Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Carl Rudbeck: ”Staten är i färd med att svika sitt uppdrag”

Bild: Erik Nylund
Mitt försäkringsbolag har just låtit förstå att min försäkring är uppsagd. Man vill inte längre skydda mig om jag råkar ut för kroppsskada, sjukdom, om jag blir bestulen av en tjuv eller om mitt hem invaderas av inkräktare.
Inte nog med det; bolaget har myndigt förklarat att jag också i fortsättningen måste betala försäkringspremien. Den kommer tills vidare att vara oförändrad men bolaget förbehåller sig rätten att i framtiden höja den om det så vill. Det försäkringsbolag jag talar om är inget privat sådant utan den stora och kanske inte längre fullt så starka stat som jag inbillade mig att jag hade ett kontrakt med.
En viktig, månghundraårig tradition i det politiska tänkandets historia ser förhållandet mellan stat och individ som ett socialt kontrakt: medborgarna vill inte längre leva i ett tillstånd av allas krig mot alla, de avstår därför från några av sina rättigheter, de avstår från att bruka våld och överlåter dessa rättigheter till staten. För allt detta betalar människor skatt så att staten ska ha tillräckliga medel för att sköta sina självpåtagna uppgifter på ett fullgott sätt.
Denna modell har länge fungerat ganska bra men håller nu på att gå sönder. Staten är i färd med att svika sitt uppdrag; den fullgör inte längre sin del av kontraktet medan den kräver att medborgarna ska fullgöra sin.
Så gott som varje dag läser vi om våldsdåd, om människor som misshandlas och mördas inte bara på öppen gata utan i sina hem. Köerna på sjukhusen växer hela tiden. Många människor har ont alldeles i onödan om de nu inte tar sitt samhällsansvar och dör innan de hinner besvära en läkare. Försvaret krymper; dess budget skulle behöva ungefär fördubblas om Sverige vill bli en fullvärdig medlem av Nato.
Uppklarningsprocenten av grova brott är förfärande låg och antagligen lägre än vad statistiken visar eftersom många inte bryr sig om att anmäla. Det är inte konstigt eftersom det så sällan leder till straff för de skyldiga och kompensation för de drabbade. En stressad polis fyller pliktskyldigast i några formulär som sedan läggs åt sidan. Det finns nu lite överallt i Europa områden dit polisen inte gärna beger sig; gängen har tagit över.
Det är alltså uppenbart att staten inte längre vill eller kan respektera de underförstådda löften som finns i samhällskontraktet. Och vi medborgare kan inte säga upp det och ta våra pengar till ett annat ”försäkringsbolag”. Vanligt folk känner sig maktlöst. Några snabba botemedel finns knappast. Ansvariga politiker försätter att låtsas att de har läget under kontroll men få tror längre på deras löften.
De som bestämmer över vårt väl och ve tänker också i fortsättningen kräva avgifter, alltså skatter, för tjänster som de inte längre är i stånd att leverera. Ett privat företag som bar sig åt på liknande sätt hade gått i konkurs och dess chefer ställts inför rätta.
Gå till toppen