En man har friats i en dom för misstanke om narkotikabrott. Han har använt cannabis för att få smärtlindring. Detta kan förhoppningsvis vara ett steg bort från den havererade svenska narkotikapolitiken.

1978 beslutade riksdagen att kampen mot narkotika skulle ske under parollen ”Ett narkotikafritt Sverige”. 40 år senare är det fortfarande den linjen som gäller. Detta har lett till att allt fler missbrukare dör en för tidig död och vi kan konstatera att aldrig tidigare har vi haft så många narkotikarelaterade dödsfall.

30 000 svenskar har tunga narkotikaproblem. Den narkotikarelaterade dödligheten är bland de högsta i Europa. 2004 noterade vi i Sverige knappt 200 dödsfall. 2015 var motsvarande siffra över 800. Trots detta råder konsensus i riksdagen om att Sverige är ett narkotikapolitiskt föredöme.

Narkotikapolitiken styrs fortfarande av idéer som Nils Bejerot framförde på 1960-talet. Han betraktade narkotikabruket som en epidemi som skulle sprida sig över landet. Lyckades man inte eliminera narkotikan skulle ”en social förfallsprocess oundvikligen fräta sönder välfärdssamhället”.

Epidemin skulle stoppas genom stränga straff för användaren och det verkar som om våra politiker vägrar att inse att den förda politiken är ett stort misslyckande. Klart belagt är även att det inte finns något samband mellan antalet som prövar narkotika och hur många som fastnar i tungt missbruk.

Vi kan identifiera två huvudriktningar beträffande hur man ska bedriva kampen mot narkotika. Den ena är den jag beskrivit ovan och vars mål är det narkotikafria samhället. Den andra är skadelindringsperspektivet (harm reduction). Sverige är det land i västvärlden som i särklass och tydligast driver den förra linjen. I motsats till Sverige har många länder insett att det inte går att bekämpa narkotikaanvändandet med enbart stränga straff.

Skadelindringsperspektivet består av åtgärder där man försöker minska de hälsomässiga skador som narkotikaanvändandet innebär för missbrukaren. Utgångspunkten betonar missbrukaren som individ, en medborgare, och hans rätt till behandling av sjukdomen.

Två skadelindrande insatser, som finns i ett antal kommuner och som borde införas av alla, är sprutbytesprogram och läkemedelsassisterad behandling med metadon eller subutex för heroinmissbrukare. Dessa metoder stöds av WHO och Internationella Röda Korset. En ytterligare insats vore att tillåta utdelning av naloxon nässpray som kan häva en överdos av heroin.

I många andra europeiska länder erbjuds rena sprutor, medicin, övervakade injektionsrum, injektionsinformation utan krav på någon motprestation i form av önskat uppförande. Tanken är att med hjälp av dessa program möta missbrukaren och vid dessa tillfällen motivera att söka hjälp.

Om narkotika är ett hot mot enskilda människors hälsa blir det cyniskt, inhumant och politiskt fullständigt motsägelsefullt att vägra missbrukare en medicinsk behandling som är dokumenterat effektiv.

Narkotikaberoende är en multifaktoriell sjukdom och det rimliga borde vara att avkriminalisera bruket av narkotika och istället erbjuda behandling. Avkriminalisering är inte detsamma som legalisering. Detta är en missuppfattning. Jag vill ha en förändrad human narkotikapolitik och missbruksvård som hjälper missbrukaren att komma tillbaka till ett liv utan droger.

Skadelindringsperspektivet är inte bara en narkotikapolitisk åtgärd utan också en hälsopolitisk insats för utsatta människor. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård.

Den populistiska och kunskapsfientliga narkotikapolitik som förs av tongivande politiker, som fortfarande är nolltoleransens försvarare, måste avvecklas. Vi behöver inte mera tvång utan en politik baserad på kunskap som leder till balanserade, effektiva och humana insatser för att bekämpa narkotikan i samhället.

Ett nej till subutex, en infekterad spruta, en överdos som kunde hävts med naloxon är exempel på hur människor dött på grund av förhållanden som inte skulle behöva råda.

Det finns ingen narkotikaberoende som inte vill sluta. Vad som saknas är oftast möjligheterna att få hjälp när man är motiverad. Bruk och missbruk av narkotika kan med framgång minskas, begränsas, regleras, bekämpas men aldrig helt elimineras. Detta är en utopi.

Det går inte att straffa bort narkotikamissbruket genom att kriminalisera användaren. Vi måste rikta vårt fokus åt rätt håll genom att fortsättningsvis kriminalisera drogen, avkriminalisera missbrukaren och erbjuda adekvat vård och återge missbrukaren människovärde.

Skadereducerande åtgärder minskar de skador och kostnader som narkotikamissbruket orsakar. Synsättet står inte i strid med en restriktiv narkotikapolitik. Det handlar om att bygga kontakter med missbrukarna och minska de narkotikarelaterade hälsoriskerna. Allt för att stödja arbetet för att minska narkotikamissbruket.

Även om en majoritet av våra politiker framhärdar i att förorda nolltolerans och har svårt att acceptera sprutbyten, metadon och subutex , så måste vi få en ökad acceptans för skadereducerande åtgärder. Åtgärder som inte är villkorade utan som söker minska hälsoriskerna för missbrukaren och som i förlängningen kan leda fram till ett drogfritt liv.