Kultur

Pyrande obehag

Mariana Enriquez, född 1973 i Argentina, är journalist och författare.Bild: Paul Harper

Mariana Enriquez

BOKEN. Det vi förlorade i elden. Övers Hanna Axén. Norstedts.
Mariana Enriquezs värld är hemsökt, men människorna – snarare än vålnaderna – bär skulden. I tolv noveller föds det övernaturliga och fantastiska ur det mänskliga mörkret. Sidorna myllrar av korrupta poliser och maktgalna militärer. ”Det vi förlorade i elden” är en kritik av ett patriarkalt samhälle drivet bortom humanismens gräns, ett samhälle ingen tycks ha kontroll över. I Buenos Aires kan vad som helst hända.
Mariana Enriquez är född i Argentina 1973 och är verksam som krönikör. Hon har tidigare gett ut två romaner, en novellsamling, en biografi och en essäbok, men ”Det vi förlorade i elden” är det första verket av henne på svenska. Det är tydligt att Enriquez och Samanta Schweblin, vars debut ”Räddningsavstånd” kom i svensk översättning förra året – spirar ur samma författartradition. Det pyrande obehaget känns igen och svaren på vad som egentligen hänt är hos Enriquez, liksom Schweblin, typiskt argentinskt tvetydiga.
Socialarbetaren Paula vet i novellen ”Grannens bakgård” inte längre vad hon ska göra för de föräldralösa barnen som redan är så märkta av livet på gatan att de aldrig kommer hämta sig. Efter ett allvarligt snedsteg blir hon deprimerad, hennes kille lämnar henne och antyder att hon är galen, särskilt när hon börjar iaktta en fastkedjad pojke på grannens tomt. Hon försöker att rädda honom och gottgöra sitt misstag, men pojken tycks alltmer spöklik.
Och så är det ofta: Tolkningsmöjligheterna är många och förklaringarna befinner sig glidande på en skala mellan galenskap och kriminalitet, magi och bottenlös ondska. Klart är att det är barnen och kvinnorna som drabbas. Berättandet är sakligt och aldrig dramatiserande och de politiska poängerna är ibland mer subtila än annars. Inte sällan är berättarna opålitliga, nästan alltid är de kvinnor. Emellanåt väcks moraliska, eller existentiella frågor om ansvar och skuld. Novellformen är fruktbar i sin repetitiva form, för i upprepningen klargörs det annars subtila, att någonting är grundläggande fel.
Novellen ”Landsortshotellet” skildrar hur två unga tjejer försöker hämnas: Den ena flickans pappa har precis fått sparken. Pappan hade sedan länge gett guidade turer åt gästerna på ortens hotell. Men när hotellägaren – som kanske också varit hans älskarinna – blev varse att han brukade berätta för turisterna att hotellet en gång varit polisskola, blev han avskedad. En mörk natt bryter de två tjejerna sig in. Men hotellet visar sig vara hemsökt, och flickorna avslöjas av sina panikslagna skrik. Så ekar obehaget ur en ledtråd: Huset är hemsökt på grund av det våld och den tortyr som skett under diktaturen då byggnaden tillhörde polisen.
Enriquez har blandat argentinsk folktro, religiösa myter och historiska fakta. I den inledande novellen figurerar San La Muerte, ett skeletthelgon inom den argentinska folktron. Berättelsen bygger på mytologin och är på så vis beroende av det kulturella arvet. Men då tron på San La Muerte i novellen går så långt att den kräver mänskoliv blir novellen också en kritik av samma vidskeplighet. Ofta är det under ytan de obehagliga makterna finns – och i novellen ”Under det svarta vattnet” är det bokstavligen så. Vad som är avgörande är hur människorna handlar – om de väljer eller drivs till att väcka det övernaturliga till liv.
Som skräckhistorier är det spännande, ljuvt kittlande läsning och det politiska porträttet är mardrömslikt och effektivt. Men Enriquez är inte bara kuslig och politisk. Novellerna är också mycket stilfullt och finurligt berättade – ett nöje i sig.
Gå till toppen