Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hjärtat går på gym

Att öva sitt hjärta med poesi, det är en vacker sak, skriver Ann Lingebrandt efter att ha läst Hanna Hallgrens nya diktsamling.

I Hanna Hallgrens dikt hörs klanger från Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Gunnar Ekelöf och Ann Jäderlund.

Hanna Hallgren

BOKEN. Det som övar annorlunda likt ett hjärta. Pequod press.
Ett av de vanligaste nyårslöftena får oss att trängas på gymmet i januari. Kanske är det en genant påminnelse redan så här i mars månad? Men hur är det egentligen med hjärtat, kan det stärkas precis som våra andra muskler? Så klart, men det är kanske framförallt en annan sorts träning än det rent fysiska som behövs.
”Hindra för en stund / alla känslor från att tala / låt hjärtmuskeln / öva på annat sätt”, heter det i en dikt av den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (översatt av Linda Östergaard). Raderna är utgångspunkt för Hanna Hallgrens nya diktsamling ”Det som övar annorlunda likt ett hjärta”, en liten men svidande vacker bok.
Påbörjad under Gazakriget 2014 och med den palestinska poeten Somaya El Sousis diktrad ”i väntan på längtan” som återkommande refräng går diktsamlingen i dialog med tiden, en tid då världen med ”all dess hårdhet” prövar våra hjärtan. Det är dikter som kretsar kring funderingar om vad som händer med oss, inuti oss, när ansiktslösa människor ”spärrar alla vägar”, när rädslorna för varandra växer. Ord river inga murar, men kanske kan de öppna våra inre kamrar?
Hallgrens förra bok ”Prolog till den litterära vetenskapsteorin” var ett sorgearbete som utgick från förlusten av en far och upplevelsen av att språket då inte räcker till. Också den nya boken är ett slags sorgebok, men vidgad ut mot världen och sträckande sig mot det hopp som övningarna med orden ger, ”att tro på det meningslöst sköna i sången”.
Även om samtidens frågor bultar i boken är den klädd i en språkdräkt som ekar av gångna tider, där bärande ord som eld, blod, skuggor, svanar, liljor och granatäpplen ger dikterna ett högstämt, närmast mytiskt anslag.
Hallgrens dikt är i hög grad ett samtal med andra poeter och här hörs klanger från bland andra Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund. Men även om hon ofta rör sig på ett textplan som kan tyckas abstrakt har hon en förmåga att förvandla orden till kött: ”för in handen här och känn / om järnet blir till spjut / det går inte att veta / dess form förvandlar också oss / det kanske blir en krok / att fästa hoppet på”.
Sången är knappast meningslös om den ger oss något att fästa vårt hopp på. Att öva sitt hjärta med poesi, det är en vacker sak.
Gå till toppen