Kultur

Katarina Emgård: Helsingborg behöver en ny historia – in med husmors inköpslista

Vem får ta plats i historieskrivningen? Varför alltid prata om denne Konsul Trapp? Varför aldrig om stumfilmsstjärnan Anna Q Nilsson? Katarina Emgård välkomnar ”Kvinnokarta Helsingborg”.

Anna Q Nilsson - husmor.
Minnena från skolans historielektioner är få: 1066 – slaget vid Hastings. Kungen som satte ärtsoppa i halsen. Konsulernas stad.
I efterhand har jag förstått varför jag tyckte att historia var tråkigt: historien är nämligen inte skriven för mig. När Dagens Nyheter granskade läroböcker 2015 framkom det att endast 13 procent av de historiska porträtten var av kvinnor. Denna skeva representation genomsyrar allt från listor över filmhistoriens största regissörer till Helsingborgs mest inflytelserika personer.
Därför är projektet Medborgarskolans ”Kvinnokarta Helsingborg” ett så välkommet inslag i debatten om vem som får ta plats i historieskrivningen. Här ska kvinnor som bott och verkat i staden få ta plats. Här uppmanas vi att rätta till den mansdominerade historieskrivningen på Wikipedia. I projektet ingår under våren också fem föreläsningar. Först ut på Helsingborgs stadsbibliotek var i veckan etnologen Elisabeth Högdahl som normkritiskt rannsakar lokalhistorien och kartlägger både kända och okända kvinnoöden. Elisabeth Högdahl pratade om ”hur vi använder historia, i vilket syfte och med vilken intention”. När hon från publiken fick en fråga om de berömda konsulerna svarade hon med att frågan är talande. Varför alltid prata om denne Konsul Trapp? Varför aldrig om stumfilmsstjärnan Anna Q Nilsson?
Aktörer som Malmöbaserade tidskriften ”Historiskan” och sociala medier-plattformen @kvinnohistoria verkar numera för ökad kännedom om kvinnors historia. Hos dem får allt från Maltas första kvinnliga president till Sylvia Plaths dödsdag ta plats. Likväl saknas ofta berättelserna om de vardagliga kvinnorna, om de som bara överlevt. Det är dessa Elisabeth Högdahl vill lyfta fram. De som gjort avtryck i det lilla, de som i tystnad bidragit till att göra Helsingborg till vad staden är i dag.
Herodotos anses vara historieämnets fader. Ordet historia är sprunget ur gammalgrekiskans ”hístor” som betyder ”en klok man”. Och det är män som genomgående definierat vad historia är. Kvinnohistoria är ett relativt nytt begrepp. Till en början belystes framförallt betydelsefulla kvinnor genom århundradena. Men snart insåg man att kvinnors historia inte såg likadan ut som männens. Vår historia kantas av våldtäkter, förföljelse och familjeomsorg. Så även om jag gläds åt synliggörandet av framgångsrika kvinnor, som en motvikt till listan över ”kloka män”, undrar jag – tillsammans med Elisabeth Högdahl – var den fjärdedel av alla viktorianska kvinnor som sysslade med prostitution passar in? Och när kommer min mormors knypplade dukar bli ett lika eftertraktat utställningsobjekt som stridsvagnen Gittan?
Är det så att vi genom att lyfta fram företagsamma kvinnor enbart följer männens mall istället för att komplettera med vår egen? Riskerar vi på vägen att nedvärdera de sysslor som kvinnor historiskt sett arbetat mest med? Kanske måste vi omdefiniera vilka handlingar som anses viktiga. Skulle vi kunna likställa att föda och uppfostra barn med att hjältemodigt dö i krig? Kvinnors osynliggörande i historien bortförklaras ofta med att deras inverkan saknat betydelse för de stora skeendena. Tänk om en husmors inköpslista sågs som ett historiskt dokument lika aktningsvärt som ritningarna över Kärnans terrasstrappor?
Vi måste inte bara lägga till kvinnor i historieböckerna och i lokalhistorien, vi måste se över begreppet historia. Elisabeth Högdahl låter oss möta Anna Q. Nilsson och Maria Zoéga, men framförallt lägger hon fram självklara argument för att vi måste börja se historia på ett annat sätt, utifrån vardagens betydelse – vi måste låta de kvinnliga gummiarbetarna på Söder och societetsdamerna på Norr få höras.
Gå till toppen