsgivaren. Yes!
Några dagar går, och telefonen ringer igen. ”Ja hej, jag ringer med tråkiga nyheter. Det är såhär att arbetsgivaren valde att sköta detta internt istället, så tjänsten är tyvärr inte tillgänglig längre.”
Och sedan var det som om en epidemi av lediga tjänster drogs tillbaka. Jag blev kallad på fler intervjuer av olika bemanningsföretag, sökte utannonserade tjänster. Lite oftare än vad som kan vara en slump så kom beskedet att tjänsten inte fanns längre. Ingen fick jobbet, för jobbet fanns inte mer. Så, kanske lever jag i en falsk illusion av att det finns massvis med lediga jobb?
Varje dag som går är ytterligare en dag som jag glider längre och längre bort från arbetsmarknaden.
Men, imorgon är det jag som går upp 07:00, sträcker på mig och säger högt: Idag, idag är det MIN tur!
För jag har ju ”bara” varit arbetslös i några månader. Arbetslös för första och sista gången.

arbetssökande

Helsingborg
Läs också Skriv på Min mening
Gå till toppen