Det har gått en och en halv månad sedan Hamid Mohammadi flyttade från asylboendet Brunnby gård till ett eget rum hemma hos Ulla Bohlin och Mats Rydstern. Flyttlasset gick bara några hundra meter, men gjorde stor skillnad.

– Jag ville inte bo där. Jag gick till skolan och kom tillbaka sent på kvällen. Men med en familj lär man sig mer om Sverige och svenska människor, får ett större nätverk och känner sig som en del i samhället, säger han.

Ulla och Mats är en av de familjer i Kullabygden som den senaste tiden tagit emot flyktingungdomar i sina hem.

Hamid lärde känna dem genom nätverket Kompis i Brunnby.

Han hade hört rykten om att boendet skulle stängas, och när det stod klart i januari hotades han, precis som de andra asylsökande, av flytt till andra kommuner.

– Jag var jätteledsen. Jag visste inte vart jag skulle flytta och om jag kunde fortsätta gå i skolan. Då sa Ulla att jag kunde bo hos dem.

Irfan Safi har också kunnat flytta från asylboendet och in hos en familj, hos Joakim Hallgren och Mikael Olofsson i Viken. Men han bor också hos Ulla, Mats och Hamid i Brunnby under vissa perioder.

– Ulla hjälper mig med svenska och skoluppgifter. Jag kallar henne för extramamma. Jag har inga ord att beskriva det hon gör för mig.

Han har fått avslag på sin ansökan om asyl, men överklagat och väntar nu på slutgiltigt besked. I förra veckan fyllde han 19 år.

– För nyanlända är det stor skillnad att bo i en familj mot att klara sig ensam, man får mycket stöd. På flyktingboendet kan man inte göra något, man bara sitter där. Man vill inte riktigt gå till skolan, och skolan är det viktigaste för mig, säger Irfan.

Den senaste tiden har Kullagymnasiet märkt av en stor oro bland sina nyanlända elever. När kommunens två asylboenden för vuxna stänger måste de ensamkommande flyktingar som är över 18 år, eller som fått sin ålder uppskriven till 18, flytta.

Tillsammans med volontärer har skolan gått ut och vädjat till kullaborna om hjälp med husrum, så att de kan fortsätta sin skolgång.

– Det är otroligt tufft att inte veta vart man ska ta vägen. För många är skolan det enda som är tryggt, säger Ulla Bohlin.

Ulla och Mats har vuxna barn, och har även haft utbytesstudenter boende hos sig, vilket de drar paralleller till.

– Många har frågat om vi inte är oroliga. Det är klart att vi är oroliga. Men det här är åtminstone något vi kan göra för att det ska bli bättre. Behöver killarna hjälp så finns vi här, säger Ulla Bohlin.

– Vi lever våra liv var för sig, men också mycket tillsammans. Det är roligt, men allt är inte lätt och kul. Killarna är i en fruktansvärd situation, det måste få ta plats, fortsätter hon.

Mats Rydstern, som är konstnär, har också blivit lite av en mentor för Hamid, som själv tecknar och skulpterar och drömmer om att bli konstnär som sin pappa.

Att ha en ung flykting som inneboende är givande åt två håll, påpekar Ulla Bohlin. Hon har fått fundera kring sådant som tidigare känts självklart, som hur relationer till äldre ser ut, varför det är viktigt att komma i tid, och varför man i Sverige lägger så stor vikt vid att fira födelsedagar.

– Jag är nyfiken, så jag frågar om allt, säger Irfan Safi.

Och om några veckor ska hans 19-årsdag, på svenskt vis, firas med kalas.

– Det är helt fantastiskt, man måste ha lite kul också, säger han.