Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Losermannens väg mot botten

Här kommer en ny smärtsamt löjeväckande man. Ann Lingebrandt läser en akademisk nervthriller om rädslan för att misslyckas.

Martin Engberg debuterade 2006 med novellsamlingen "Tecknen runt huset" (Norstedts).

Martin Engberg

BOKEN. En enastående karriär Norstedts
Det finns inget så ömkligt, genant och löjeväckande som en man som misslyckas. En kvinna får nästan aldrig samma tragikomiska kvaliteter – troligen har hon inte haft lika höga förväntningar på sig, och att det går illa kan dessutom ofta skyllas på ett större sammanhang, som patriarkala strukturer och mansgrisiga skitstövlar. Så lider fiktionen också ännu viss brist på kvinnliga antihjältar.
Losermannen däremot är en litterär favoritfigur, från Gogols noveller via Kalle Anka till Lars Berges romaner. Varför hatälskar vi så den manlige förloraren? Kanske på grund av den befrielse vi känner när någon sticker hål på den ideala manlighetens bubbla. Hur som helst återkommer han nu i en svartklädd litteraturvetares gestalt i Martin Engbergs nya roman ”En enastående karriär”.
Den som misslyckas här är Jonas Andersson-Olsson, doktorand som efter sju år ska lägga fram sin avhandling om gotiska influenser i svenska 1900-talsromaner utifrån Deleuze teorier. Han har drömt om att bli litteraturvetenskapens motsvarighet till Johan Jönson, men de poststrukturalistiska begrepp han bollar med begriper han inte riktigt själv och inte heller lyckas han imponera på den beundrade Stefan Larsson, institutionens stjärnforskare och föreläsare med rock’n’roll-status.
Engberg debuterade med noveller som rörde sig i skräckens gränstrakter och första romanen ”Stjärnpalatset” var en frusen framtidsfantasi som målade upp en auktoritär underjordisk värld i väntan på en ny istid. I sin tredje roman har han satsat mer på spetsig satir än på gotisk svärta, huvudpersonens avhandlingsämne till trots. Det närmaste vi kommer det skräckromantiska rekvisitaförrådet är visioner av universitetet som ett tegelpalats à la brittisk tv-deckare och en mardrömslik irrfärd i biblioteksmagasinets labyrinter.
Hejdlöst driver Engberg med den avundsjukeinpyrda forskarvärlden och inkrökta litteraturkretsar – jag gissar att en och annan kommer att känna sig träffad. Och man vet att man befinner sig i Göteborg när ett smalt lyrikmagasin fått namnet Par-O-Di.
Av förlaget beskrivs boken som en ”intellektuell underhållningsroman”, men jag skulle nog snarare kalla den en akademisk nervthriller. Från det inledande slutseminariets brutala avhandlingsslakt vrider Engberg åt förödmjukelseskruven snäpp efter snäpp och låter Jonas ta det ena steget pinsammare än det andra på vägen mot den moraliska botten.
Författaren gör det inte lätt att sympatisera med huvudpersonen, som kulturmannamässigt ser ner på sin outbildade flickvän och upp till sig själv för förmågan att dupera omgivningen med sin klichéartade kostym. Helt outhärdlig, med sitt dödfödda forskningsprojekt och sin stalkeraktiga bromance-förälskelse. Och samtidigt högst mänsklig, med klassresenärens vilsenhet och osäkerhet i bagaget.
Med sin vassa prosa och sitt skickligt manipulativa berättande får Engberg oss att trots allt hoppas på att Jonas Andersson-Olsson ska göra en, om inte enastående, så åtminstone hygglig karriär. Till syvende och sist bär vi ju alla på rädslan att misslyckas, även om vi aldrig skulle ta ordet ”deterritorialiseringsfenomen” i vår mun.
Gå till toppen