Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: "Makten håller på att förflyttas från de folkvalda till byråkrater."

Bild: Erik Nylund
I den bittert polariserade amerikanska politiska debatten talas det ofta om den djupa staten – the deep state. Någon exakt definition av begreppet finns väl inte men vanligen syftar man på den grupp av förment opolitiska och oavsättliga byråkrater och ämbetsmän som förblir på sina poster när det politiska etablissemanget förändras.
Många bland president Trumps anhängare hävdar att dessa ämbetsmän inte är fullt så opolitiska som de bör vara. De utmålas som ett slags femte kolonn: de gör allt för att sabotera folkviljan och ser som sin främsta uppgift att på ett så osynligt sätt som möjligt göra livet svårt för de nya makthavarna. Att riktigt avgöra var den djupa staten börjar och hur den arbetar är, det ligger i sakens natur, svårt; den är politikens mörka materia.
Klart är emellertid att den inte bara är ett amerikanskt fenomen. Alla som har sett de brittiska tv-serierna Yes, Minister och Yes, Prime Minister förstår vad jag menar. En ofta löjlig minister fick se sina storstilade planer gå om intet genom eleganta ränker smidda av Sir Humphrey, en av dessa höga ämbetsmän som genom list, smicker och hänsynslöshet är den som verkligen bestämmer. Sir Humphrey personifierade den djupa staten och hur den undergräver demokratin. Om denna serie inte redan använts som kursmaterial i statskunskap så bör det genast ske.
Vi bevittnar en utveckling mot en allt starkare byråkrati och inte sällan sker det på demokratins bekostnad. Mäktiga chefer på ämbetsverk styr och ställer utan egentligt demokratiskt ansvar. Visst händer det att de då och då går på en mina eller så är de ubåtar som går på grund. Riksrevisionens chefer tvingades att avgå när det visade sig att de gynnat sina vänner, höga chefer på Skatteverket varnade en kompis när de fick reda på att Uppdrag granskning letade efter möjligen graverande uppgifter. Ingen ska inbilla mig att detta är de enda oegentligheterna i en alltmer maktfullkomlig förvaltning.
Makten i Sverige och i många andra länder håller på att förflyttas från de folkvalda till byråkrater som gör sitt yttersta för att förbli anonyma, först till inhemska myndigheter och under senare år till Bryssel. I EU och dess organisationer samlas allt mer makt och det utan att vanligt folk kan göra något åt det. Ingen har nöjaktigt kunnat besvara min fråga hur jag gör om jag vill rösta bort Jean-Claude Juncker.
Hoppas inte på någon förändring. De som på det lokala planet skulle kunna åstadkomma början till en sådan har i alltför många fall ett egenintresse av att systemet fortsätter och till och med förstärks. För när en karriär är över väntar nästa, om man varit snäll och foglig, i form av ett välbetalt jobb i den europeiska byråkratin. Den djupa statens funktioner har i Europa hittat sin ideala skepnad i EU. Sir Humphrey skulle ha blivit en alldeles lysande medlem av den högsta kasten i Bryssel.
Gå till toppen