Kultur

”Jihadisten” samtidsrelevant teater som väcker fler frågor

"Jihadisten" gästspelar i Malmö torsdag och fredag. Björn Gunnarsson såg premiären i Göteborg i våras.

Magdi Saleh i "Jihadisten" på Göteborgs stadsteater.Bild: Ola Kjelbye
Premiärdatum för Göteborgs stadsteaters nya uppsättning "Jihadisten" var satt till 22 mars. Om datumet var medvetet valt, årsdagen för attentaten på tunnelbanan och flygplatsen i Bryssel, vet jag inte. Men samtidigt som premiärförberedelserna vid Götaplatsen pågår äger ännu ett attentat rum, nu i London, med alla kännetecken på en ensam gärningsman inspirerad av Islamiska staten. När jag sitter i foajén på Göteborgs stadsteater dagen därpå läser jag på nätet att IS tagit på sig dådet.
Scenkonsten säger ofta att den vill vara samtidsrelevant, här blir det nästan för mycket. I programbladet till "Jihadisten" finns telefonnummer till "nationella orostelefonen" och uppmaningar att kontakta socialkontoret om man tror att någon närstående riskerar att lockas av "våldsbejakande extremistisk rörelse". Men också en uppmaning att vid "akut läge" ringa säkerhetspolisen.
Jihadistisk terror blir ett tema i svenskt kulturliv med tecken på sammanträffanden. I Johannes Anyurus nya roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" förekommer det en salafistisk grupp som tar gisslan. På Borås stadsteater spelas Elfriede Jelineks senaste pjäs "Raseri", som utgår från attackerna mot Charlie Hebdo och Bataclan.
Många vill uppenbarligen förstå och söka svar på frågan varför, och "Jihadisten" är en pjäs som tar uppgiften på stort allvar. Det är inte dålig teater, långt därifrån, med goda skådespelarinsatser och seriöst god vilja i botten. Problemet är att huvudkaraktären Ilias (Magdi Saleh) blir ett symptom, eller snarare en hel katalog av symptom. Hans inre gestaltas huvudsakligen genom omgivningens handlingar mot honom, hans yttre är hans inre: han är sin situation. Antagligen beror detta på att figuren "Ilias" är skapad utifrån intervjuer med väldigt många olika informanter.
Ilias lever smågangsterlivet i Orten, med inbrott och langning. Han upplever sig förnedrad och diskriminerad som muslim. Arbetsförmedlingen erbjuder bara "enkla jobb". Pappan sitter hemma och är avmaskuliniserad i sin fadersroll - det är mamman som står för försörjningen - men förkastar ändå Ilias som en dålig son. Ilias hotas med tvångsgifte. Han föraktar med omvänd rasism det svenska samhället som "smutsigt". Den ambitiösa flickvännen med ursprung i Libanon tycker att Ilias är en loser: hon vill gå integreringsvägen, gör högskoleprovet och kommer in på receptarieutbildning. Han försöker kontrollera sin systers beteende, men hon vill vara fri. Kort sagt: förnedring på förnedring.
När en av gangsterkompisarna börjar följa salafistiska predikanter blir Ilias både lockad och frånstött. Men pjäsen graviterar mot sitt oundvikliga slut (måste det vara så deterministiskt?): Ilias förbereder sig för att resa till kalifatet.
Längtan efter utopisk renhet som svar på existentiell tomhet är gemensamt för alla totalitära ideologier; längtan efter existens utan ambivalens. Islam är svaret på Ilias kaos. En moderat imam förklarar för Ilias att han måste ta ansvar för sitt eget liv först, det är att vara en sann muslim. Men Ilias svarar med antikolonialistisk, revanschistisk tolkning: han tänker med våld försvara islam.
Regissören och dramatikern Johan Gry lägger dessutom till en genusvetenskaplig förklaring i programbladet: maskulin våldskultur. Det är inte så svårt att förstå orsakerna till rekryteringen, den så kallade "radikaliseringen", särskilt inte när ett sådant sociologiskt smörgåsbord av orsaker presenteras som på Göteborgs stadsteater. Men symptomen bygger i stora delar på att Ilias är 22 år gammal. När jag kommer hem från föreställningen läser jag i medierna att gärningsmannen i London identifierats som en 52-årig trebarnsfar. Så enkelt är det uppenbarligen inte, att islamistisk radikalism är en ungdomssynd.
Jag tänker att frågan kanske är felvänd, och kommer att tänka på en av gärningsmännen på tunnelbanan i Bryssel. Han, från Malmö, som inte utlöste sin bombväst. Det kanske är till återvändarna frågorna borde ställas. Inte om orsakerna till rekryteringen, utan om orsakerna till bestialiteten.
Snart sagt varje dag upptäcks nya massgravar i det återerövrade Mosul. De väcker inga stora rubriker i svenska tidningar, utom hos Expressens outtröttliga Magda Gad. För att genast motverka alla whataboutism-argument: det är skillnad på att sitta hundratals mil bort och utlösa en drönares bomber över en skolbyggnad mot att skära halsen av ett barn man håller i famnen. Det sistnämnda kräver ett så stort mått av raseri och förakt för liv och lidande att ingen religions- eller socialpsykologi egentligen duger som förklaring.
Det vore säkert värt att lyssna till återvändarnas berättelser.
Gå till toppen