Kultur

Johannes Anyuru: ”Flyttar man en pjäs görs saker möjliga”

Skrivandet som ett parti schack. Johannes Anyuru tar med Stig Hansén på en tur genom Göteborg medan han berättar om islam, skrivande – och varför han bytte öppningsdrag i schack efter att ha bott i New York.

Bild: Dan Hansson / SvD / TT
Den som tittar på vilka böcker Johannes Anyuru har med sig på fiket på Centralstationen i Göteborg kan se vad han skriver.
Och ser man om han skriver på datorn eller för hand, så vet man hur långt han kommit på sin nya bok (för hand är lika med inledande sidor, dator är lika med att han kommit långt).
För ett halvår sedan låg Don DeLillos ”Vågen” högt i högen. I den skildras mordet på John F. Kennedy.
- Och den tonen och den sortens våld var, säger Johannes Anyuru, precis det jag behövde i inledningen på min nya roman. Så då lånade jag det.
Romanen heter ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” och har som utgångspunkt ett terrordåd mot en kontroversiell konstnär. Det är Daesh som ligger bakom det. Men en av angriparna börjar ångra sig. Och senare blandar en författare sig in i handlingen, kontaktar en av dem som var med, och invändningarna blir alltmer problematiska.
Men nu handlar det först om platsen där den nya romanen skulle ha skrivits klart sommaren 2014: New York City. Johannes Anyuru kom inte igång utan fastnade i schackspelandet som försiggår på så många gator och i parker.
- Det var ett sätt att lära känna folk.
Och, låter det efter en stund, att lära känna sig själv.
För schackspelandet kommer från hans pappa som lärde den sjuårige Johannes spela schack.
Hur ville han att du skulle öppna ett schackparti?
- Med kungsbonden.
Och hur öppnar du nu efter New York?
- Med att dambonden går till D4. Och bonden sidan om till C4. Det blir mer aggressivt.
Vad har schack med skrivandet att göra?
- Att bygga upp en intrig är som att spela schack. Flyttar man en pjäs görs vissa saker möjliga och andra blir omöjliga.
Läsaren blir din motståndare.
- Ja. Och nej. Jag börjar skriva mot någon i den materiella och hårda verkligheten. Det är där terrorn och fascismen finns och mellan sig krossar de två krafterna livet. Och det finns inget hopp.
- Sedan tittar jag på berättelsen igen och tänker att det måste finnas något mer. Då släpper jag in ljus.
Och vem eller vad släpper du in efter det?
- Då kommer det ofta in ett jag och med jaget kommer det in något andligt.
Vem var motståndaren när du skrev boken om din pappa, ”En storm kom från paradiset”?
- Motståndaren var själva idén att skriva om sin pappa. Jag tänkte att det inte spelar någon roll vem min pappa var. Men jag upptäckte snart att det spelar roll, att jag har mycket i mig av honom.
Vad hände med din nya bok från det att du inte fick den skriven i New York 2014 tills att den blev klar i höstas och släpps nu?
- Världen hände. Jag hade först tänkt ha en fiktiv terrorattack. Men med Charlie Hebdo och Bataclan ... Det var så oöverskådligt att placera litteraturen i det som hände. Men då kom jaget in, en röst som fällde en dom över terrorhandlingar, ett alter ego för mig själv, och då blev det en annan sorts bok.
Kan man säga att du skriver för att undersöka något?
- Det kan man absolut säga, men det är viktigt för mig att inte ge entydiga svar, som varför unga människor blir radikaliserade och åker till Syrien. Jag vill inte ge sociologiska förklaringar. Därför har jag inte med SD eller andra tydliga samtidsmarkörer.
Men om vi tittar på det som varit och det som är nu ... Vad är det då som händer med ditt skrivande?
- När jag var ung tyckte jag att mycket av det som skrevs var för svårt, samtidigt som det utgav sig för att vara demokratiskt. Jag kunde inte säga vad som var bra och dåligt och började tänka att jag ville skriva sådant som vem som helst kunde läsa. Det blev tydligt med min bok om min pappa att jag ville skriva en bok som mina syskon kunde läsa om sin pappa. Som mina barn kan läsa om sin farfar. Och så är det med den här nya boken också. Den ska vara enkel att läsa, samtidigt som den säger något om vår tid som är tidlöst.
- Hur kan jag göra det som jag intresserar mig för, det som är ganska marginellt, till någonting brett? Den frågan hänger ihop med att jag blivit muslim. Att vara en muslimsk man i Sverige i dag är att vara i marginalen. Så min tanke är: Hur kan jag skriva brett utan att kompromissa med det konstnärliga? Vad måste jag göra med den här berättelsen så att jag med en enda mening kan säga vad den handlar om?
Nu är vi åter vid hans fikaplats på Centralstationen i Göteborg. Innan han tar buss 17 dit packar han med sig dagens tre böcker som han kan låna tonfall och röster ifrån.
Blir det Tranströmer någon gång?
- Ja. Jag tycker om att han fångar de stillsamma stunderna före eller efter händelsen. Och att han för in det vi kallar Gud, men med andra ord. Han var väldigt inflytelserik i början när jag skrev poesi. Jag visste inte vem han var när jag var 20 år och upptäckte honom på lyrikhyllan.
På biblioteket eller i bokhandeln?
- I bokhandeln, för jag hade skulder på biblioteket. Jag kunde bara låna böcker en gång om året och det var när jag betalade mina skulder. Så upptäckte jag Göran Sonnevi också. Och andra. Jag har påverkats av deras sätt att skriva. Och gjort det till något eget.
Det låter som Bob Dylan. Ofta när han ska skriva något nytt spelar han en känd sång av någon annan, sedan ändrar han ett ackord och ett ackord till och till slut är det hans egen låt.
- Precis så är det.
Spelar du något instrument?
- Gitarr. Min pappa lärde mig det.
C4 och D4 är vackra ackord ...
- Jag kan bara de enkla ackorden. C, D, F. Jag kan spela ”Jamaica farewell” för den gillade min pappa. Han var en vis man. Han sa att det är bra att kunna spela ett instrument ”för det kommer att komma stunder i ditt liv när dina tankar håller på att förtära dig, då är det bra att plocka upp gitarren och tömma ditt medvetande”.
Gitarr. Schack.
- Och islam, där gick han före. Och så gav han mig långa ben.
Så att du kan ta dig fram med stora kliv i livet.
- Eller så att det blir obekvämt att sitta stilla. Nu blir det inte mycket stillasittande. Jag har ju gift mig och har barn. Jag ska försörja dem. Det är kanske därför jag tänker att det är demokratiskt att skriva breda böcker. Ja, det är kanske därför jag skrev om min pappa så att jag kunde gifta mig och skaffa familj.

Johannes Anyuru

38 år den 23 mars. Född i Borås. Uppvuxen i Växjö. Bor i Göteborg.
Hans mamma var volontär i ett biståndsprojekt i Kenya och där träffade hon fadern som var stridspilot och på flykt från hemlandet Uganda.
Aktuell med romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Mitt i den står det: ”Jag minns inte hur grindarna såg ut eller vilken färg väktarna hade på sina uniformer. Däremot kan jag beskriva grisköttet vi serverades varje dag.”
Han debuterade 2003 med diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya”. Genombrottet kom 2012 med hans bok om sin far, ”En storm kom från paradiset”.
Han har också skrivit dramatik.
Tre filmer som han ser varje år:
”Heat.” Från 1995, med Robert De Niro och Al Pacino.
”Timmarna”. Från 2002, med Meryl Streep och Julian Moore.
”The Dark Knight”. Från 2008, med Christian Bale och Heath Ledger.
Tre böcker han läser varje år:
Alastair Reynolds science fiction-trilogi ”Revelation space”.
Gå till toppen