Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Carl Rudbeck: "Staten blir för varje år som går allt mer påträngande."

Bild: Erik Nylund
Långsamt, men ack så säkert, krymper den privata sfären. Uttrycket privatlivets helgd har blivit en oxymoron. Den stora staten blir allt mer påträngande för varje år som går, snart ser och hör den allt. Vi har ingen plats att fly till.
Ett steg mot ett mer övervakande samhälle är att försvåra transaktioner som sker med hjälp av kontanter. Många butiker och andra affärsinrättningar tar numera bara kort. Den som vill använda kontanter i min lokala livsmedelsbutik tvingas stå i en lång kö, den som tar fram sitt kort slipper att köa.
EU har beslutat att fasa ut 500 euro-sedlar. Den som går in på sin bank för att försöka ta ut lite mer kontanter än vad en snål bankomat tillåter möts med en störtflod av misstänksamma frågor och behandlas som en potentiell terrorist eller åtminstone som en ekonomisk förbrytare av rang.
Diverse myndigheter kan ge goda skäl för mycket av detta. Sedlar är smutsiga, de underlättar ekonomisk brottslighet, de används av terrorister och på en svart marknad. Det är svårt att föreställa sig en kortbaserad handel med kokain och cannabis.
Allt detta är giltiga skäl att se med viss misstänksamhet på kontanter och de som bestämmer är inte sena att utnyttja denna misstänksamhet. De får hjälp av människor som på denna punkt ofta är både naiva och lättpåverkade och som inte verkar ha något emot att överheten känner till och kartlägger deras konsumtionsmönster.
Om kontanterna försvinner eller om bruket av dem drastiskt minskas ökar statens möjligheter att övervaka och därmed kontrollera och manipulera oss. Varje gång jag använder mitt kreditkort lämnar jag spår som kan användas mot mig. Det behöver inte i varje enskilt fall vara något särskilt komprometterande, men sammantaget kommer det att bilda mönster som säger mer än vad jag vill att staten ska veta om mig.
Staten kommer att kunna ta reda på hur ofta jag besöker Systembolaget och vad jag köper där, hur mina matvanor ser ut. Om jag är ute och flyger och då smutsar ner miljön. Om jag går på gym eller om jag istället ligger hemma på soffan och dricker öl.
Om myndigheter kan skaffa sig dessa uppgifter dröjer det inte länge förrän också försäkringsbolag, banker och andra kommersiella aktörer utnyttjar dem. Med ett knapptryck kan dessa mäktiga aktörer veta precis hur jag lever. De kan sedan avgöra om jag, efter att misskött min hälsa genom överdrivet intag av den ena eller andra substansen egentligen ska ha rätt till fri sjukvård. Eller så utgör jag en så stor risk att inget försäkringsbolag vill teckna en försäkring.
Inte undra på att makteliten i görligaste mån vill göra sig av med en kontantekonomi där transaktioner är svåra att spåra.
Som individ kan man inte göra mycket åt utvecklingen, men man kan vara medveten om vartåt det barkar och göra civilt motstånd genom att använda kontanter.
Gå till toppen