Landskrona

I ridhuset möter nyanlända barn Viarps hästar och unga ryttare

Manar Jerboa föredrar att rida ponny. Men så är hon bara sju år och det här är tredje besöket på ridskolan i Viarp. Hon är bara lite rädd, säger hon.

Tioåriga Alisar Jerboa gillar ridning, men tvekar att klappa hästen på pannan. Pappa Khalil Jerboa visar att det inte är farligt.Bild: Mikael Anjou
Hon är ett av åtta ganska nyanlända barn från Landskrona som i åtta veckor får träffa ridskolans hästar och ryttare – och själva sitta upp. Gästerna från staden hade med sig föräldrarna första gången, för att alla skulle få bekanta sig med hästar, personer och lokaler.
Nu är föräldrarna färre, men barnen verkar säkra i sadeln och trygga. Så leds också varje häst av lokala ridtjejer, som känner djuren väl och besökarna lite grand.
Alla de unga ryttarna från Landskrona får hjälp av Viarps ridtjejer att förbereda hästarna – och kontrollera dem.Bild: Mikael Anjou
I den ljud- och doftrika stallgången vimlar vuxna och barn, hästar och katter. På något sätt får rätt hästar på sig rätt utrustning, precis som ryttarna. I stora ridhuset ställer ekipagen upp sig på rad innan läraren Susanne Johannesson låter dem rida runt.
På läktarplats sitter Marcus Hansson från Cityidrott i Landskrona. Han har kört hit barnen i en buss, lånad av Landskronas bästa fotbollslag och ser till att allting fungerar bra i mötet mellan barnen. Kollegan Aiman Hamzeh delar på uppdraget och tar över när arabiska är bästa språket.
Sjuåriga Manar Jerboa sätter lite fart på ponnyn Simba, men Wilma Lindskog hänger med och är redo att gripa in om något oväntat skulle hända.Bild: Mikael Anjou
Efter stunden i ridhuset befrias alla från sadlar, tränsar, hjälmar och västar. Ryttarna samlas i kafeterian, där det mesta blygheten är borta, det fnissas och skojas bland barnen.
En stunds lekar slutar med ”hela havet stormar”. Den som är ovan får hjälp av Viarpstjejer att snabbt glida in på en stol. Vinnaren får ta först när gruppen kommer till fikan, det självklara integrationsmomentet. Sedan hoppar ungar och ledare från Landskrona in i bussen och rullar tillbaka mot Puls arena. Det är rätt stillsamt i de bakre sätena när vi når stadens gator.
Varför gör ni så här?
– Vi hoppas att barnen ska förstå föreningslivet och vilja komma med. Kanske i ridklubben, kanske någon annanstans. Jag är glad att föräldrarna engagerar sig – det kan vara svårt för nyanlända annars, säger Marcus Hansson från Cityidrott.
Han ser goda möten med kramar när barnen från staden möts av samma unga lärare gång efter gång.
– Se efter om hästen är glad, då står öronen upp. Då kan ni klappa den lite på baken, säger ridläraren Susanne Johannesson och visar med händerna.Bild: Mikael Anjou
Susanne Johansson berättar om ett långt engagemang hos Viarps kör- och ridklubb (Vkrk). Under många år och i olika former har ridklubben engagerat sig i mötet med invandrare, senast ensamkommande pojkar.
– Den här gången ville vi inrikta oss på flickor, gärna från stora familjer. Det är bra för Viarpstjejerna också. Jag är förvånad över hur mycket barnen från Landskrona redan har lärt sig av språket, säger hon.
Wilma Lindskog är en av de lokala tjejerna som är med om att skapa kontakt och trygghet.
– Det är bra att de får lära sig och det är kul att hjälpa till. Och jag själv blir bättre på att förklara, säger hon.
Aiman Hamzeh jobbar med att hjälpa barn med utländska rötter att hitta rätt i språket och nya landet. Han vet att ridmötena i Viarp är populära bland Landskronabarnen.
– De tycker om att lära känna nya kompisar – de vill fortsätta även när kursen är slut, säger han.
Tioåriga Alisar Jerboa är en av ryttarna från Landskrona.
– Det här är jättebra. Lärarna hjälper barnen jättemycket och de som hjälper till säger till, så att man kan bli ännu bättre. Jag vill fortsätta rida, kanske rida själv också. Rädd var jag bara första gången, säger hon.
Ridläraren Susanne Johannesson och Marcus Hansson från Cityidrott ger barnen instruktioner inför en liten avslutande stund av lek och fika.Bild: Mikael Anjou
Gå till toppen