Kultur

Rumänien väntar på den riktiga revolutionen

Det har snart gått trettio år sedan kommunismens fall. Rumänerna drömde om en västerländsk demokrati, men står nu ännu en gång utanför regeringspalatset och skriker ut sin frustration över att korruptionen blomstrar som om det inte fanns någon morgondag. Och detta med regeringens samtycke.

Författaren Mircea Cărtărescu protesterar utanför regeringsbyggnaden i Rumänien.Bild: Picasa
Rumäniens ständiga Nobelpriskandidat Mircea Cărtărescu är en av dem som har stått här utanför regeringsbyggnaden på Piața Victoriei i princip varje kväll sedan demonstrationerna började i februari. Krävt att lagen som avkriminaliserar vissa korruptionsbrott ska dras tillbaka. Krävt regeringens avgång.
– Jag har fullständigt gett upp mina vanliga ämnen, att skriva och att läsa litteratur, berättar han. Jag har inte kunnat göra annat än att följa händelserna. Ta del av dem och skriva om vad som har hänt på Facebook.
”Den rumänska revolutionen 1989 fortsätter i dag. Rättsstat och rättvisa, det är det folket ber om. Utan dömda brottslingar i politiken”. Så skriver Mircea Cărtărescu på sin Facebookvägg och postar bilder på hur han och andra rumänska författare, bland annat hans hustru Ioana Nicolae och poeten Radu Vancu, poserar på torget.
Demonstrationerna påminner honom om studentdemonstrationerna som initierades av intellektuella vid Bukarests universitet ett halvår efter kommunismens fall.
– Jag har en känsla av déjà vu. Samma idealistiska människor som slåss för sina rättigheter. Samma flaggor. Delvis samma musik, slagord och plakat. Protesterna 1990 var mer eller mindre emot samma stora parti som bildades ur kommunistpartiet efter revolutionen.
Då krävde demonstranterna att politiker med rötter i det kommunistiska partiet inte skulle få ställa upp i Rumäniens första demokratiska val. I stället fick landet en president som var en av diktatorn Nicolae Ceaușescus närmsta män, Ion Illiescu.
poeten Radu Vancu, poserar på torget.
Den senaste tidens demonstrationer är några av de största sedan den så kallade revolutionen 1989, som många menar snarare var en statskupp. Jag har tappat räkningen över hur många dagar demonstrationerna har pågått nu. Och över hur många gånger som mina nya landsmän har protesterat genom åren. Det skulle vara lätt att avfärda de pågående demonstrationerna, säga att de inte leder någonstans. Så sent som november 2015 fick demonstrationsmassorna en korrupt regering att avgå – för att ett år senare rösta tillbaka samma parti. Liksom Mircea Cărtărescu har jag en känsla av déjà vu.
Och jag har också en känsla av att rumänerna gärna demonstrerar emot, men aldrig för något, och att det är därför landet har stannat i sin politiska utveckling. Men Mircea Cărtărescu håller inte med. Han menar att Rumänien, som varit medlem i EU sedan 2007, nu demonstrerar för Europa.
–  Allt vi vill är att leva i ett fritt europeiskt land. Fritt från korruption, lögner och oärliga politiker. Rumänien är i stor fara, en handfull personer försöker driva landet mot den gråzon [mellan Väst- och Östeuropa] där Ukraina, Belarus och Moldavien befinner sig utan någon framtid. Men folket på gatorna kämpar för att skapa en civiliserad europeisk framtid. Om fyra år, till nästa val, tror jag att det kommer att utkristalliseras nya moderna politiska partier.
”Läs det här”, säger författaren Svetlana Cârstean och tar fram ”Trado”, diktsamlingen som hon och Athena Farrohkzad kom ut med tillsammans förra året. Boken, kan närmast beskrivas som ett samtal mellan de två poeterna. Dikten heter ”Redogörelse” och Svetlana Cârstean skrev den för drygt ett år sedan – förra gången rumänerna gick man ur huse.
Mellan den 18 februari 1990 och den 2 november 2015 demonstrerade jag mer än tjugo gånger på Piața Victoriei.
Mellan den 20 maj 1990 och den 16 november 2014 röstade jag mer än tio gånger.
– När jag skrev det här visste jag inte att vi skulle få nya protester som skulle bli så här viktiga och stora, men nu i efterhand tänker jag att det var uppenbart att det skulle hända, säger Svetlana Cârstean.
Svetlana Cârstean.
Det är något med rumäner och demonstrationer. Samtidigt som knappt fyrtio procent röstade i det senaste valet så drar sig inte folket för att ta gå man ur huse för att visa sitt missnöje. Revolutionen 1989 blev ett startskott.
Svetlana Cârstean var bortrest när den ägde rum, men hon säger liksom Mircea Cărtărescu att hon på många sätt demonstrerar emot samma sak som hon gjorde som 21-årig student 1990. Studentdemonstrationerna som pågick i nästan två månader fick ett blodigt slut då regeringen lejde gruvarbetare till att slå ner protesterna. Svetlana Cârstean kom till universitetet två timmar efter gruvarbetarna. I trappan möttes hon av blod och hårtestar från blonda flickor. Enligt inofficiella siffror dog uppemot hundra demonstranter, tusen skadades.
Sedan var det fritt fram för politikerna, de som redan under kommunismen hade makt, pengar och kontakter, att som Svetlana Cârstean säger: under västerflagg bygga ett korrupt kapitalistiskt samhälle.
– Det var början på korruptionen i Rumänien. Nu har vi nått klimax, en postapokalyps.
Hon säger att rumänerna inte var förberedda när den så kallade revolutionen kom. Alla hade fullt upp med att anpassa sig till det nya systemet. Det handlade om hopp om förändring, men ingen visste vad demokrati egentligen innebar.
– Revolution är ett ironiskt och cyniskt namn för det som hände. Rumänerna drömmer fortfarande om en riktig revolution. Demonstrationerna har gett mig stora förhoppningar.
Så har alla dessa demonstrationer sedan 1989 äntligen gett resultat? Kanske är det inbillning, men jag hör nu folk i min omgivning tala om ett politiskt och medborgerligt uppvaknande.
Att det dröjt är inte så konstigt. Fria val är inte nog, det tar tid att bygga en demokrati i ett land utan demokratisk tradition. Enbart under 1900-talet har rumänerna upplevt monarki, fascism, militärdiktatur och en av kalla krigets mest brutala kommunistregimer.
Serietecknaren Andreea Chirică, vars debutalbum, ”Life of a Pioneer”, handlade om hennes barndom som pionjär, pratar främst om det kommunistiska arvet. Om att politik tidigare har förknippas med tiden då alla var tvungna att vara partimedlemmar.
– Men nu har folk insett att det inte längre går att vara opolitisk om du vill förändra något. Saker har redan förändrats. Nu vet politikerna att folket har dem under uppsikt.
Andreea Chirică. På skyltarna står det "Dragnea, du är bullshitten" (apropå att Liviu Dragnea i en intervju sagt att korruption är bullshit) och "Vi är fler personer på torget än vad det finns hårstrån i din mustasch".
Under bara en och samma kväll protesterade nyligen över en halv miljon rumäner runt om i landet, även på platser dit revolutionen 1989 aldrig nådde. Men det som framför allt skiljer de här demonstrationerna från tidigare är det som händer hemma framför datorn. På nätet pågår den parallella rörelsen #rezist – stå emot. Demonstranterna använder sociala medier för att sprida information, tidningsartiklar, videoklipp och selfies där de poserar med skyltar. De använder ficklamporna på sina mobiltelefoner till att skapa ljushav av rött, blått och gult – från ovan sett en gigantisk rumänsk flagga.
– Jag trodde alltid att en revolution var att stanna kvar på torget, skrika och slåss. Men det är att dela och gilla, säger Andreea Chirică som dagligen har lagt upp teckningar från protesterna på Instagram.
En av dem som tryckt tummen upp är Eugen Rădescu, statsvetare, författare och kulturkritiker. Han är också en av grundarna till Bukarests konstbiennal. Eugen Rădescu kallar demonstrationerna för ”fantastiska”, säger att han aldrig tidigare har upplevt en sådan stark känsla av ett enat samhällsengagemang. Innan har han demonstrerat när regeringen 2012 över en natt sänkte lönerna inom den offentliga sektorn med 25 procent och 2013 emot gruvprojektet Roșia Montană.
Senast var efter branden på nattklubben Colectiv i november 2015. 64 personer omkom och i förlängningen kopplades händelsen till korruption och den korruptionsmisstänkta premiärministern Victor Ponta, från samma socialdemokratiska PSD som folket nu ännu en gång demonstrerar emot.
– Det har handlat om aktivism, att slåss för miljön. Det har handlat om ekonomi och det har handlat om sorg. Den här gången är det annorlunda. Det är inte längre sakpolitik, menar Eugen Rădescu.
– Det handlar inte längre om den där lagen utan om att vi äntligen reagerar på det korrupta systemet.
Eugen Rădescu.
Att protesterna skulle komma att fälla regeringen var det få som trodde. De flesta av demonstranterna har inte ens krävt regeringens avgång utan specifikt att det är PSD som ska lämna makten. Vilket i sig är något motsägelsefullt då det bara har gått några månader sedan valet då partiet på nytt fick förtroende att styra landet.
Partiet gick till val med klassiska röda frågor: att satsa på sjukvård, utbildning och välfärd.
– I stället är det första de gör att införa en lag som hjälper dem att vara korrupta och fly rättvisan. Men det som hände efter att protesterna började är till och med värre, för de visade inte bara att de fortfarande vill driva igenom den där dumma lagen – de visade en fruktansvärd bristande respekt för dem som protesterade, säger regissören Radu Jude, vars film ”Aferim!” om det romska slaveriet var Rumäniens Oscarsbidrag i fjol.
De styrande menar att demonstrationerna delvis är riggade, att den ungerskamerikanska filantropen George Soros, utländska underrättelsetjänster, en österrikisk bank eller Rumäniens liberala president Klaus Iohannisskulle ligga bakom. Det går rykten om att demonstranterna (och deras hundar!) får betalt, att storföretag tvingar sina anställda att protestera, att torget där demonstrationerna äger rum är utsatt för strålning. Några som hjälpt till att sprida ryktena är regeringsvänliga mediebolag.
– Demonstranterna, och jag är en av dem, har blivit kallade för fascister. Anklagelserna påminner många av oss om Ceaușescus anklagelser 1989 eller de från Iliescu 1990. Deras sätt att avfärda folket som protesterar är enligt mig till och med värre än korruptionsgrejen.
Regeringen har nu motvilligt dragit tillbaka lagen och i vår blir det folkomröstning i frågan. Exakt hur frågeställningen ser ut har inte offentliggjorts, men om frågan blir huruvida dömda politiker ska få verka inom den politiska sfären eller inte lär det bli revolution på riktigt.
Tills vidare fortsätter demonstrationerna även om det har börjat glesna rejält i leden. Jag skulle inte se det som att rumänerna har gett upp, utan att de förbereder sig inför den kommande folkomröstningen. Och på lördag, i samband med EU:s sextioårsjubileum, organiseras en marsch för Europa framför regeringspalatset på Piața Victoriei. En av mina vänner säger att folkmassorna påminner henne om när hon som barn köade för bröd, men också om folkmassorna som varje år går hem med glittrande ljus efter påskmässan – med hopp om en ny vår.

Nana Håkansson

Kultursidans medarbetare. Skribent, radiojournalist, boende i Bukarest sedan 2015.
Har varit programledare för "EU-migranterna" i P1, som sändes från hennes köksbord i Bukarest, samt skrivit manus till den svensk-rumänska kortfilmen "Duschen".
Hon tycker om att dansa till den rumänsk-romska musikgenren manele och att åka tåg i Transsylvanien.
Läs alla artiklar om: Europas framtid
Gå till toppen