”Människans gräns / är en tunn, tunn linje. / Nyss fanns existensens hav / nu är det intighetens.” I diktsviten ”Ödets hav” skildrar Bejan Matur flyktingarna som drunknar på sin väg över Medelhavet. Dagsaktuella händelser som äger rum så nära oss. Men med sina arkaiska klanger och mytologiska motiv låter hennes dikt som om den lika gärna kunde ha färdats i tusen år. Med samlingen ”Det sista berget” (övers Turhan Kayaoglu, Black Island Books) introduceras den kurdiska poeten, född 1968 i sydöstra Turkiet, på svenska. Samtidigt ges boken också ut i en kurdisk version. Maturs poesi är djupt färgad av den muntliga traditionen i de anatoliska bergen och har ofta beskrivits som schamanistisk och inspirerad av den sufiska traditionen.